Kiselo zelje

Då och då har jag, när jag gjort mina inköp i småbutikerna här omkring, funderat på vad det kan vara för skillnad mellan ”kiselo kupus” och ”kiselo zelje”. Smaken verkar det ju inte vara någon större skillnad på. Att ”kiselo kupus” är surkål har jag vetat sedan september. Oftast köper man surkålen halvkilovis i små plastpåsar. På vissa påsar står det ”kiselo zelje”, på andra ”kiselo kupus”. Kanske är det olika sorters kål, tänkte jag. Eller är behandlingen lite olika? Nå, idag uppdagades sanningen för mig: det är samma sak, ”kupus” är det officiella ordet och ”zelje” det lokala.

Jag blev rekommenderad ”kiselo zelje” mot min envisa förkylning. Jag ska äta den som sallad med lite olja och paprikapulver på. Kanske något att utöka huskursapoteket med?

Konvalescens

De senaste dagarna har varit lite dimmiga förkylnings- eller influensadagar. Visst har jag skrivit och rättat och översatt och visst har Londi och jag strukit omkring på fälten vid moskén, men då och då har jag bara legat stum på min röda soffa i det större rummet, som kanske kan kallas vardagsrum, och med ögat följt solstrimmorna på golvet eller så har jag tänkt på ingenting och låtit blicken klättra upp och ner för min lilla affisch från museet för naivistisk konst,

det där museet, på vars gård Londi och jag en gång under hösten befann oss på grund av en kedja av ganska dramatiska händelser. Eller så har jag suttit alldeles stilla på min stol i balkongrummet och tittat på solens väggmålningar – solen är en stor målare. Det är nog sådant som kallas vila; välgörande vila, tror jag det är. Konvalescens.

Moskén

De närmaste lite större gröna eller grönaktiga områdena här finns runt moskén, så Londi och jag strövar ofta omkring där, det har jag sagt förr.

När vi går där, funderar jag ofta på sammanhangen kring den här byggnaden; den är ju på något vis överraskande stor. Jag vet nu att det bor många bosniska muslimer i bostadsområdet strax intill och jag vet också eller har i alla fall hört att moskén funnits i så där fem-sex år. På ena sidan finns en stor parkeringsplats, där det ofta står bussar; igår såg jag en från Makedonien där. Man reser uppenbarligen hit också från långt ifrån. Det verkar dessutom som om fotbollsplanen på ena sidan ingår i moskékomplexet.

Den här morgonen har jag tittat lite på nätet efter moskén och nyss läste jag den engelskspråkiga wikipedia-artikeln om islam i Kroatien, där det bland annat står att den här moskén är en av de största och vackraste nya moskéerna i Europa. Ett intressant kuriosum i texten berör ett utdrag ur den italienske sjöfararen Marco Antonio Pigafettas dagbok (tryckt 1585): ”In Istanbul it is customary to speak Croatian, a language which is understood by almost all official Turks, especially military men.”

Här finns en länk till den wikipedia-artikeln.

Jag fann också en text som handlar mer direkt om moskén, en lång text ”från insidan” med många bilder, där jag fick veta att det inte bara är en fotbollsplan hör till moskén, utan flera. Dessutom fann jag en text om den iranske presidenten Mohammed Khatamis besök i moskén. Här är hela texten för den som vill läsa själv utan min inblandning.

En grön rygg:

Inte ens en höna

Om en vecka eller möjligen två (jag hindras just nu från det mesta av en elak förkylning) kommer råöversättningen av Herta Müllers essäsamling Hunger und Seide att vara färdig. Sedan vidtar putsandet och frågandet och kontrollerandet och omskrivandet av svaga partier.

En av de sista essäerna handlar om zigenarnas situation i Rumänien, förr och nu. Essän är uppdelad i ett antal mindre avsnitt med var sina rubriker. Jag vill läsa ett av de kortaste för er som helhet:

Inte ens en höna

Varken de döda eller de överlevande från förintelselägren nämns i den officiella rumänska historieskrivningen. Kapitlet ”Järngardet”, den rumänska fascismen, ligger som en kollektiv minnesförlust över landet. Och det faktum att förintelselägren i Transnistrien stod under rumänsk ledning. När det gäller den saken är folk och regering eniga: Man går tigandets omväg, på frågor reagerar man aggressivt. Bara national-chauvinistiska tidningar talar gärna om det. I dem blir Antonescu rehabiliterad och gjord till den store rumänske hjälten. Antonescu dömdes 1945 till döden. Vid processen, när han tillfrågades om deportationen av zigenare och judar, sade han: ”I mitt hem blev inte ens en höna slaktad.”

En dikt av Tin Ujević

Om någon vecka kommer en serie om sydslaviska författarskap att inledas i Salongen. Texterna är skrivna av svenskstudenter från universitetet här och jag ser dem – bland annat – som en introduktion för en svenskspråkig läsekrets (där jag själv ingår) till den sydslaviska litteraturen, både äldre och nyare. Nu under våren kommer jag låta detta vara ett ”kompakt” skeende, men jag hoppas att det även längre fram då och då ska komma in spridda bidrag till serien.

En av texterna i serien kommer att handla om Tin Ujević och igår arbetade jag tillsammans med Mišo Grundler, den textens författare, med en försöksöversättning av en dikt av Ujević. Här följer nu först originalet:

Igračka vjetrova

Pati bez suze, živi bez psovke,

i budi mirno nesretan.

Tašte su suze, a jadikovke

ublažit neće gorki san.



Podaj se pjanom vjetru života,

pa nek te vije bilo kud;

pusti ko listak nek te mota

u ludi polet vihor lud.



Leti ko lišće što vir ga vije,

za let si, dušo stvorena.

Za zemlju nije, za pokoj nije

cvijet što nema korijena.

Och detta är översättningsförsöket, som jag gärna vill att ni kritiserar och förbättrar, om ni har några idéer:

Lekboll för vindarna

Lid utan tåren, lev utan gallan,
din olycka bär i ordlöshet.
Tåren är fåfäng, din åkallan
mildrar ej drömmens bitterhet.

Ge dig åt livets rusiga vind
och låt den dig svinga.
Som ett löv i en virvelvind
uppåt i galenskap tvinga.

Flyg som lövet i vind så strid,
själ, ty detta är din egen sfär.
Ej för jord, ej för frid
är du rotlösa blomma här.

Och som stöd för den som inte kan kroatiska och som vill ha lite distans till försöket ovan finns en tysk tolkning av dikten (som vi i och för sig har lånat några saker av). Jag vet tyvärr inte vem översättaren är, men här finns ändå lite upplysningar.

Spielzeug der Winde

Leide tränenlos und ohne Wehen,
sei unglücklich mit ruhigem Willen.
Eitel sind die Tränen, und das Flehen
wird deinen bittren Traum nicht stillen.

Ergib dich trunknem Lebenswind
und lass von ihm dich schwingen;
vom wilden Sturm, vom Wirbelwind
dich in die Höhe zwingen.

Flieg wie Laub, von dem Wirbel getrieben,
für den Flug bist du, Seele, gemacht;
wurzellos ist die Blume geblieben,
nicht zur Ruh’ in die Erde gebracht.