Fiktivt möte mellan två damer

I en liten text jag nyss skrev för Hufvudstadsbladet lät jag Klara Johanson och Marija Jurić – eller ska jag säga KJ och Zagorka? – samtala under några eftermiddagstimmar på ett kafé i Regensburg i mitten av juni 1914. Jag lät mina tänkta läsaren sväva i ovisshet om vem av de båda damerna som någonstans i mitten av samtalet yttrade repliken:

Frestas man inte till antagandet att kunskaper och erfarenheter är belagda med tull när man observerar hur ytterligt sparsamt flertalet utrikesturister hemför dessa varor?

Ur ”Förklädd gud”

Jag tänker på en resa jag gjorde till Aten för några år sedan tillsammans med en väninna, på våra vandringar i staden och runt omkring uppe på Akropolis. Och på den här känslan av att Grekland alltid är klassisk tid mitt i det moderna, åtminstone för besökaren utifrån.

Tempel, gudar, herdar, fauner eller doriska, joniska och korintiska kapitäl… Artemis, Apollon och Hefaistos verkar röra sig i tempelskuggan. Och tanken går också lätt till andra besökare som också känt eller kanske till och med ibland befäst närvaron av den forna tiden i dagens grekiska värld.

Jag vill läsa ur Förklädd gud av Hjalmar Gullberg. Det diktverket andas en sådan ursprunglighet att vår tids avgaser och buller förflyktigas till fantasi, när man går in i det. Så här börjar dikten:

Vem spelar på en pipa

en låt av gryningsluft,

för himmelsk att begripa,

höjd över allt förnuft?

Vem äger lösenorden,

flöjtvisans dolda text?

Vem spelar på jorden

för djur och växt?

Vem är den gode herden

som för sin flock i vall

och som med gräs förser den

och toner av kristall?

Vem går på betesängar

i sommardagens kvalm

och sover bland drängar

på jordisk halm?

Jag vill läsa lite till, för jag tror eller tycker att det här som strax följer är diktens vackraste eller mest suggestiva rader:

Apollon bor i ett tessaliskt stall.

Ej bär han lager kring sitt gyllne hår:

han sändes från Olympens gudahall,

dömd att försörja sig som dräng ett år.

Det bor en gud i ett tessaliskt stall.

Bland tjänstefolket vandrar han förklädd.

Längst ner vid bordet är hans sked och skål.

Bland kreatur i ladan är hans bädd.

Han äger intet jordiskt föremål.

I herdekappa går en gud förklädd.

Lars-Erik Larsson: Förklädd gud

Don Kihot

I stället för något av mig – jag ligger nere för tillfället – ber jag att få visa kortfilmen Don Kihot, som jag fått mig tillsänd av en av mina vänner här. Hon säger att det är en av hennes favoriter från Zagerbačka škola crtanog filma: Don Kihot


Jag upplever på sätt och vis ett slags Don Quijote-dag just nu

Hvarska, Hvar och Vina Tomić

Hvarska, där jag bor, är en ganska ful eller åtminstone intetsägande gatstump. Den verkar av närmast kompensatoriska skäl ha fått sitt namn efter den undersköna dalmatiska ön Hvar. På Hvar, det vet jag sedan en tid, odlas en hel del vin, bland annat i familjen Tomićs regi. Då och då när jag har besök avviker jag från mitt enkla, men robusta husvin av Vranac-typ, och bjuder då på Tomićs Plavac (blått), ett harmoniskt och balanserat vin, ja, gott helt enkelt.

Plavac-flaskan här är, som ni nog ser, urdrucken. Flaskan bredvid som det står Caplar på, innehåller ett vin som enligt uppgift är ett experiment, en blandning av två druvsorter. Inom kort kommer jag att få veta hur experimentet utfallit.

Framför flaskorna ligger johannesbröd från johannesbrödträdet som står på familjen Tomićs gårdsplan. ”Sådant äter bara turister.” Jag är i tanken turist på Hvar, för johannesbröd är något jag gärna tuggar på.

Här lite mer om Vina Tomić.

°°

PS Läs den senaste texten i Salongen.

Promenad vid Sava i vårljus

Igår eftermiddag begav vi oss av söderut för jag ville se Sava i vårljus. Från moskén följde vi Ulica Grada Chicaga och så tog vi av tvärt åt höger in på Miševečka och strax var vi över vallen och nere i flodkanten.

Londi tog ett dopp på ett säkert ställe under Most mladosti (Ungdomsbron) eller snarare var det så att jag var hennes ankare där under bron. Strax efter att hon kommit upp igen och skakat av sig, så att jag verkade mer nybadad än hon, kom en bil guppande ner längs lervägen. Några män med fiskeredskap steg ur och närmade sig vattnet. Londi och jag gav oss hastigt av och precis när vi kommit över ett litet krön hörde vi en kraftig smäll nerifrån männens håll och så en till, denna gång ännu ljudligare. Fiskade de med sprängämnen? Kanske det.

Vattenytan bredvid de gamla lastfartygen och pråmarna var täckt med måsfåglar. Vad hittar de här som räcker till så många?

Efter en stund glömde vi både smällar och måsar. Vi gick utmed floden en god stund, först österut och sedan tillbaka västerut igen. Londi gjorde då och då små uppehåll för att rulla sig i stubben som stack upp ur leran. Undan för undan blev hon allt brunare. Efter en stund var vi tillbaka vid utgångspunkten:

Detta – som syns på den sista bilden – är Zagreb om man undantar själva staden: Sava, byhusen och Medvednica. Staden döljer sig mellan byhusen och berget. Egentligen är Zagreb rörande litet. Tänk att staden ändå finns där med sina märkliga små juveler Gradec och Kaptol uppkrupna på sluttningen! Det är knappt man kan tro det.