Blogg

Jag ritar upp Faustägget här igen – en del av er känner kanske igen det från mina tidigare fausterier här. I mittfältet ser ni den lilla staden där Gretchentragedin har sin början.

Det här är morgonen efter Gretchens ödesnatt eller innesluter denna enda natt i sig en hel rad kärleksnätter? Om man följer logikens regler kan det nog inte vara så: Gretchens mor blev ju förgiftad av sömndrycken redan denna första natt och då ter det sig orimligt att Gretchen och Faust skulle ha fortsatt att leva sitt kärleksförhållande med modern liggande död i rummet intill. Men kanske följer förloppet en annan logik. Kanske finns det flera tidsskikt som ligger ovanpå varandra. Jag kan inte hitta något helt övertygande svar på detta, så jag går vidare.

Det är morgon och Gretchen står vid brunnen. En väninna skvallrar ivrigt och full av skadeglädje om en annan flicka som ”råkat i olycka”. Gretchen försöker säga emot och menar att det är synd om den andra flickan. Hon tänker på sitt eget öde och på hemvägen låter Goethe henne hålla en liten monolog:

Wie konnt ich sonst so tapfer schmälen,
Wenn tät ein armes Mägdlein fehlen!
Wie konnt ich über andrer Sünden
Nicht Worte gnug der Zunge finden!
Wie schien mir’s schwarz, und schwärzt’s noch gar,
Mir’s immer doch nicht schwarz gnug war,
Und segnet mich und tat so groß,
Und bin nun selbst der Sünde bloß!
Doch – alles, was dazu mich trieb,
Gott! war so gut! ach war so lieb!

*(Vad jag har smädat utan ände
när någon förr kom i elände!
Så hätsk och elak var min tunga
när jag fann synd hos andra unga.
Var synden svart, jag bredde på
så den blev svartare ändå.
Jag korsade mig, stolt och stor

• nu är jag själv i syndens klor.
  Men gode Gud, jag drevs ju blott
  av något kärt och ljuvt och gott!*

På detta följer sedan scenen ”Zwinger”, där Gretchen går till en Mariabild som finns i en nisch i stadsmuren för att i bönen söka efter stöd. Hon vet att hon är gravid och att detta innebär en katastrof för henne som ogift kvinna. Kanske borrar också tanken på modern som dött av sömnmedlet i henne, men det finns inga spår efter det i texten – ännu.

Hilf! Rette mich von Schmach und Tod!
Ach neige,
Du Schmerzenreiche,
Dein Anlitz gnädig meiner Not!

(Hjälp! Rädda mig från skam och död!
Benåda
mig arma! Skåda,
du smärtans moder, till min nöd!)

I den följande scenen ”Nacht. Straße vor Gretchens Türe” som jag har snuddat vid tidigare får vi uppleva hur hennes bror Valentin spyr ur sig fruktansvärda anklagelser över henne:

Du fingst mit einem heimlich an,
Bald kommen ihrer mehre dran,
Und wenn dich erst ein Dutzend hat,
So hat dich auch die ganze Stadt.
Wenn erst die Schande wird geboren,
Wird sie heimlich zur Welt gebracht,
Und man zieht den Schleier der Nacht
Ihr über Kopf und Ohren;
Ja, man möchte sie gern ermorden.
Wächst sie aber und macht sich groß,
Dann geht sie auch bei Tage bloß
Und ist doch nicht schöner geworden.
Je häßlicher wird ihr Gesicht,
Je mehr sucht sie des Tages Licht.

(Först börjar du i smyg med en,
så kommer det alltflera sen.
Ett dussin har dig, du blir van
och står till tjänst åt hela stan.
När skammen föds får ingen höra
och se och veta hur det är fatt.
Man döljer den i ett dok av natt,
man höljer huvud och öra.
Ja, man ville mörda den fula,
men hon växer och gör sig bred
och går naken på dagen med,
fast hon inte förskönats en smula.
Ju vidrigare hennes drag,
dess mera söker hon ljusan dag.)

I nästa scen, ”Dom. Amt, Orgel und Gesang”, går Gretchen till kyrkan för att söka hjälp, men där får hon bara höra anklagelser och hot om straff. En ond ande talar till henne och räknar upp hennes brott:

*Betst du für deiner Mutter Seele, die
Durch dich zur langen, langen Pein hinüberschlief?
Auf deiner Schwelle wessen Blut?

• Und unter deinem Herzen
  Regt sich’s nicht quillend schon
  Und ängstet dich und sich
  Mit ahnungsvoller Gegenwart?*

(Beder du för din moders själ som
du sövde in i långa, långa pinan?
Vems blod på din tröskel?
Och under ditt hjärta,
pulserar där icke ett liv
som ängslas och ängslar dig
med aningsfull närvaro?)

Faust och Mephisto lämnar under tiden staden. Faust har ju med Mephistos benägna hjälp dödat Valentin den där natten utanför Gretchens dörr. De far ut i valborgsmässonatten och lever och leker vilda lekar i en värld av häxor och djävulsväsen. Men plötsligt får Faust mitt där i virrvarret en vision. Han ser en flicka med fötterna i bojor och med förstelnad blick långsamt hasa sig fram. Flickan är Gretchen:

Wie sonderbar muß diesen schönen Hals
Ein einzig rotes Schnürchen schmücken,
Nicht breiter als ein Messerrücken!

(Men halsens smycke är av sällsamt slag!
Jag ser ett blodrött snöre rita
en knivsmal linje på det vita.)

Faust och Mephisto lämnar häxdansen. Faust får veta att Gretchen kastats i fängelse och att hon har dömts till döden. Han vill rädda henne. De rider genom natten mot staden, de rider förbi platsen där Gretchen kommer att avrättas.

Låt oss här kasta en blick på slutet av citatet ur Klara Johansons text om Benedetto Croces Fausttolkning:

under det Gretchen, som saknar lägenhet att susa genom luften på en spökhäst, vandrar på den hårda jorden sin långa väg från oklanderlig borgarflicka med lättväckt livsaptit till mörderska, sinnesrubbad och helgon.

När vi kommer till den sista scenen ”Kerker” har i ”vecken” mellan scenerna detta hunnit hända: Gretchen har fött barnet och dödat det. Mordet har upptäckts och Gretchen har kastats i en fängelsehåla, där hon nu väntar på att dödsdomen ska verkställas. Hennes förstånd har förmörkats och hon yrar och sjunger underliga sånger i sin förtvivlade ensamhet. Faust kommer ner i fängelsehålan. Han känner knappt igen Gretchen. Och hon vet först inte vem han är. När hon så småningom förstår det börjar hon prata om vad hon gjort:

Meine Mutter habe ich umgebracht,
Mein Kind hab ich ertränkt.
War es nicht dir und mir geschenkt?

(Min mor har jag förgjort,
mitt barn har jag dränkt.
Åt dig och mig blev det ju skänkt,)

Faust försöker få henne att följa med ut från hålan, men förgäves. Gretchen vill inte, hon vill stanna och dö.

Ich darf nicht fort; für mich ist nichts zu hoffen.

(Omöjligt. Jag ingenting att hoppas på.)

En stund verkar hon se klarare, men sedan får villorna överhanden igen:

Geschwind! Geschwind!
Rette dein armes Kind.
Fort! Immer den Weg
Am Bach hinauf,
Über den Steg,
In den Wald hinein,
Links, wo die Planke steht,
Im Teich. Faß es nur gleich!
Es will sich heben,
Es zappelt noch!
Rette! rette!

(Skynda dig!
Rädda ditt stackars barn!
Gå vägen fram
längs en å,
över bron,
över mon
till en damm
med en kvarn,
till vänster sen.
Tag det genast,
det vill opp,
det sprattlar än.
Rädda det! Rädda!)

Gryningsljuset silar in i hålan. Faust försöker dra henne med sig med våld, men Gretchen vägrar. Hon föreställer sig folkvimlet på avrättningsplatsen och hon ropar i förtvivlan:

Die Glocke ruft, das Stäbchen bricht.
Wie sie mich binden und packen!
Zum Blutstuhl bin ich schon entrückt.

(Klockan dånar, staven bryts av,
jag släpas till avrättningsbacken,
min stupstock står beredd och klar.)

Sedan händer något inne i Gretchen. Hon går över en gräns. Plötsligt är hon samlad och intensivt stilla. Hon har fattat ett beslut och hon släpper ”med fast hand” det jordiska:

Dein bin ich Vater! Rette mich!
Ihr Engel! Ihr heiligen Scharen,
Lagert euch umher, mich zu bewahren!

(Fräls mig, Fader! Din är jag.
Ack änglar, heliga skara,
min skyddande mur må ni vara!)

Är ni kvar? Det här blev visst alldeles för långt och ändå skulle jag vilja säga så mycket mer om den här sista scenen. Någon gång längre fram tänker jag återvända till ”Kerker” och försöka gräva lite djupare…

En tanke som nu kom över mig: Kanske kan det här dramat ses som en allegori om kvinnans så mycket mer dramatiska förhållande till sexualiteten än mannens. Kvinnans sexuella väg är kantad av blod och död i långt större utsträckning än mannens: menstruationen, den brustna mödomshinnan, abort, våldtäkt, barnafödande… Och risken för förnedring är långt större – fler än en älskare, eller helt enkelt ”fel” älskare och hon förvandlas till hora – detta händer fortfarande. Ingen man riskerar en sådan förvandling. Men mer om det här en annan gång.

Idag tänker jag återvända. Jag tänker återvända till Goethes Faust I och också till Klara Johanson och faktiskt till ett textställe ur ”Det speglade livet” som jag redan citerat här. I kapitlet om den berömde napoletanske litteraturkritikern Benedetto Croce återger KJ på ett ställe Croces tolkning av Margaretegestalten. Hon återger, men hon talar naturligtvis här som annars klarajohansonska, ett alldeles eget originellt språk. Den första meningen i citatet som följer här är KJ:s utrop över Goethe inlindat i en beskrivning av Croce som kritiker i just den här situationen:

Detta mirakel har ingivit den nyktre kritikern hans djupaste och gripnaste analys. Med andäktig hänförelse bevittnar han hur det kondenserat krassa handlingsförloppet blir lysande transparent, hur det genomstrålas av en själ som vaknar, virvlas in i den bittraste nöd och under bittraste botgöring stiger till en övervärldslig rymd förbi skarprättaren, älskaren och djävulen – ett mysterium som faktiskt och ofrånkomligt sker inför våra ögon i några knappa scener av rödaste realism. Att Gretchens förförare bär det berömda namnet Faust är egentligen ett accentfel: det skänker honom med sin fantastiska gloria en vikt som alls inte motsvarar hans avgjort sekundära plats i sorgespelet. Han bär sig inte annorlunda åt än vilken Heinrich eller Franz som helst, menar Croce. Men en vanlig Heinrich skulle aldrig kunnat bli så dramatiskt underlägsen som denne häxmästarskyddsling, vilken inom den trygga ringen av svart magi kostar på sig en lyx av sinnliga och andliga stormar, deklamerar bedårande och förblir sig lik, under det Gretchen, som saknar lägenhet att susa genom luften på en spökhäst, vandrar på den hårda jorden sin långa väg från oklanderlig borgarflicka med lättväckt livsaptit till mörderska, sinnesrubbad och helgon.

Faust beskrivs alltså här av Croce/Johanson som den statiska och Gretchen som den dynamiska, föränderliga gestalten. Jag tänkte nu med några citat ur dramat försöka följa de här utvecklingsstegen och kanske lägga in ytterligare något steg.

Första gången Faust och Gretchen träffas, är på en gata i den lilla staden där kärlekshistorien mellan dem utspelar sig. Scenen heter ”Straße” och Fausts kommentar efter det korta mötet lyder så här:

Beim Himmel, dieses Kind ist schön!
So etwas hab ich nie gesehn.
Sie ist so sitt- und tugendreich
Und etwas schnippisch doch zugleich.
Der Lippe Rot, der Wange Licht,
Die Tage der Welt vergeß ich’s nicht!

(O Herre Gud vad hon var nätt!
Hon var det sötaste jag sett,
så blyg och ärbar och likväl
en liten morsk och näbbig själ.
Den röda munnen, kindens glans,
det glömmer jag aldrig i mina dar!)

Här är Gretchen i sitt ursprungstillstånd, del av sin skyddade värld och inget tyder på att hon nu hotas att falla ur den. Men något börjar hända i henne redan här. Faust har gjort intryck på henne och hon tänker på honom, funderar på vem han kan vara. Kort efteråt smyger sig Faust in i hennes rum och lämnar en present, ett smycke där. Gretchen hittar det och undrar, blir förtjust, provar framför spegeln. Sedan hittar hennes mamma smyckesskrinet, blir misstänksam och lämnar det till prästen.

Gretchen är besviken, men strax finner hon nya smycken i sitt rum som Faust har smugglat in. Den här gången går hon till grannfrun Marthe när ska prova dem. Och genom Mephistos listiga arrangemang dyker Faust upp hos grannen just när Gretchen är där. I scenen ”Garten” promenerar Faust och Gretchen tillsammans med Mephisto roar sig med Marthe. I den här scenen förälskar sig Gretchen i Faust och Gretchen tar ett första steg mot det som ska bli hennes katastrof. I slutet av scenen fattar Faust hennes händer:

M: Mich überläuft’s!

F: O schaudre nicht! Laß diesen Blick,
Laß diesen Händedruck dir sagen,
Was unaussprechlich ist:
Sich hinzugeben ganz und eine Wonne
Zu fühlen, die ewig sein muß!
Ewig! – Ihr Ende würde Verzweiflung sein.
Nein, kein Ende! Kein Ende!

(M: Jag blir så upprörd!

F: Åh, darra inte! Låt min blick
och mina händer säga dig
det outsägliga:
att ge sig hän och känna salig fröjd
som måste vara evig.
Evig! – Slutet vore förtvivlan.
Nej, inget slut. Nej, aldrig slut!)

Faust får här uttala ett slags förutsägelse, ”slutet vore förtvivlan”. I den korta scenen som följer kysser de varandra för första gången. Och sedan är Gretchen fast och hon är redan en annan än den hon var när vi först mötte henne. Faust försvinner ur staden för en tid och Gretchen oroar sig, för hon vet inte varför han är borta, och hon längtar. Hon sjunger för sig själv om sin oro och sin längtan i scenen ”Gretchens Stube”:

Meine Ruh ist hin,
Mein Herz ist schwer;
Ich finde sie nimmer
Und nimmermehr.

(Min frid är slut,
mitt hjärta tungt,
och det blir aldrig,
ack, aldrig lugnt.)

Faust återvänder efter en attack av tvivel och självrannsakan. De ses i Marthes trädgård igen. Faust har nu övervunnit samvetsbetänkligheterna och han har en plan för hur han ska locka henne till att tillbringa en kärleksnatt med honom. Planen har han gjort upp i samråd med Mephisto. Här följer några av kärnreplikerna i ”Marthens Garten”:

M: Ach wenn ich nur alleine schlief’!
Ich ließ’ dir gern heut Nacht den Riegel offen;
Doch meine Mutter schläft nicht tief,
Und würden wir von ihr betroffen,
Ich wär gleich auf der Stelle tot!

F: Du Engel, das hat keine Not.
Hier ist ein Fläschchen! Drei Tropfen nur
In ihren Trank umhüllen
Mit tiefem Schlaf gefällig die Natur.

M: Was tu ich nicht um deinetwillen?
Es wird ihr hoffentlich nicht schaden!

(M: Ack, om jag låge ensam ändå!
Då läte jag dörren stå olåst i natt,
men mor, hon är så lättsövd så,
och märker hon hur det är fatt,
då tror jag att jag finge slag.

F: Min ängel, den saken ordnar jag.
Här har jag en flaska! Tre droppar blott
i hennes dryck, och hon skall somna gott
och sova tungt till ljusan dag.

M: Vad gör jag inte dig till behag?
Men tänk om det bekommer henne illa?)

Gretchen har nu förändrats ett steg till. Hon märker själv att hon håller på att förlora kontrollen över sina handlingar. Hon känner faran men lockelsen är starkare.

Scenen slutar med ett par repliker mellan Mephisto och Faust:

Me: Nun, heute nacht – ?
F: Was geht dich’s an?
Me: Hab ich doch meine Freude dran!

(Me: Nåväl, i natt…?
F: Vad rör det dig?
Me: Åjo, det roar också mig!

Vi åskådare får inte vara med om denna kärleksnatt som blir början till Gretchens katastrof. Denna natt försvinner in i en egen värld mellan två scener.

Här gör jag en paus. Imorgon berättar jag resten av historien…

Igår läste jag ett par små noveller av Marcel Proust. Det är något vagt oroande med dem alla, man invaggas liksom i en idyll som sedan plötsligt faller ner för en ”skepnadsbytestrappa” : idyll-ytlighet-fåfänglighet-avgrund. Det första lilla kapitlet i novellen ”Violente eller världsligheten” har rubriken ”Violentes drömmande barndom”. Jag tänkte mig en skildring av en stilla lycka när jag läste de orden, men efter en halv sida kommer det här:

Denna brist på viljestyrka vållade hennes mor många bekymmer, som kanske en dag kunde ha blivit fruktbärande om inte grevinnan och hennes man hade blivit dödade vid en jaktolycka och lämnat Violente föräldralös vid femton års ålder.

Vi följer Violente genom livet. Hon kommer längre och längre bort från den hon en gång var eller trodde sig vara och sjunker djupare och djupare i en värld av meningslöshet och tomhet:

Vinterns tjusning förvandlades till nöjet att vara frusen och jaktens glädje stängde hennes hjärta för höstens vemod. Ibland ville hon försöka återvinna den sanna glädjens naturliga källa under en ensam promenad i skogen, men det var sina lysande klänningar hon motionerade under det dunkla lövvalvet. Och njutningen att vara elegant förstörde för henne glädjen att vara ensam och drömma.

Uttrycket ”nöjet att vara frusen” vet jag inte riktigt vad det betyder – det låter underligt.

Novellen avslutas med en förklaring till varför Violente aldrig återvänder till sina barndomstrakter, där hon kanske hade kunnat bli sig själv igen. Hon återvänder inte trots att hon lovat sin gamle lärare Augustin det – det var han som tog hand om henne efter föräldrarnas död.

Augustin hade satt sin lit till ledan. Men han hade inte räknat med en makt vilken, om den bara först får tillräcklig näring av fåfängan, besegrar både ledan och föraktet, ja, till och med tråkigheten: det är vanans makt.