Månad: oktober 2015

Det är nog över ett år sedan Londi och jag gick den där ända från det första året invanda morgonrundan utmed de små gatorna Kornatska, Čiovska och Brijunska. Ibland beror ändrade vanor på ingenting eller ska jag säga på slumpen? Men de kan förstås ha mer eller mindre klara orsaker också. I det här fallet är det nog en blandning. Först blev det bara så att vi tog andra vägar och sedan, när jag ville återknyta till de gamla vanorna var det kanske för varmt för Londi att gå så långt eller så ville jag inte gå så långt i regn och blåst, nu när Londi går så mycket långsammare än förr. Och utan Londi känns det inte som om jag kan gå där, inte ofta i alla fall.

I förmiddags när vi gick ut kändes luften smeksamt mild, solen kom och gick bland molnen men mildheten bestod. Jag tänkte att detta var den rätta tiden för vår gamla runda och jag tänkte lite på valnötterna som kunde ligga längs vägen. Så efter att jag hade plockat en liten vindruvsklase hos ”Honom” (”samo uzmite”, hade ”Han” ju sagt) svängde vi av från Rapska in på Kornatska. Hundarna skällde inne hos ”Picasso” när de fick syn på Londi, men vi gick vidare. Vi stannade lite utanför det lilla huset som jag för tre eller fyra år sedan funderat på att köpa. Nu är det sålt, men det verkar inte som om den nya ägaren har gjort särskilt mycket för att rusta upp det. Kanske är det för dyrt. Strax för undergången under den stora genomfartsleden Slavonska svängde vi in på en liten gångväg. Londi hittade mycket att lukta på och en liten smutsvit hund sprang fram och hälsade. Några män satt på bänkar vid ett av parkborden med ölflaskor uppradade framför sig. Vi gick förbi, varken snabbt eller långsamt och snart var vi vid ”Kattbalkongen”. Idag var det bara två katter där, en röd och en svartvit. De följde oss med blickarna. Londi hittade en brödbit i en pöl och en liten dragkamp utspelade sig mellan oss – båda vann, det vill säga hon slök halva. Och så var vi framme vid bordtennisbordet av kantstött och avflagnad betong – en gång var det säkert helt grönt på ovansidan – och den lilla fotbollsplanen. Här börjar Čiovska och här står ”Katthuset”. Kanske minns ni det, annars är det bara att titta in i länken. Något har hänt här. Nästan alla snår och buskar är borta och inga små skålar eller bunkar med kattmat står vid stängslet. Och vi såg ingen katt.

Kommer människor att flytta in här? Kommer huset att rustas upp eller kommer det att rivas? Jag hoppas på det förra, för det är ett ganska vackert litet hus. Nej, jag tänker inte försöka köpa det. Londi snokar lite utanför grinden, men snart drar vi vidare. Vad tänker hon? Känner hon igen sig? Påminner vägen henne om andra tider? När vi går vidare längs Čiovska ser det precis ut som förr, de gamla skjulen är kvar och det låga gröna huset…

Jag rotar lite under ett valnötsträdet i hörnet mot Brijunska, men hittar ingen bra nöt att knäcka. När vi går längs trädgårdarna vid Brijunska insuper jag den tunga lukten av övermogna druvor och jag tänker något vagt om att ännu går vi här, ännu är vi två…

Jag sitter och plockar med avslutandet av en text om Dezsö Kosztolanyis ”Lärkan”. Helst vill jag lämna den nu och romanen också, för hur vacker och fascinerande den än är, så orkar jag inte riktigt med de mänskliga avgrunderna i den längre, fast den som trist beskrivna småstaden Sárszeg, där romanen utspelar sig, fortsätter jag gärna att gå omkring i och jag får en känsla av att den befinner sig bara någon hästskjutstimme härifrån.

På bordet framför mig ligger ovanpå en Europakarta ett vackert kort som Alexandra skickat till mig alldeles nyligen. ”Bologna – Santuario della Beata Vergine di San Luca” står det på baksidan förutom Alexandras rader till mig. Jag minns den långa ringlande vägen upp dit från Porta Saragozza, en av Bolognas alla berömda stadsportar – en väg utmed en sakta stigande till synes oändlig ”porticato”, en pelargång med vida utblickar över den omgivande bebyggelsen och landskapet. Är det fem år sedan jag gick där? Jag tror det, för vintern 2011 var vi nog aldrig däruppe.

På golvet i hörnet under ett av balkongrummets fönster ligger Londi och sover eller dåsar. Ja, hon klarade också den här operationen. Nu får vi se hur det går med det som kommer härnäst. Trots allt som tränger sig på att oroa sig för är jag lugn. Londi är lugn och vi vilar i detta. Med eller utan anledning.

Nyss läste jag att Göran Hägg är död. Nej, jag kände honom inte, men någon gång har våra vägar korsats och jag har en tydlig föreställning om honom som en på ett ledigt och självklart sätt närvarande personlighet i det svenska kulturlivet. Och jag minns en episod från sommaren 2010. Jag skulle ta flygbussen från Nils Ericsonsplatsen i Göteborg till Säve (tror jag) för att låta Ryan Air ta mig till Pisa. På bänkarna vid utgången satt en grupp människor som var inbegripna i ett animerat samtal på italienska, några diskret välklädda damer och en herre i ljus sommarkavaj. Denne herre var konversationens mitt. Han berättade anekdoter om någon han kände i Pisa och damerna lät sig roas. Ja, denne herre var Göran Hägg. Jag kände igen honom från baksidesfotot på en bok jag just läst av honom. Ja, och på sättet han talade på, för det liknade det i boken.

På svenskinstitutionen här i Zagreb tog jag härom dagen fram en litteraturhistoria av honom för att få svar på en fråga jag hade i mitt huvud.

Och när jag nu tittade i min mail-box, så fann jag en liten mailväxling mellan oss som ligger elva år tillbaks, en mailväxling som handlade om Klara Johanson.

Jag har bara varit en gång i Ungern och det är ganska länge sedan nu, kanske tjugo år. Jag var då på en kort resa med min dåvarande man och vi kom från Tjeckien eller det var väl Tjeckslovakien då och jag minns att vi på ett ställe korsade Donau med färja och att ljuset på något sätt var grönt. Vi åkte inte till Budapest utan vi tillbringade några dagar i Eger och någon i Tokaj. Jag minns ljusa byggnader i Eger och sökandet efter ett turkiskt bad, storkbon med storkar i byarna och vida fält med majs och solros och de gyllengröna vinbergen vid Tokaj, som blev helt guldfärgade i solnedgången. Och på ett lite mardrömsaktigt sätt ser jag ännu vägen mot Miskolc, en väg med en stor hotfull tunnelöppning. Allt utom denna väg minns jag som vackert och lockande under en mycket hög och blå himmel. Mitt Ungern är byggt av denna resa och fantasier. (Jag talar alltså inte om politik.) Som barn såg jag en gång en film som byggde på Hugo Hartungs roman ”Ich denke oft an Piroschka”. Antagligen var den lite kitschig och klichéfylld, men mig som barn grep den. Jag minns flickan, landskapet och byns fantastiska namn, Hódmezővásárhelykutasipuszta. En kärlekshistoria förstås. Och jag tänkte att jag en dag måste komma till Ungern. Föregripande min dröms resa skruvade jag ibland lite på radion där hemma på jakt efter någon ungersk sändare och ibland lyckades jag. Andäktigt lyssnade på det för mig obegripliga språket. Några ord fastnade, till exempel ”minden” och ”harom”. Jag tror att ”harom” betyder ”fyra”, men ”minden” har jag inte längre någon aning om vad det kan vara.

Och nu, när jag så här odrägligt njutningsfullt långsamt – fastän jag väl egentligen har bråttom – läser Dezsö Kosztolanyis roman ”Lärkan”, är jag i Ungern varje dag. Ja, i den fiktiva staden Sárszeg, som, har jag läst, är kalkerad på Kosztolanyis födelsestad, det nuvarande serbiska Subotica (på ungerska Szabadka). I Sárszeg går jag på ungerska gator och upplever en blandning av stillastående händelselöshet och de märkligaste ting. Och jag vet att detta är en del av mitt Ungern.