Månad: oktober 2015

När jag härom dagen skrev och publicerade en text om David och Moshe Albahari och om Sarajevos sefardiska judar fick jag en fråga som jag nu – utan att återge frågan – tänker försöka besvara med hjälp av det som står att läsa i ett underkapitel till kapitlet om sefarderna i Karl-Markus Gauß’ bok ”De döende européerna”. Ursäkta att jag är lite ”snirklig” här, men vad ska jag göra, när verkligheten ringlar fram så här? Underkapitlet börjar med en beskrivning av hur brutalt och vanskött Sarajevo på många punkter är idag och efter det kom ett försök till förklaring:

Att Sarajevos invånare umgicks så vårdslöst med sin stad och gjorde livet så svårt för dem som inte var starka och duktiga var en följd av belägringen och kriget som hade en förråande inverkan på den vardagliga moralen och också medförde att den urbana jämnvikten genom den stora in- och utflyttningen av stora folkgrupper, rubbades. Många infödda stadsbor lämnade sin stad, vars namn inte bara i Bosnien användes som synonym för begreppet ”stad”, flyttade till det nybildade Republika Srpska eller någon annanstans där de mottogs som flyktingar eller gästarbetare; fördrivna och tvångsförflyttade människor från landsbygden kom i deras ställe och förändrade därmed drastiskt bilden av staden, prägeln på hela stadsdelar. En metropol hade bytt ut sin befolkning, och mycket som i en välskött stad fungerar med sådan självklarhet att man inte alls tänker på det fungerade inte längre i Sarajevo.

Nej, nu har jag farit en bit ifrån frågan, men jag tycker ändå att detta är av stort intresse och det påminner om det som min reskamrat Jasmin på nerresan till Sarajevo sa om att han inte tycker om staden för att ”så många människor kommer någon annanstans ifrån”.

Lite längre in i texten fortsätter Karl-Markus Gauß med att på detta sätt beskriva en liten moské i den gamla stadsdelen Bjelave som ligger ganska högt ovanför innerstaden:

Med sin minaret reste den sig i denna omgivning som en symbol för att islam gått stärkt ur ett krig som rasat med oerhörd grymhet just mot muslimerna; stärkt eftersom det var först i och med etnifieringen av politiken som många återigen blev muslimer; de hade tidigare inte bekänt sig till en religion utan endast till en vag muslimsk familjetradition.

På nytt får jag säga att detta inte är något svar på den här dolda frågan, men också denna textsnutt innehåller intressanta saker som det är svårt att gå förbi för det finns ett slags fortsättning i nuet på det som Gauß beskriver. När jag vandrade genom Baščaršija såg jag i vissa gränder grupper av kvinnor klädda i niqab, de var alla från något arabland. Och jag såg överdådiga glänsande nybyggnader i anslutning till de gamla moskéerna – dessa var, fick jag höra, finansierade av något stenrikt arabland. Ingen av dem jag talade med var riktigt glad över varken det ena eller det andra.

Så sitter då Gauß på en krog som han beskriver som ”ful och hemtrevlig” (i Per Nilsons översättning). Det går livligt till och det uppstår ett slags dispyt mellan en ”jätte” och en grupp män av vanlig storlek. Efter att en av dessa slagit sin hand blodig mot en askkopp och alla skrattat ut honom, vänder man sig i stället mot främlingarna, Gauß’ grupp. Ja, och Gauß berättar att han intresserar sig för sefarderna i staden. Männen tystnar först och sedan droppar korta upplysningar ner från det ena och andra hållet:

för ungefär hundra år sedan beboddes Bjelave, hela stadsdelen, företrädesvis av judar, sade en, men det var länge sedan, och en annan ville absolut sammanföra oss med en bekant som inte var här just nu men som visste allt om stadens historia, vilket en tredje, genom en föraktfull handrörelse, avfärdade som en grov överdrift.

Gauß lyssnar på vad alla har att säga, men det är först när jätten uttalar sig som han blir riktigt uppmärksam:

Ja, alltför många blev till slut judar!

Orden står i rummet och Gauß suger in dem. Det uppstår en brant paus. Vad betyder detta? ropade tystnaden. Men så började männen förklara (detta handlar alltså om det senaste kriget där):

Eftersom judarna som ville lämna Sarajevo fördes ut ur staden i konvoj och tilläts utvandra till Amerika, Canada, Israel, Spanien, hade många börjat söka i sin släkts historia och funnit en judisk farfars/farmors eller morfars/mormors mor eller hittat på någon annan judisk släktskap. Och måhända förundrade sig judarna, när de slussades ut ur Sarajevo, över vilka som plötsligt räknades som judar – människor de kände – dock utan att ha några invändningar mot att de lämnade staden tillsammans med dem.

Ja, så nådde jag då äntligen fram till svaret på frågan. (Och bilden är tagen strax intill den gamla sefardiska synagogans port och minareten pekar mot himlen något kvarter därifrån.)

Denna morgon är jag i Sarajevokapitlet i ”De döende européerna” igen eller kanske snarare fortfarande. Ja, ett par speciella böcker befinner sig så nära varandra i mitt medvetande att mitt läsande blivit lite som getens vandring över taken i det gamla Moschopolis eller Voskopojë, där husen enligt vad som berättats stod så tätt att ”en get kunde gå över taken från ena sidan av staden till den andra”. Jag rör mig hit och dit mellan ”På vägen till Babadag”, ”I andras skönhet”, ”Il giardino dei Finzi-Contini” och ”De döende européerna”, stannar än här än där och nu är jag alltså i Karl-Markus Gauß’ bok, närmare bestämt i det tredje underkapitlet i ”Att vara de sista – sefarderna i Sarajevo”.

Gauß stiger in i foajén till den judiska församlingen och ser gamla män i uppknäppta ytterrockar sitta lite oreglbundet uppradade utmed väggarna. Alla noterar med ett slags värdig uppmärksamhet hans inträde och en man reser sig och går fram till honom, undrar om han kan hjälpa till med något och presenterar sig slutligen som Albahari. Gauß känner igen efternamnet och tänker på författaren David Albahari från Belgrad och på att han en gång publicerat ett prosastycke av honom i sin tidskrift. Och att han senare också träffat honom:

och som jag senare lärde känna som en man bärande på en glödande kall förtvivlan när han en kväll för en grupp österrikiska åhörare berättade om Jugoslavien, som just fallit sönder, och om den judiska församlingen i Belgrad, till vars föreståndare han av något slags utsiktslös pliktkänsla, i en tid då så mångar judar lämnade Serbien, låtit sig bli vald.

Gauß säger då till mannen som just presenterat sig för honom att han är bekant med en författare som heter David Albahari. Mannen, Moshe Albahari, säger då med rörelse: ”My nephew, my nephew David” och spiller ut lite av snapsen han håller i handen.

Och jag som nu läser det här kapitlet för femte gången spiller också ut lite av min snaps, en imaginär sådan, för sedan sist jag läste detta har jag ju också hunnit träffa David Albahari. Så här skrev jag i början av juni:

”Festival europske kratke priče – Festival of the european short story” pågår just nu här i Zagreb och i Rijeka för jag vet inte vilket år i rad. Varje år upptäcker jag någon, åtminstone för tillfället, och årets upptäckt är den serbisk-judisk-kanadensiske författaren David Albahari. Han läste berättelsen ”Pyjamas” på serbiska medan den engelska texten löpte på en skärm bredvid honom. ”Tekniskt” sett läste han dåligt, han har någon sjukdom som gör det svårt för honom att tala, men orden lyste och uttrycket var underjordiskt starkt. Och texten var så bra.

Och plötsligt är jag på ett nytt sätt en del av Gauß’ bok och av Sarajevo också förstås och av Sarajevo i boken.

Moshe Albahari säger sedan att den judiska församlingen i Sarajevo är ett ålderdomshem och han gör en gest mot de gamla männen som sitter utmed väggarna. De unga har åkt till USA, de av de gamla som orkar har åkt till Israel, men han tänker stanna. Och han talar om sefardernas fördrivning från Spanien och ankomst till Bosnien för 500 år sedan och om att de sista nu lämnar Bosnien och att Sarajevo upphört att vara ett Jerusalajim chico. Nej, judarna har denna gång inte fördrivits, de gavs fri lejd ut under kriget och sedan har de bara blivit färre och färre.

Kanske, sade Moshe, hade de tre stora folkgrupperna i Bosnien hatat varandra så fanatiskt att det helt enkelt inte fanns tid och kraft över för judarna.

Och lite längre ner i texten låter Gauß Albahari fortsätta:

Så snart Bosnien gått under som stat för flera folk, kunde de, den minsta befolkningsgruppen som var beroende av de övrigas fredliga samlevnad, inte längre ha någon framtid här. Men man kan också vända på det: inte heller Bosnien kommer att ha någon framtid utan judarna, för här talar alla bara för den egna etniska gruppen och dess plats i landet; endast judarna måste, när de talade om sig själva och sin grupp, på samma gång tala om hela Bosnien.

Albahari skissar sedan lite ironiskt upp ett signalement av sig själv:

Jag är ingen israel. Jag är ingen amerikan. Jugoslavien finns inte mer. (skratt) Bosnien finns bara som inbillning. (skratt) Jag är en sefardisk jude, som inte kan spanska. (skratt) Skall just jag återvända till Spanien?