Till Rijeka

Jag är bra på att resa eller kanske det är mer träffande att säga att jag är bra på att tycka om att resa? Ja, i alla fall gjorde jag en dagstur till Rijeka med buss igår, en tur som fyllde dagen från morgon till kväll. Halv tio var det meningen att jag skulle lämna Autobusni kolodvor, men vid tjugo i hade ingen buss till Rijeka visat sig vid perrongplats 203.

bild1-41

En bit ifrån mig stod en ung kvinna som såg ut att vänta på samma buss, så jag frågade henne om hon visste om den var försenad eller om den inte alls fanns. Hon ringde någon informationscentral och fick ett vagt svar om att den var ”par minuta” försenad. Vi himlade båda med ögonen för nu var det nästan en kvart som gått. En annan buss dök upp ett par platser ifrån oss och den unga kvinnan småsprang dit för att fråga vart den skulle. Till Rijeka med avgång klockan tio, om vi ville kunde vi försöka byta ut våra biljetter för det här var ett annat bussbolag. Tillsammans gick vi då tvärs över hela bussplanen till en liten hytt jag aldrig sett förr. Efter lite krångel och en ansats till diskussion fick vi byta biljetterna och jag fick till och med 13 kuna tillbaka, så nu kostade Zagreb-Rijeka-Zagreb bara 86 kuna.

Färden började i regn, men så snart vi var ute ur Zagreb började solens strålar tränga igenom molnen. Först tittade jag bara sporadiskt genom fönstret, men när vi for förbi Karlovac fick jag syn på stora vattenytor på fälten, över småvägarna och invid husväggarna. Det är ju sedan en tid stora översvämningar på flera ställen i Kroatien och jag visste ju att Karlovac med sina fyra floder hör till de särsklit drabbade. Jag hade sett det på tv, men i verkligheten blev det något annat.

bild2-41

Men vi stannade inte i Karlovac utan resan gick vidare och vattnen försvann. Snart var vi i Gorski kotars vilda skogiga berg. Det är så vackert där! En gång måste jag dit på riktigt. Nu satt jag med ansiktet mot rutan hela tiden och slukade med blicken skogarna och bergen. Himlen var nu klarblå och stora ulliga vita moln liksom studsade omkring på det blåa. Vi stannade till i Delnice, ”huvudstaden”, och en steg av och några steg på.

bild3-41

Och så for vi igen och nu tog busschauffören inte motorvägen, utan vi åkte på slingrande vägar genom skogarna. Då och då erbjöds vi vida utblickar över bergen.

bild4-41

Jag har vänner som brukar vandra i de här bergen. Någon gång vill jag också vandra i Gorski kotar. Någonstans längtar jag alltid till skogen, till bergen och de vida vyerna. Och till havet och städerna och till vägarna, kunde jag fortsätta. Och inte så sällan uppfylls min längtan. Jag vet att jag är rikligen beskänkt av livet.

Alldeles nära kusten är bergen ganska höga och från bilvägen ser man långt ut över havet och ut till öarna Cres och Krk.

bild5-41

Ja, och så började nervägen mot staden. Plötsligt var vägen väldigt bred och lite brutal. Man skickas liksom ner snabbare än när man kommer från slovenska gränsen till Trieste, för där viker vägen hit och dit utmed berget.

Vid Trg Žabica, Grodtorget, stannade bussen och alla steg av och jag styrde mina steg mot Korzo, den stora gågatan med sina vackra husfasader och Stadstornet.

bild-42

(Imorgon vill jag ta er med in i staden och sedan upp till Trsat. Vidimo se!)

Kommentera