Främlingsskapets hemlikhet

Härom dagen tillbringade jag några timmar med ett europeiskt par. Medan jag tillsammans med R och S pratade om i vilka länder brödet är bra eller gjorde jämförelser mellan vitlök från Dalmatien och Zagorje, så halkade vi då och då över gränserna mellan språken och jag kände mig så där dubbelt hemma. Efteråt började jag fundera på detta med länder, tider och språk, ja, på mitt liv här i Zagreb. Hade jag varit ung när jag kom hit, så skulle jag vid det här laget ha trängt mycket djupare in i det kroatiska språket. Detta är ingen spekulation eller en beskrivning av en sannolikhet utan ett faktum, även om det inte har hänt. Ja. Eftersom jag aldrig kommer att lära mig språket här på riktigt eller på djupet – och jag dessutom inte kan blunda för något som heter språklig regression, som kanske kommer om tjugo år, men hur avlägset är det och kommer jag att leva så länge? – så måste eller vill jag söka min hemkänsla här i själva främlingsskapet. Kanske överdriver jag å andra sidan språkets betydelse för detta med tillhörighet, eftersom jag alltid sysslat med språk och åtminstone tidvis satt en ära i att lära mig så många som möjligt. Det märkliga – eller helt normala – är ju att jag ÄR hemma här bland männskorna, husen, spårvagnarna, skyltarna, parkerna, vindarna, floden och bergen här ovanför. Och om andra tycker att jag är en främling, vad gör det? Kanske måste jag en dag lämna Zagreb, men för det blir staden inte mindre hemma nu. Jag lär hela tiden känna nytt: gathörn, maträtter, ord, ansiktsuttryck, drycker, människor, gester. En av mina senaste upptäckter är att en spårvagnsfärd utmed Ilica verkligen känns som en flodfärd. Jag har kommit närmare stadens historia, möjligen på ett lite egensinnigt sätt, men ändå. Ilica har nämligen rötten i en medeltida väg utmed Sava, som nådde mycket högre upp i staden på den tiden. Vägen följde flodens slingrande lopp och sedan blev vägen en stadsgata som nu ringlar utmed en imaginär flod och de blåa spårvagnarna rullar glatt böljande både uppför och nerför den långa långa flodbacken. Ibland verkar det gå extra fort uppför.


tyvärr har jag inte fått med någon riktig krök på bilden, så ni får helt enkelt lita på mig

Viene gennaio silenzioso e lieve…

Här hemma har jag det här året tre almanckor, en liten kroatisk som man knappt kan läsa datumen på, en stor slovensk med fantastiska landskapsvyer och en italiensk med vackert tecknade växtmotiv. Den italienska hänger på något som bara låtsas vara en krok i dörröppningen till ”tomrummet”, mitt största rum och det enda som är ett riktigt rum enligt den officiella beskrivningen av lägenheten. Nå, i alla fall stannade jag nyss framför min italienska växtalmanacka och läste tyst för mig själv eller möjligen för Londi månadsnamnet ”gennaio”. Vips for tanken till Francesco Guccinis sång Canzone dei dodici mesi och dess januari-strof:

Viene Gennaio silenzioso e lieve, un fiume addormentato
fra le cui rive giace come neve il mio corpo malato, il mio corpo malato…
Sono distese lungo la pianura bianche file di campi,
son come amanti dopo l’avventura neri alberi stanchi, neri alberi stanchi…

som jag ju kan utantill sedan kvällarna på trapporna till den lilla kyrkan Madonna della Neve nedanför Monte Calvario i Domodossola under mitten av 1970-talet.

Här heter månaden ”siječanj”. Namnet har visst någonting med ”hugga” att göra, ”hugga ved”, tror jag. Jag tittar i mitt kroatisk-tyska lexikon och hittar uttrycket ”sjeći šumu” = ”den Wald hauen”. Ja, det är väl något för januari. Kanske.


Kornatska ulica

Lösa tankeflarn

Under morgonhundrundan här i kvarteren funderade jag lite löst kring året som nyss tog slut. Jag överraskades av en intensiv känsla av att det varit ett av mina längsta år – åtminstone sedan ungdomen, men kanske till och med sedan barndomen. På vissa sätt lever jag ju som ett barn, inte minst just för att jag saknar barnets förmåga att snabbt bygga upp eller tränga in i ett nytt språk. Runt omkring mig finns ett ännu åtminstone till hälften främmande språk, ett språk som jag iakttar med nästan oavbruten förvåning och hänförelse. Ja, jag förstår mer och mer och lär mig massor av ord som jag glömmer och kanske delvis kommer på igen eller lär mig på nytt och glömmer och lär mig. Jag har flera bilder av detta språk och en av dem är en liten ”vidareutveckling” av vad en utländsk väninna här en gång sa: ”Kroatiskan är ett så komprimerat språk.” Min bild ser ut så här: Språket består av en mängd tunnväggade rör, kanske av koppar, med olika diameter. Dessa ligger ibland på rad fogade till varandra, men rätt som det är förs de in i varandra och de förs in olika djupt. När de förs in riktigt djupt i varandra uppnås den här komprimeringen.

Och annars om det gångna långa året: Jag kan inte på rak arm säga hur många nya vänner det givit mig och inte heller hur många nya platser att tycka om. Ett rikt år.

Vad händer i Slovenien?

Slovenerna kräver genomgripande förändringar

Under slutet av 2012 upplevde Slovenien en rad folkliga massprotester. 30 000 demonstranter från fackföreningar, organisationer för studenter, pensionärer och konstnärer samlades den 17 november till den första protesten. Dussintals protester följde i så gott som varje tätort i landet.

Vi vill att internationella observatörer ska veta att dessa demonstrationer inte är ”uppror mot åtstramningspolitik eller nödvändiga reformer” som Janez Janšas populistiska, nyliberala regering försöker beskriva dem som. De krav som ställs av slovenska medborgare rör inte bara förbättrade ekonomiska villkor utan det som en rättsstat och en demokratisk stat grundar sig på: rättssäkerhet, bevarande av välfärdssamhället, en bärkraftig ekonomisk politik som tjänar majoriteten av befolkningen i stället för snäva gruppintressen.

Som bakgrund kan sägas att massdemonstrationer är något exeptionellt för den här lugna lilla nationen och att ekonomi och levnadsstandard under diverse olika regimer ända till helt nyligen legat på en god nivå. Slovenien har betraktats som ett land som på kort tid framgångsrikt tagit en rad nya steg. Det är det första och hittills enda landet i för detta Jugoslavien som inträtt i EU, NATO, OECD och eurozonen. 2009 gick emellertid den slovenska ekonomin bakåt med 8% och under det senaste kvartalet gick landet in i en ny konjunktursvacka. Demonstranterna lägger skulden för detta inte bara på den nuvarande regeringens korrupta och inkompetenta politik, utan också på den senaste tidens rad av korrumperade regeringar som främst haft egen vinning för ögonen.

Ända sedan protesterna började har regeringen visat sin inkompetens när det gäller att kommunicera med landets medborgare. Arrogans, förlöjliganden, grovt våld och försök att provocera fram våld från demonstranternas sida är dess metoder. Följden har blivit att ännu fler vänt sig emot dem.

Janez Janša – som för övrigt är nära lierad med Viktor Orbán i Ungern – har under sina två mandatperioder försökt lägga massmedia och många av landets mest vinstgivande industrier och en rad andra institutioner under sig. Den alltmer politiserade författningsdomstolen gör sitt bästa för att blockera rätten till folkomröstningar. Rättsväsendets undermålighet, privatiseringar av allmänna tillgångar, överilade och illa genomtänkta åstramningsåtgärder håller på att bringa den en gång blomstrande slovenska ekonomin i fördärvet.

Regeringen – som tillträdde med mindre än 30% av befolkningens röster och som idag inte har mer än 20%:s stöd – försöker att genom hot och andra ljusskygga metoder inskränka yttrandefriheten och hindra media från att korrekt rapportera om demonstrationerna, utarmningen av de statliga universiteten till förmån för ideologiskt styrda ”privata” sådana, de ekonomiska nedskärningarna i skolor och förskolor, en ohållbar situation för forskning och kultur och den gravt korrumperade katolska kyrkans växande ekonomiska makt.

Regeringen försöker att härska genom att söndra och hetsa olika samhällsgrupper mot varandra. Demonstranterna svarar med att i stället försöka samla och ena människor och faktum är att dessa kommer från befolkningens alla led: gamla och unga, pensionärer och studenter, tjänstemän och arbetare, statsanställda och egenföretagare. Enligt färska opinionssiffror deltar 16% av befolkningen aktivt i demonstrationerna, 67% stöder dem och 85% förväntar sig att protesterna ska fortsätta.

Den 21 december samlades ungefär 12 000 människor till en allslovensk demonstration i Ljubljana. Dagen därpå, den nationella självständighetsdagen, genomförde slovenska kulturorganisationer en ”protestival” med 1000 deltagare som en reaktion mot det officiella firandet som iscensatts av och för den politiska eliten innanför kravallstängsel och med en ring av kravallpolis med vapnen pekande med landets medborgare omkring sig. Värt att notera är att även veteraner från det slovenska befrielsekriget 1991 deltog i protesterna, något som regeringen sannolikt inte väntat sig.

I januari kommer nya protester. Nya motståndsgrupper uppstår löpande. Till mitten av januari förbereds en kongress för att samordna grupper och organisationer som opponerar sig mot den nuvarande regeringens politik. Man vill skapa ett gemensamt handlingsprogram för den slovenska proteströrelsen. Även om myndigheterna försöker att ignorera det som sker, anser de flesta observatörer här att det inte längre är möjligt att hindra den växande proteströrelsen från att nå sina mål.

KOKS kommittén för slovensk kulturell samordning
DSP slovenska författarförbundet
ODBOR kommittén för ett samhälle grundat på rättvisa och solidaritet
TRS rörelsen för hållbar utveckling i Slovenien

Här finns en länk till den engelska översättningen (the english translation) av det slovenska originalet. (Klicka på word-länken i mitten av sidan!) Den svenska texten har tillkommit som en översättning av den engelskspråkiga versionen, men jag har valt att göra den lite kortare och jag har formulerat om vissa avsnitt något i hopp om att uppnå största möjliga tydlighet för läsare i Sverige.

Vintermorgon i Tivoliparken

Morgondimman vilar över Tivoliparken och luften är stilla utan vind. Nattfrosten ligger kvar på gräset. Det lilla slottet Tivoli grad blickar genom sina fönsterrader stumt ner från sin upphöjda plats. Det unga dansande paret på den ena gräsrundeln sträcker ut sina slanka metallben i en för alltid fastfrusen rörelse. Kringströvande människor och hundar ser ensamma och förlorade ut i det mjölkiga ljuset. Alla ljud är dämpade. Det enda livliga är de tjocka, mörkbruna amerikanska ekorrar som skuttar omkring här och där mellan träden på jakt efter något ätbart. Genom allén driver en osynlig gestalt utan mål omkring, en gestalt ur en aldrig skriven Rilke-dikt.