Lösa tankeflarn

Under morgonhundrundan här i kvarteren funderade jag lite löst kring året som nyss tog slut. Jag överraskades av en intensiv känsla av att det varit ett av mina längsta år – åtminstone sedan ungdomen, men kanske till och med sedan barndomen. På vissa sätt lever jag ju som ett barn, inte minst just för att jag saknar barnets förmåga att snabbt bygga upp eller tränga in i ett nytt språk. Runt omkring mig finns ett ännu åtminstone till hälften främmande språk, ett språk som jag iakttar med nästan oavbruten förvåning och hänförelse. Ja, jag förstår mer och mer och lär mig massor av ord som jag glömmer och kanske delvis kommer på igen eller lär mig på nytt och glömmer och lär mig. Jag har flera bilder av detta språk och en av dem är en liten ”vidareutveckling” av vad en utländsk väninna här en gång sa: ”Kroatiskan är ett så komprimerat språk.” Min bild ser ut så här: Språket består av en mängd tunnväggade rör, kanske av koppar, med olika diameter. Dessa ligger ibland på rad fogade till varandra, men rätt som det är förs de in i varandra och de förs in olika djupt. När de förs in riktigt djupt i varandra uppnås den här komprimeringen.

Och annars om det gångna långa året: Jag kan inte på rak arm säga hur många nya vänner det givit mig och inte heller hur många nya platser att tycka om. Ett rikt år.

Kommentera