Om någon vecka kommer en serie om sydslaviska författarskap att inledas i Salongen. Texterna är skrivna av svenskstudenter från universitetet här och jag ser dem – bland annat – som en introduktion för en svenskspråkig läsekrets (där jag själv ingår) till den sydslaviska litteraturen, både äldre och nyare. Nu under våren kommer jag låta detta vara ett ”kompakt” skeende, men jag hoppas att det även längre fram då och då ska komma in spridda bidrag till serien.
En av texterna i serien kommer att handla om Tin Ujević och igår arbetade jag tillsammans med Mišo Grundler, den textens författare, med en försöksöversättning av en dikt av Ujević. Här följer nu först originalet:
Igračka vjetrova
Pati bez suze, živi bez psovke,
i budi mirno nesretan.
Tašte su suze, a jadikovke
ublažit neće gorki san.
Podaj se pjanom vjetru života,
pa nek te vije bilo kud;
pusti ko listak nek te mota
u ludi polet vihor lud.
Leti ko lišće što vir ga vije,
za let si, dušo stvorena.
Za zemlju nije, za pokoj nije
cvijet što nema korijena.
Och detta är översättningsförsöket, som jag gärna vill att ni kritiserar och förbättrar, om ni har några idéer:
Lekboll för vindarna
Lid utan tåren, lev utan gallan,
din olycka bär i ordlöshet.
Tåren är fåfäng, din åkallan
mildrar ej drömmens bitterhet.
Ge dig åt livets rusiga vind
och låt den dig svinga.
Som ett löv i en virvelvind
uppåt i galenskap tvinga.
Flyg som lövet i vind så strid,
själ, ty detta är din egen sfär.
Ej för jord, ej för frid
är du rotlösa blomma här.
Och som stöd för den som inte kan kroatiska och som vill ha lite distans till försöket ovan finns en tysk tolkning av dikten (som vi i och för sig har lånat några saker av). Jag vet tyvärr inte vem översättaren är, men här finns ändå lite upplysningar.
Spielzeug der Winde
Leide tränenlos und ohne Wehen,
sei unglücklich mit ruhigem Willen.
Eitel sind die Tränen, und das Flehen
wird deinen bittren Traum nicht stillen.
Ergib dich trunknem Lebenswind
und lass von ihm dich schwingen;
vom wilden Sturm, vom Wirbelwind
dich in die Höhe zwingen.
Flieg wie Laub, von dem Wirbel getrieben,
für den Flug bist du, Seele, gemacht;
wurzellos ist die Blume geblieben,
nicht zur Ruh’ in die Erde gebracht.
