Då och då hör jag någon säga något som avtecknar sig på ett särskilt sätt mot den vanliga ordströmmen:
En gravt dyslektisk flicka till sin farmor: Farmor, hur känns det att kunna läsa? Jag menar hur är själva känslan när man läser?
En dam till en annan: På Sydneys flygplats gråter alla. Det är för att det är så långt borta.
Lustigt at vi båda har ”tjyvlyssnat” ungefär samtidigt. Men dina människor är intressantare än mina.
Verklighetens limpa
Ja, lustigt. Fast som du väl också säger, så är ”mina” något alldeles särskilt. De har verkligen givit mig en del att tänka på.