Morgondimman vilar över Tivoliparken och luften är stilla utan vind. Nattfrosten ligger kvar på gräset. Det lilla slottet Tivoli grad blickar genom sina fönsterrader stumt ner från sin upphöjda plats. Det unga dansande paret på den ena gräsrundeln sträcker ut sina slanka metallben i en för alltid fastfrusen rörelse. Kringströvande människor och hundar ser ensamma och förlorade ut i det mjölkiga ljuset. Alla ljud är dämpade. Det enda livliga är de tjocka, mörkbruna amerikanska ekorrar som skuttar omkring här och där mellan träden på jakt efter något ätbart. Genom allén driver en osynlig gestalt utan mål omkring, en gestalt ur en aldrig skriven Rilke-dikt.
