Resan till Sarajevo lever kvar i mina tankar, så det är helt naturligt att jag plockat ut Karl-Markus Gauß’ ”De döende européerna” för att läsa det första kapitlet ”Att vara de sista – sefarderna i i Sarajevo”. Kapitlet är indelat i nio delkapitel och jag har just läst om de första två. Här möter Gauß Jakob Finci, föreståndare för den judiska församlingen i Sarajevo, en församling på några hundra individer, och de två inleder ett samtal. Innan de börjar tala stannar jag upp lite inför namnet Finci och tänker: Det är ju samma namn som finns i den italiensk-judiske författaren Giorgio Bassanis roman ”Il giardino dei Finzi-Contini” (både ”c” och ”z” i namnet uttalas ”ts”). Jag tittar runt på nätet och hittar många Finzi i till exempel Genua. Och så letar jag lite efter Jakob Finzi själv och hittar en text på bosniska, där han säger att han är en av de yngsta eller kanske den yngste som ännu talar ladino, det språk som de sefardiska judarna hade med sig till Sarajevo, när de fördrevs från Spanien i slutet av 1400-talet, ett språk baserad på spanskan. I den bosniska texten tillägger Finzi att alla judar i Sarajevo som är äldre än han själv kan ladino.
Finci berättar att Sarajevo länge var ett centrum för de sefardiska judarna och kallades på ladino för ”Jerusalajim chico”, Lilla Jerusalem. Under lång tid var ladino ett lingua franca bland handelsmännen längs Medelhavets kuster. Och ända in på 1800-talet var judiskt liv på Balkan detsamma som serfardisk kultur, men när Bosnien 1878 kom under Dubbelmonarkin, kom stora grupper av ashkenaziska judar att bosätta sig i Sarajevo. För sefarderna framstod dessa som mycket främmande, eftersom de både hade ett annat språk och andra traditioner, fortsätter Finci.
De två herrarna besöker den gamla judiska begravningsplatsen som ligger på en brant sluttning och de trampar omkring där på snötäckta små vägar och ser på namnen på stenarna, de ashkenaziska som Prohaska, Farkas och Dr Rothkopf och de långt fler sefardiska som till exempel Kampos, Montiljo och Papo. Och medan de går där och samtalar, tänker jag på att jag inte alls varit där, att jag inte ens kan komma på var den här sluttningen finns. Jag måste tillbaka. Och Finci säger att denna begravningsplats var nästan bortglömd före kriget, trots att den är synlig från halva stan. Han tillägger att den muslimske diktaren Abdullah Sidran före kriget skrev en dikt om den övergivna eller bortglömda begravningsplatsen, en dikt som slutar med raden: ”Sov, himlen äger inget minne.” Platsen föll för en längre tid ur stadens minne, men säger Finci eller Finci genom Gauß – och här måste jag följa boken ordagrant:
Kriget om Sarajevo inleddes på den judiska begravningsplatsen, som fram till dess knappast någon längre lade märke till eller besökte. Ett par hundra meter nedanför begravningsplatsen leder en oansenlig bro vid namn Vrbanja över Miljacka och förbinder de båda stadsdelarna Marindvor i norr och Kovačići i söder. Den femte april 1992 hade många sarajevobor gått ut på gatan för att demonstrera mot uppdelningen av deras stad i etniska zoner. Det är en lögn att invånarna i Sarajevo själva förstörde sin stad, att de var för dess etniska sönderfall och åstadkom det av egen kraft. I tusental stormade de vecka efter vecka fram mot de barrikader som den jugoslaviska folkarmén, sedan länge förvandlad till serbisk nationalarmé, rest tvärs genom de sedan gammalt etniskt blandade stadsdelarna. Med uthållighet hade Sarajevos serber, kroater, muslimer och judar satt sig upp mot delningen av sin stad, och först när de märkte hur ensamma och förrådda de var av alla i denna kamp kapitulerade i synnerhet unga män, undan för undan, för den anstormande nationalismen och gav sig av från de stora hyrsehusen upp i bergen till belägrarna för att sälla sig till mördarna och skjuta ner mot den egna staden.
Jag stannar lite här för att titta tillbaka till de sista radernas försök till förklaring… Men nu läser jag vidare:
Kriget började den femte april 1992 när hundratals människor ställde sig framför barrikaderna med vilka Radovan Karadžićs parti över en natt hade spärrat av stadsdelen Grbavica. Från ett hus inte långt från den judiska begravningsplatsen siktade en prickskytt mot fredsmarschen som just passerde Vrbanja-bron och träffade den kvinnliga medicinstudenten Suada Dilberović. Det var en olycklig slump att just hon blev det första dödsoffret i kriget om, i kriget mot Sarajevo, men flera personer sa till mig att slumpen inte valt just denna unga kvinna alldeles av en tillfällighet.
Ty medicinstudentens familj hade flyttat till staden från Dalmatien, offret kom alltså från Kroatien men var inte katolik utan muslim, ja, hon var muslim men inte en sådan som de förenade kristna fundamentalisterna helst vill att de ska vara, hon bar alltså inte slöja eller ens huvudduk där hon gick, nej, hon var en vacker, blond och självmedveten kvinna som ville bli läkare och i allt personifierade det Sarajevo som var förhatligt för den etniska separatismens krigare: en människa med oklar etnisk tillhörighet, en urbant präglad kvinna: så kom Suada Dilberović, som söndagen den femte april 1992 förblödde på Vrbanja-bron – i dag heter den Suada Dilberović-bron – att bli det första dödsoffret i det krig som världens alla tevekanaler rapporterade ifrån.
Och jag vet att nästa gång jag är i Sarajevo vill jag gå över Suada Dilberović-bron och tänka på detta. Det är så mycket jag inte såg eller visste eller förstod, när jag var där första gången.
(Översättningen av Die sterbenden Europäer är gjord av Per Nilson, som också givit ut boken på sitt förlag perenn.)
