Babylon – brottstycken ur samtal

Igår kväll var det dags för Babylon Café. Härligt att sitta i den där dunkla källarlokalen under Kino Grič igen. Vi var lagom många runt det svenska bordet, fem personer sammanlagt, men någon kom och någon gick, så vi var högst fyra av vilka två med svenska som modersmål. Perfekt egentligen. Vi drack öl och vin. Samtalen gick hit och dit men stannade rätt länge vid översättning av tysk skönlitteratur till svenska och förläggarnas skräck för att något i en översättning skulle kunna låta tyskt, det vill säga komplicerat och tungt. Ja, så ser det ut i många svenska förläggarhuvuden och kanske i vissa andra svenska huvuden också. Och intressant eller snarare obehagligt är själva det faktum att det går att explicit avvisa något som anses låta tyskt. Vi föreställde oss om man skulle säga något om att texter inte får låta för franska, för polska eller för rumänska. Nej, det skulle nog betraktas som ett överskridande av det passandes gräns. Men med tyska går det alltså. Någon i gruppen sa då att rätt många kroater tycker att tyskar och svenskar är väldigt lika men att tyskar är roligare.

Vi talade om flyktingkrisen i Europa och hur det ser ut i Kroatien, som ju är ett viktigt transitland för strömmen norrut. Hundratusen lär ha passerat under förhösten, men enligt uppgift har bara sex personer sökt politisk asyl här. Särskilt i Slavonien har människor varit generösa med att upplåta plats i sina egna hem åt flyktingarna. Jag berättade att en av mina studenter sagt att hennes syster med familj haft två syriska familjer boende hos sig under några dagar. Vi kom fram till att slavonerna generellt är mer beredda att hjälpa flyktingarna än till exempel människor i Zagreb, eftersom de i mycket högre grad vet vad krig och flykt är. Och jag sa något om att slavonerna på något vis liknar ryssar mer än andra kroater och då menade, nej menar, jag inte det politiska förförda och förvridna Ryssland utan ”hjärtats Ryssland”. Jag fick inget mothugg utan snarare ett slags förvånat medhåll.

Jag talade lite om min bosniska resa och det visade sig att det är ganska ovanligt att folk från Zagreb åker till Bosnien, möjligen åker man någon gång till Sarajevo för att roa sig, för ”där kan man ha mycket roligare än i Zagreb”.

Kommentera