dio – del

Jag tillåter mig att hålla på med småsaker igen, fast ofta är det ju inte helt lätt att avgöra vad som är en småsak och vad som är något större. Sedan en tid umgås jag i tanken med det kroatiska ordet ”dio”. Gång på gång vill jag tycka att det har något med Gud att göra, men det har det ju inte, utan det betyder ”del” och ordet ”dio” är sannolikt också besläktat med ordet ”del”. Hellquist pekar på ett fornslaviskt ord ”delu” (med diakritiska tecken jag inte kan återge) och menar att det eventuellt kommer från ett indoeuropeiskt ”dhailo-”. Tyskan har ”Teil” och engelskan har ”deal” (a good deal of…). I de latinska språken hittar jag inget, men det betyder förstås inte att det inte skulle finnas.

Sedan hör det till saken att ordet ”dio”, i vissa böjningsformer på ett tydligare sätt visar sitt släktskap med ”del”. Se här en rad ur min senaste kroatiskläxa:

Sarajevo se može pohvaliti dobro očuvanim starim trgovačkim dijelom grada, Baščaršijom, koja je nastala u periodu osmanlijske vladavine u Bosni i Hercegovini.

Sarajevo kan berömma sig av den välbevarade köpmannastadsdelen Baščaršija, som uppstod under det osmanska herraväldet i Bosnien och Hercegovina.

”Dijelom” är väl instrumentalis då, fast jag är lite osäker på varför det blir just detta kasus här.

Jag kastar en blick i mitt gamla serbokroatiska minilexikon och hittar där formen ”deo”, som väl blir ”delom” i instrumentalis, om jag får gissa.

Tanken att ordet ”del” kanske vandrat med oss i helt igenkännlig form ända sedan urindoeuropeisk tid får det att svindla lite för mig. Hur många tusen år handlar det om? Ordet ”del” blir till ett titthål ner i forntidens djup.

I andras skönhet – några rader

Jag läser om Adam Zagajewskis essäbok ”I andras skönhet” i Anders Bodegårds översättning och jag vet att jag kan läsa den om och om igen. Kanske kommer jag att läsa den så många gånger att jag så småningom kan gå in på vilken sida som helst och veta precis vad som omger just den sidan. Varför? Därför.

bild-40

På sidan 43 beskriver Zagajewski ett höstligt och dystert Krákow från sin ungdoms dagar. Jag läser ungefär från mitten av sidan:

”Stadens strumpor var nersölade, stadens kängor var täckta med gyttja. Lukten av höstlöv lika tvetydig som ödeläggelsen; ibland kunde röken från en brasa där någon brände pinnar och ogräs bättra på det hela, rätta till det, så att man för en stund kunde glömma den svarta trottoaren. Lukten av dessa brasor var narkotisk, berusande. Det var minnet av sommaren som brann, det var stänglar och blad som brann, samma stänglar och blad som vi på våren, i april, välkomnar med andäktig beundran, bara för att släppa iväg dem med röken i september och oktober. Vilket slöseri, vilken potlatch, vilken hallucination i dessa lågt krypande rökar som ligger strax över staden och är orörliga som telefonledningar. Sprickiga fastigheter, före detta fängelser och hantverkshus, och rent av somliga palats, hade något ungerskt över sig, som om det ur mötet mellan tyska och italienska influenser hade fötts en magyarisk småstadsbarock.”

Ja, jag kunde nog valt vilken sida som helst i boken, men idag valde jag just den här.

Ut ur limbo

Sedan torsdagen, då jag fick veta att man upptäckt något malignt i det som togs bort vid Londis operation för några veckor sedan, har jag vandrat runt i ett slags limbo. Jag försökte vara som vanligt, äta och dricka som vanligt, arbeta som vanligt, gå omkring med Londi som vanligt, prata med vänner som vanligt. Och jag gick till polisstationen och gick igenom alla mer eller mindre absurda procedurer där, jag bet ihop och trampade framåt. Och jag försökte sova som vanligt och det både gick och gick inte. Hela tiden såg jag de här dagarna och nätterna som en frist att ändå på något sätt vila i. På onsdagen – idag alltså – var ultraljudet som skulle berätta om det fanns några metastaser.

Igår kväll, när Londi fått sin kvällsmat, tänkte jag ut min plan. Till ultraljudet skulle hon komma fastande, så det skulle inte bli någon frukost innan vi gav oss av till sjukhuset. Jag bestämde mig för att sätta väckarklockan ganska snävt före den tidpunkt då vi skulle ge oss av. Jag skulle hinna duscha och klä på mig, inget mera. Skulle Londi vara fastande skulle jag också det. Och vi skulle gå till fots för att hon skulle uppfatta det som en vanlig morgonpromenad. Ja, det tar en knapp halvtimme att gå till djursjukhuset, om man nosar lagom mycket längs vägen.

Morgonen kom med spöregn och jag tvekade lite. Skulle jag ringa Dragans zoo-taxi? Men, nej, det skulle jag inte, tänkte jag. Regn distraherar och ger något konkret att kämpa emot. Så vi gav oss av, gick ut genom porten och jag fällde upp paraplyet. Den första sträckan travade Londi på ganska muntert, men så insåg hon vart vi var på väg eller ja, hon anade det i alla fall. Hon gick långsammare och långsammare och till sist ställde hon sig på tvären mot gångriktningen. Jag drog i henne, försökte övertala henne, drog i henne, jag suckade högt och fick gråten i halsen. Inne i mitt huvud var det dunkelt och grått. Tankarna låg tunga och hjälplösa. Men vi stretade vidare ändå, jag sammanbitet och hon motsträvigt, båda olyckliga. Och så var vi framme vid byggnaden. Lite lättad var Londi när vi gick förbi kirurgen, för dit ville hon verkligen inte, men sedan svände jag in mot invärtesmottagningen och då tvekade hon igen. Fast vi kom in rätt ledigt och där inne låg tre mycket trevliga hanhundar, så Londi tappade sitt skräckfokus och luktade lite på dem och lät sig luktas på. Och så ropades vi in först av alla. En ung kvinnlig veterinär, som vi bara kände helt flyktigt sedan tidigare, förde oss till ultraljudsrummet. Londi försökte glida ut när hon såg sängen och apparaterna, men jag var ju tvungen att stoppa henne, för vad ville jag annars där? Men ögonblicket efter sa jag något dunkelt om att jag inte visste vad vi gjorde där. Veterinären (kan inte hennes namn) log vänligt uppmuntrande och sa att jag kunde göra som jag ville. Så vi stannade och Londi blev upplyft på sängen. Ja, det var faktiskt ett slags säng, inte ett bord. Hon fick magen rakad och sedan började den långa och noggranna undersökningen, som väl allt som allt tog närmare 40 minuter. Jag satt vid Londis huvud och hade ultraljudsskärmen bredvid mig. En sjukvårdare höll Londis ben och vetrinären förde runt sitt undersökningsredskap medan hon uppmärksamt tittade på skärmen. Jag försökte att både se och inte se hennes ansiktsuttryck. Ibland tittade jag bara på Londi och viskade lite med henne, ibland låtsades jag titta på väggen bakom veterinären medan jag egentligen tjuvtittade på henne och letade efter förändringar i hennes ögon eller ansikte. Ibland tittade jag rakt på henne, men vågade inte hålla blicken riktad så mer än mycket korta stunder. Men allt jag såg i hennes ansikte var koncentrerad uppmärksamhet, hela tiden samma uttryck. I mitt huvud bytte scenarierna löpnade plats. Så var undersökningen slut och jag fick veta att inga metastaser syntes på lever eller lymfknutar. Det enda hon inte var helt nöjd med var en mindre förändring på mjälten, men hon sa också att sådant är vanligt på mycket gamla hundar och att förloppet brukar vara ytterst långsamt. Jag tackade nej till alla provtagningar på mjälten och hon sa att hon förstod mig. Så fort Londi var nere på golvet igen drog hon som ett streck bort mot dörren. Jag tackade och vi gick ut i väntrummet och så fick jag räkningen på knappt 300 kuna, en modest summa.

bild-40

Hemåt gick vi på ett strövande sätt, som om vi inte skulle någonstans. Det regnade fortfarande, men Londi rullade sig ändå i gräset flera gånger. Hon verkade känna sig fri på något sätt. Och jag gick utan att tänka något alls, hjärnan låg i viloläge. Och när vi efter en obestämd tid kom hem, så åt vi först vår missade frukost och sedan sjönk Londi ner på sitt ulltäcke och jag damp ner på soffan och föll rakt in i sömnen och stannade där i minst tre timmar.

Tankar i förhösten

Det är en mild dag, solen värmer lågmält och utan starkare ljus, fast ibland spelar strålarna en kort melodi över trädens löv eller över husväggarna. På morgonen satt Londi och jag i eller snarare utanför Bar Royal och njöt av den stilla, ljumma luften. Jag drack kaffe och Londi lät sig klappas. Jag tittade över parkeringsplatsen mot vårt hus och balkongrummets fönster alldeles ovanför fläktfirman. Där bor vi, tänkte jag.

bild-40

Och jag tänkte att jag nu nog accepterat att det är höst och att det till exempel inte blir fler bad i Bundek för mig i år. Sista gången var i mitten av september, strax efter hemkomsten från Sarajevo. Fast visst går det fortfarande att bada här, men då blir det bad som lutar sig åtminstone lite lätt in i det heroiska och heroiska bad passar inte riktigt här. Sådant passar bättre i Sverige, för där blir det heroiskt med mera eftertryck.

Jag lutar mig inåt och försöker förstå tillvaron så gott jag kan den vägen. Jag bygger mot mitten för att nå balans, lutar mig inte ut över vidderna…

2015 – årets andra besök på polisstationen

Dagen som just gick var strålande vacker, kanske den sista vackra på ett bra tag. Jag ser gråa väderleksutsikter. Och hur använde jag denna dag? Jo, efter min del av introduktionen med de nya svenskstudenterna, gick jag till den där långa korridoren, där sekreteraren för bland annat de utländska lektorerna sitter allra längst bort, långt bortom den nittio graders kröken. Jag skulle hämta mitt ”ugovor” (avtal) och diverse mer eller mindre begripliga papper att bära iväg till polisen. Jag kom olämpligt för något hade just hakat upp sig med min slovakiske kollegas sjukförsäkring. Efter en trekvarts letande bland papper och i datorn – ja, dörren stod öppen – kom man fram till att problemet inte gick att lösa, inte denna dag i alla fall. När jag kom in suckade sekreteraren tungt och mumlade mitt namn. Jag behövde inte säga mitt ärende, fast jag sa det ändå. Hon kröp ner under bordet och började leta i en stor kartong. Undan för undan slängde hon upp mappar på bordet, de flesta ljusblåa. Efter en stund var dubbelskrivbordet – ja, egentligen är det två som har sina arbetsplatser här – som ett ljusblått hav i vågor, för underlaget under mapparna var inte jämnt. Jag fick lust att ta en bild, men höll tillbaka impulsen. Och så plötsligt blev mina papper funna: ugovor, något om sjukförsäkring, några ”registreringspapper” och så en bunt papper om något varken hon eller jag riktigt begrep oss på. Vi log mot varandra och ryckte på axlarna och så lämnade jag rummet med ett frejdigt ”ugodan dan”. Jag tittade på klockan och tänkte ”där rök en dryg timme och jag har inte ens kommit till polisen”.

Solen strålade och himlen var så blå, så blå. Jag gick längs Ivana Lučića fram till Vukovarska, där jag tog spårvagnen. Vid Držićeva hoppade jag av och bytte in mot centrum och en kvart senare gick jag längs Petrinjska. Ja, det är där den stora polisstationen ligger. Och vädret fortsatte att vara härligt.

bild1-40

Jag klev in – ja, till saken hör att det här var säsongens andra besök där – och knackade på några dörrar för att få veta var min ”handläggare” Dunja satt. Uppe på tredje våningen knackade jag på dörr 311 och till min förvåning blev jag genast insläppt. I rummet satt en rundnätt (nu är jag vänlig) dam med blonderat hår som jag kände igen som ”Hönan” från något tidigare år. Jag hälsade och räckte fram mina papper. ”Hönan” log drygt och sa att hon inte förstod vad det var för papper jag kom med. Jag sa att jag blivit skickad till just detta rum och undrade om hon inte var Dunja. Ett föraktfullt leende spred sig över ”Hönans” ansikte. Nej, hon var verkligen inte Dunja utan Snežana, så det så. Sedan sa hon inget mer utan såg bara viktig ut. ”Men arbetar inte Dunja här”, försökte jag då. ”Hon är inte här nu”, sa Snežana och såg prövande på mig. Till saken hörde att Dunja just passerat ut, när jag steg in. ”Hon arbetar”, fortsatte hon. ”Det gör jag också”, kunde jag inte låta bli att säga. ”Hon arbetar på första våning just nu”, fortsatte hon med ett sötsurt leende. ”Men hon kommer väl hit igen?”. ”Hon kommer, ni kan gå ut så länge.” Jag gick ut och satte mig i den välbekanta Kafkakorridoren, gråa väggar och bruna dörrar, som såg ut som om de aldrig skulle kunna öppnas. Jag satte mig på en smal bänk och tänkte något om att Kafka egentligen inte hade hittat på några miljöer alls, han hade bara släpat in den här rekvisitan rakt in i sina berättelser. Efter en stund dök Dunja upp och gled in i rum 311 och stängde dörren. Märkligt nog blev jag insläppt kort därefter. Hon synade mina papper och frågade om jag hade pengar med mig. Jag bejakade detta. ”Då får ni gå till posten i bottenvåningen och betala 240 kuna, här är inbetalningskortet”. (Ja, det finns ett postkontor som hör till polisstationen.) ”Och sedan går ni till utlänningsdisken på första våning och visar att ni har betalt”, informerade hon mig. Jag lämnade rummet med en kort hälsningsfras och gick ner till posten, köade kanske en kvart, betalade och gick upp till första våning. Jag tog en nummerlapp – 116. När jag kom in i salen såg jag att utlänningsdisken hade siffran 74. Salen var fylld av mer eller mindre uttråkade eller modfällda människor. Jag väntade tio minuter, men det stod fortfarande 74, så jag tänkte nej, jag gör något annat i stället för att stå här. Jag fick tag i Paolo och Maria, två av mina italienska vänner, och vi bestämde att vi skulle äta lunch tillsammans. Och vi åt och drack och pratade och det gick väl en timme eller en och en halv och Maria skulle iväg till jobbet och Paolo till Dolac och handla, så jag vände tillbaka till Petrinjska. Jag kom in salen på våning ett och på utlännings-šaltern stod det nu 99. Usch, tänkte jag, fast det var ju bra att de inte passerat mitt nummer. Jag upptäckte en sidokö där folk klämde sig fram utan nummerlappar. Varför inte pröva, tänkte jag. Lustigt nog var jag framme vid luckan efter bara några minuter, men där blev jag avvisad. ”Vad tror ni?” Det är nog säkrast att jag inte säger det, tänkte jag, kastade en blick på nummertavlan: 99 stod det envist. Jag gick ut och följde en gata till parken Zrinjevac. Där satte jag mig på en bänk och lät lite tid gå i solskenet. Sedan reste jag mig och gick tillbaka till polisstationen igen och så upp till prvi kat (första våning) och såg att numret för utlänningar nu var 101.

bild2-40

Jag hittade en sittplats och bestämde mig för att härda ut där. Bredvid mig satt två zigenare, en mor och en tonårsson, gissade jag. Pojken frågade en kvinna framför sig om hon kunde hjälpa honom att läsa numret på lappen han höll i handen. Det kunde hon och sedan bevakade hon hans plats i ordningen åt honom. Jag hörde honom säga ”jag kan inte läsa nummer”. Jag orkade inte vara överraskad och kände att jag snart inte heller ”kunde läsa nummer”. Och inte ville jag det heller. En halvtimme senare var jag framme vid disken, hostade upp ett fotografi (som ingen sagt att jag skulle ha med mig) och tryckte pekfingarna mot en liten platta, först på fel sätt och sedan rätt. Jag skrev under på flera ställen och fick till sist en liten lapp och en uppmaning om att komma tillbaka om tre veckor. Klockan var halv fyra och solen strålade fortfarande när jag kom ut. Tack och lov.