Salongen har just vaknat upp efter sommardvalan och vi inleder med en ny översättarintervju i vår ”evighetsserie”. Det är den mångspråkige översättaren Ervin Rosenberg som svarar på frågorna. Jag blev så fascinerad av svaret på den första frågan att jag vill visa det här under pausträdet också:
…
Hur kom du in på översättarbanan?
Sommaren 1991 stod jag inför ett svårt vägval. På grund av sjukdom kunde jag inte längre fortsätta som lärare, jag hade inga klara föreställningar om hur mitt liv skulle gestalta sig i fortsättningen. I juni det året flyttade jag till Stockholm och gjorde tafatta försök att komma in på översättarbanan. Jag ringde till förlag i Stockholm, berättade att jag var från Ungern och att jag hade universitetsexamen i franska, italienska och ryska. Jag vill minnas att jag inte har prålat med mina kunskaper i hebreiska. Snart stod det klart för mig: dessa samtal skulle inte leda till någonting.
Något tidigare det året kom min yngsta dotter hem från Israel. Hon hade arbetat några månader som volontär på en kibbutz. Vid hemkomsten hade hon med sig en bok i present. Hon visste att jag uppskattade Amos Oz författarskap, därför gav hon mig Oz senaste roman på hebreiska, den som två år senare skulle ges ut på svenska i min översättning med titeln Det tredje tillståndet. Men för detta måste det till en rad händelser som jag inte ha kunnat drömma om då. Då, på våren 1991, läste jag boken, tyckte väldigt mycket om den och … stoppade den i bokhyllan bredvid andra böcker på hebreiska.
Tidigt på hösten det året frågade min syster om jag ville göra henne sällskap till en sammankomst på Judiska Församlingen. Ett antal bemärkta personer, professor Georg Klein, ”radiodoktorn” (Peter Paul Heinemann hette, tror jag, denna under många år mycket omtyckta person, som brukade säga kloka ord i P1), andra. Ämnet var det ofta problematiska förhållandet mellan den generation som överlevt Förintelsen och barn och barnbarn till dessa överlevare. Jag följde med.
Vi anlände tidigt, vid en tidpunkt då det bara fanns några få personer i lokalen. En kvinnlig bekant till min syster frågade om jag inte kunde tänka mig att hjälpa en annan kvinna, åka bil till hennes arbetsplats på ett förlag i staden och hämta ett antal böcker, som publiken skulle kunna köpa när talen, frågorna, hela sammankomsten var över. Jag följde med den för mig då helt okända kvinnan i hennes bil.
Under den korta färden, på förlaget och på återfärden ställde hon ett antal personliga frågor till mig. Snart hade jag berättat om min belägenhet och vad jag skulle vilja göra. Jag nämnde vilka språk jag eventuellt skulle kunna översätta från. Hon noterade allt detta, men tillade, vilket var rena sanningen, att svenska inte var mitt modersmål, och detta faktum skulle ligga mig i fatet. Till min överraskning nämnde hon sedan att hon genom en vän hade fått höra att ett av förlagen i Stockholm sökte någon som kunde översätta från hebreiska. Hon skulle kunna nämna mitt namn för sin vän, sedan fick man se. Jag har inte fått veta vilket förlag, vilken författare, vilken bok som det gällde. Hon ville inte avslöja något mer, jag skulle ge mig till tåls, hon skulle tala med sin vän om mig. Jag fick nöja mig med hennes löfte.
Kvällen var intressant och givande, det som sagts under sammankomsten sysselsatte min hjärna medan jag åkte hem till min bostad i förorten. Men andra tankar kring mitt samtal med förlagskvinnan gav mig ingen ro.
Väl hemma sa jag till mig själv: tänk om den bok som förlaget X sökte en översättare till var just den som jag hade fått av min dotter några månader tidigare. Det var tänkbart, kanske inte särskilt troligt. Kanske. Jag gick till bokhyllan, tog fram böcker av Oz på svenska, jag ville veta vilket förlag som hade gett ut dem. Därpå tog jag fram hans senaste roman, Hamatsav haslishi hette den. Jag översatte första kapitlet. Dagen därpå försökte jag mig på kapitel två men fann det för knepigt, tredje kapitlet tyckte jag gick bättre. Några dagar senare åkte jag till förlaget, tilltalade första person jag såg gående i korridoren en trappa upp. Det råkade vara förlagschefen. Jag nämnde mitt ärende. Han bad mig in på sitt kontor. Vi hade ett trevligt och vänligt samtal, detaljerna minns jag ingenting av, till slut bad han mig att få läsa de översatta kapitlen.
Inte många dagar senare ringde någon från förlaget, jag minns inte om det var förlagschefen eller någon annan. Jag blev erbjuden att översätta boken.
Några veckor senare ringde kvinnan som hade lovat att föra fram mitt namn till sin väninna. Hon sa att hon visst inte hade glömt sitt löfte, hon hade nämnt mitt namn och sagt att jag kanske skulle klara uppgiften. Hon var inte så lite överraskad av … min berättelse.
Så började min verksamhet som översättare.
…
Och här finns resten av intervjun.
PS Jag drar mig tillbaka härifrån för ett par dagar, men någon gång i mitten av den kommande veckan dyker det upp en ny text under trädet.
