Månad: oktober 2015

Trsat

Bodil Z

Eftersom Romana varnat mig för att busstidtabellerna inte var helt pålitliga, bestämde jag mig för att ta mig upp till Mariahelgedomen och borgen i Trsat via de 561 trappstegen, men kanske inte bara därför. Det är ju något lockande med en pilgrimsvandring och ett sådant här ojämnt antal steg. Jag räknade förresten stegen men på ett tanklöst och okoncentrerat sätt. Jag liksom strödde ut räkneorden i luften och kom aldrig till mer än så där 300 kanske. Och plötsligt steg jag genom en lövklädd port och efter den fanns inga trappsteg.

bild1-42

Lite förvånad tänkte jag något om att jag blivit buren den sista delen. Jag tittade över en oregelbunden stenmur. Där nedanför var staden och havet. Jag följden en stenlagd liten väg med gräs på båda sidor och snart stod jag inför en rundad gul kyrka med ett ganska högt torn , ”den äldsta Mariahelgedomen i Kroatien” enligt Romana.

bild2-42

Jag gick in i kyrkan och drog in dess lukt i näsborrarna, lät blicken gå över väggarna och fram mot altaret. Sedan vände jag och gick ut genom porten och svängde strax in i byn och fortsatte bort mot borgen. Jag gladde mig över det tjocka sagoaktiga tornet.

bild3-42

Efter ett ögonblicks tvekan om vilken väg jag skulle ta följde jag en liten familj som skuttade upp för trapporna som förde upp till det högsta tornet. När jag kom upp där blev jag först lite chockat överraskad över hur lågt räcket var. Egentligen fanns det inget räcke utan mellan de uppstickande dekorativa partierna var muren bara knappt 40 centimeter hög, gissar jag. Och barnen sprang omkring. Jag var tacksam över att jag inte hade några barn att hålla reda på. Jag mötte en mors blick.

bild4-42

Jag gick sedan ner till balustraden framför borgen och hamnade då mitt i ett sällskap av gamla italienare på återbesök i den gamla hemstaden. Nedanför oss låg staden och havet och jag följde floden Rječinas gröna linje medan jag lyssnade på brottstycken ur samtalen omkring mig: ”Là c’era una fabbrica di cigarette in quei tempi. La carta era fine fine, sai?” ”Una volta lavoravo in quella fabbrica. Andavo sù e giù…” ”A Fiume era sempre…” ”E là dietro quella casa bianca col tetto rosso abitava la mia amica Giulia.”

bild5-42

I Rijeka

Bodil Z

Då fortsätter vi längs Korzo,

bild1-42

fast oj, nu har vi visst gått förbi Stadstornet (det går att se på gårdagens avslutningsbild), så vi tar några steg tillbaka och går genom tornporten in i Stari Grad, Gamla Stan. Jag plockar ut två vyer åt er som jag tycker är speciellt vackra: Den ena är Crkva Uznesenja Blažene Djevice Marije i Kosi toranj (Jungfru Marie Himmelsfärdskyrka och Lutande tornet),

bild2-42

som väl inte ser så värst lutande ut på den här bilden. Den andra visar några vackra hus – som får mig att tänka lite på Trieste – alldeles i närheten av en utgrävning från romartiden:

bild3 -42

Som för att skapa en lämplig kuliss åt min uppvisning av Rijekas olika ansikten gick solen in bland mörka moln just när jag kom ner till hamnen.

bild4-42

Gång på gång under min vandring genom staden kom jag på mig själv med att vilja svänga in på någon gata som egentligen finns i Trieste. Rijeka och Trieste är som två systrar, så lika, men ändå var och en med sin egen själ och karaktär. Jag anar att jag kommer försöka gå in i någon gränd som egentligen finns i Rijeka nästa gång jag är i Trieste.

Flera gånger gick jag över Mrtvi kanal alldeles i närheten av den punkt där den blandar sig med floden Rječinas vatten.

bild5-42

För den här dagen föreslår jag att vi stannar upp just där Stube Petra Kružića eller enklare Trsatske Stube med sina 561 trappsteg, som för upp till Trsat med sin Mariahelgedom och sin borg, börjar:

bild6-42

(I nästan allt jag beträder och berättar här följer jag min ex-student Romanas anvisningar, för hon känner den här staden och dess omgivningar som egen handväska… om hon nu har någon sådan.)

Till Rijeka

Bodil Z

Jag är bra på att resa eller kanske det är mer träffande att säga att jag är bra på att tycka om att resa? Ja, i alla fall gjorde jag en dagstur till Rijeka med buss igår, en tur som fyllde dagen från morgon till kväll. Halv tio var det meningen att jag skulle lämna Autobusni kolodvor, men vid tjugo i hade ingen buss till Rijeka visat sig vid perrongplats 203.

bild1-41

En bit ifrån mig stod en ung kvinna som såg ut att vänta på samma buss, så jag frågade henne om hon visste om den var försenad eller om den inte alls fanns. Hon ringde någon informationscentral och fick ett vagt svar om att den var ”par minuta” försenad. Vi himlade båda med ögonen för nu var det nästan en kvart som gått. En annan buss dök upp ett par platser ifrån oss och den unga kvinnan småsprang dit för att fråga vart den skulle. Till Rijeka med avgång klockan tio, om vi ville kunde vi försöka byta ut våra biljetter för det här var ett annat bussbolag. Tillsammans gick vi då tvärs över hela bussplanen till en liten hytt jag aldrig sett förr. Efter lite krångel och en ansats till diskussion fick vi byta biljetterna och jag fick till och med 13 kuna tillbaka, så nu kostade Zagreb-Rijeka-Zagreb bara 86 kuna.

Färden började i regn, men så snart vi var ute ur Zagreb började solens strålar tränga igenom molnen. Först tittade jag bara sporadiskt genom fönstret, men när vi for förbi Karlovac fick jag syn på stora vattenytor på fälten, över småvägarna och invid husväggarna. Det är ju sedan en tid stora översvämningar på flera ställen i Kroatien och jag visste ju att Karlovac med sina fyra floder hör till de särsklit drabbade. Jag hade sett det på tv, men i verkligheten blev det något annat.

bild2-41

Men vi stannade inte i Karlovac utan resan gick vidare och vattnen försvann. Snart var vi i Gorski kotars vilda skogiga berg. Det är så vackert där! En gång måste jag dit på riktigt. Nu satt jag med ansiktet mot rutan hela tiden och slukade med blicken skogarna och bergen. Himlen var nu klarblå och stora ulliga vita moln liksom studsade omkring på det blåa. Vi stannade till i Delnice, ”huvudstaden”, och en steg av och några steg på.

bild3-41

Och så for vi igen och nu tog busschauffören inte motorvägen, utan vi åkte på slingrande vägar genom skogarna. Då och då erbjöds vi vida utblickar över bergen.

bild4-41

Jag har vänner som brukar vandra i de här bergen. Någon gång vill jag också vandra i Gorski kotar. Någonstans längtar jag alltid till skogen, till bergen och de vida vyerna. Och till havet och städerna och till vägarna, kunde jag fortsätta. Och inte så sällan uppfylls min längtan. Jag vet att jag är rikligen beskänkt av livet.

Alldeles nära kusten är bergen ganska höga och från bilvägen ser man långt ut över havet och ut till öarna Cres och Krk.

bild5-41

Ja, och så började nervägen mot staden. Plötsligt var vägen väldigt bred och lite brutal. Man skickas liksom ner snabbare än när man kommer från slovenska gränsen till Trieste, för där viker vägen hit och dit utmed berget.

Vid Trg Žabica, Grodtorget, stannade bussen och alla steg av och jag styrde mina steg mot Korzo, den stora gågatan med sina vackra husfasader och Stadstornet.

bild-42

(Imorgon vill jag ta er med in i staden och sedan upp till Trsat. Vidimo se!)

En bra dag

Bodil Z 4 kommentarer

En dag som börjar på polisstationen kan väl aldrig bli bra? Nej, det hade jag inte kunnat tro och början var inte lysande. Jag har ännu inte fått ut årets uppehållstillstånd eller ”registreringskort”, men det bör komma, eller ja komma och komma, jag lär få köa efter det inom någon vecka. Nå, för ett tag sedan fick jag idén att försöka skaffa mig ett ”stalni boravak”, ett permanent uppehållstillstånd eller åtminstone ett tillstånd för fem år. Jag hade hört att man efter att ha arbetat här i fem år kan få ett sådant. Och sist jag var hos polisen gjorde jag ett lamt försök och blev förstås avvisad, eftersom jag inte hade något papper parat på mig som bevisade att jag arbetat i fem år. Jag mumlade något om att de ju har alla mina papper sedan fem år, men jag la ingen energi i mitt mummel, eftersom jag förstod att det skulle vara meningslöst. Men sedan bad jag ändå om ett papper från dekanen om att jag arbetat på universitetet den tid jag har. Och inom några dagar låg ett sådant papper på mitt bord i rum B007. Och imorse samlade jag mig till attack. Jag tog spårvagnen och gick sedan genom regnet den sista biten till polisstationen. När jag kom till andra våning var det ovanligt lite folk i den stora salen så jag gick på prov rakt fram till utlänningsdisken och ignorerade att damen bakom glaset tittade avvisande på mig. Snabbt sa jag att jag kände igen henne från veckan innan och att jag nu hade pappren om de fem årens arbete, som hon då hade krävt av mig. Jag visade henne ”kvittot” från förra gången och pappren från dekanen. Hon tittade demonstrativt oförstående på mig. Sedan pekade hon på ett datum: 30.9 2016. ”Det är inte fem år”, menade hon. ”Sant”, sa jag, "men det är inte det det handlar om." Ett tag stampade vi fast oss i våra egna fotspår mot varandra, men så tröttnade hon och hänvisade mig till rum 104. Och jag gick dit, knackade, kände på dörren, öppnade, men ingen där, så jag satte mig på en bänk mittemot och började läsa.

bild1-41

Kort efter det kom en man i kanske 45-årsåldern. Han såg förvånansvärt pigg och fräsch ut för att arbeta i det huset och dessutom reagerade jag på att han var man. Jag tror aldrig förr jag har träffat en man där, jag menar bland dem som arbetar där. Med en elegant gest bjöd han mig att slå mig ner. Jag drog snabbt mitt ärende och han tog fram mina filer i datorn (första gången jag sett någon använda en dator på ett rimligt sätt i det huset) och så sa han att javisst får jag ansöka om ”stalni boravak”. ”Det gäller i tio år och sedan kan ni ansöka om medborgarskap, om ni vill.” ”Oj”, tänkte jag, ”hur gick detta till?”. I lätt ton gav han mig några instruktioner om kopia av pass och tidigare uppehållstillstånd och så räckte han mig ett formulär att fylla i. ”Kom tillbaka efter den andra november, så ordnar vi detta”, sa han. Med en känsla av svindel tackade jag och lämnade rummet.

När jag kom ut på gatan hade det slutet regna och jag gick uppför längs Petrinjska för att leta efter spännande gatukonst på en tvärgata. Rudolf hade hittat några bilder på en blogg och ville att jag skulle titta efter i verkligheten. När jag kom till Đorđićeva svängde jag in där och se där på en husvägg var de fantastiska snäckbilderna. De jättelika snäckorna liksom lutade sig ut över gatan.

bild2-41

Full av glatt humör tog jag bild efter bild. Sedan gick jag vidare upp mot stora torget. Där pågick en spännande ”vintermarknad”. Jag gav mig in på ”degustacija” av diverse torkade köttbitar. Folk åt och hade synpunkter på smaker och annat. Jag köpte honung, ajvar och pršut.

bild3-41

Sedan ringde jag till Christine och berättade historien om upphållstillstånd och medborgarskap. Hon blev nästan lika glad som jag och frågade om jag inte ville åka upp till henne på berget och dricka kaffe. Ja, det ville jag, så jag hoppade på nummer 14 och strax var jag uppe i Mihaljevac – ni anar inte vilket flyt denna dag har – och visst stod nummer 15, som går upp på berget, där precis färdig för avfärd. Så jag for upp till Gračani, hoppade av i solsken och gick över höjden. Ja, och så satt vi där på balkongen i solen och drack kaffe och åt hembakat och pratade och pratade och skrattade och livet var just så där enkelt och bra, som det kan vara ibland. Efter kanske två timmar sa jag hejdå och gick till spårvagnshållplatsen igen för att åka ner till mina ”sydliga trakter.”

bild-41

Babylon – brottstycken ur samtal

Bodil Z

Igår kväll var det dags för Babylon Café. Härligt att sitta i den där dunkla källarlokalen under Kino Grič igen. Vi var lagom många runt det svenska bordet, fem personer sammanlagt, men någon kom och någon gick, så vi var högst fyra av vilka två med svenska som modersmål. Perfekt egentligen. Vi drack öl och vin. Samtalen gick hit och dit men stannade rätt länge vid översättning av tysk skönlitteratur till svenska och förläggarnas skräck för att något i en översättning skulle kunna låta tyskt, det vill säga komplicerat och tungt. Ja, så ser det ut i många svenska förläggarhuvuden och kanske i vissa andra svenska huvuden också. Och intressant eller snarare obehagligt är själva det faktum att det går att explicit avvisa något som anses låta tyskt. Vi föreställde oss om man skulle säga något om att texter inte får låta för franska, för polska eller för rumänska. Nej, det skulle nog betraktas som ett överskridande av det passandes gräns. Men med tyska går det alltså. Någon i gruppen sa då att rätt många kroater tycker att tyskar och svenskar är väldigt lika men att tyskar är roligare.

Vi talade om flyktingkrisen i Europa och hur det ser ut i Kroatien, som ju är ett viktigt transitland för strömmen norrut. Hundratusen lär ha passerat under förhösten, men enligt uppgift har bara sex personer sökt politisk asyl här. Särskilt i Slavonien har människor varit generösa med att upplåta plats i sina egna hem åt flyktingarna. Jag berättade att en av mina studenter sagt att hennes syster med familj haft två syriska familjer boende hos sig under några dagar. Vi kom fram till att slavonerna generellt är mer beredda att hjälpa flyktingarna än till exempel människor i Zagreb, eftersom de i mycket högre grad vet vad krig och flykt är. Och jag sa något om att slavonerna på något vis liknar ryssar mer än andra kroater och då menade, nej menar, jag inte det politiska förförda och förvridna Ryssland utan ”hjärtats Ryssland”. Jag fick inget mothugg utan snarare ett slags förvånat medhåll.

Jag talade lite om min bosniska resa och det visade sig att det är ganska ovanligt att folk från Zagreb åker till Bosnien, möjligen åker man någon gång till Sarajevo för att roa sig, för ”där kan man ha mycket roligare än i Zagreb”.