Som jag väl har nämnt här förr, ägnade jag i början av 2000-talet mycket tid åt Theodor Fontanes mest berömda roman ”Effi Briest”(1896). Fontane blev romanförfattare på allvar först när han var i sextioårsåldern – det har jag nog också sagt. Innan dess skrev han ballader och annan lyrik och under lång tid ägnade han sig mest åt journalistiskt skrivande och teaterkritik. När han började skriva på ”Effi Briest” var han en bra bit över sjuttio och både den fysiska och den psykiska hälsan var åtminstone tidvis ganska vackliga. Under arbetet med romanen råkade han ut för en svår psykisk kris och hans läkare rådde honom då att för en tid lägga romanprojektet åt sidan för att i stället skriva om sin barndom. Det visade sig vara ett gott råd och Fontane arbetade efter ett tag parallellt med barndomsskildringen och romanen och de båda kom att bli till inspiration för varandra. Hjärtat i ”Meine Kinderjahre” är skildringen av tiden mellan Fontanes åttonde och trettonde år, tiden i Swinemünde vid Östersjön, en tid av vilda lekar och stor frihet. I texten byggde han upp en självbild som utstrålade glad energi och tillförsikt.
I ”Effi Briest” har glimtar av de här barndomsåren fått ge stoff till Effis bekymmerslösa uppväxt i Hohen-Cremmen, hennes lekar med väninnorna i godsets park, lekar där Effi alltid var den vildaste och påhittigaste. Miljön i Swinemünde – som i barndomsskildringen bildar en dynamisk bakgrund till lustfyllda äventyr – har däremot fått helt andra förtecken och under namnet Kessin blivit till en mörk och ångestladdad kuliss för Effis svåra år som vilsen och alltför ung hustru till en preussisk ämbetsman.
Nu läser jag romanen ”Graf Petöfy” (och det verkar nästan som om det är för första gången, fastän jag var säker på att jag läst den under min ”Fontanetid”), som kom ut 1884. Till min förvåning ser jag här åter igen Fontanes barndom i Swinemünde och den här gången stämmer både platsen och stämningen överens med den som skildras i ”Meine Kinderjahre”, i alla fall om man bortser från den nostalgiska ton som omger det här berättelsestråket i ”Graf Petöfy”. Det är skådespelerskan Franziska Franz, som gift sig med en betydligt äldre ungersk greve och tillsammans med honom lever i ett ganska isolerat slott i närheten av sjön Balaton, som minns sin äventyrsfyllda barndom i ”den där staden uppe vid Östersjön”.
Den här läsningen låter mig liksom titta in i ett spegelgalleri där Theodor, Effi och Franziska om och om igen byter plats och där Swinemünde än är en plats av lycka och ljus, än en plats av dunkelt hot. Samtidigt får den mig att fundera över barndomens plats under olika efterföljande tider i ett människoliv, hur närhet och avstånd, ljus och mörk avlöser varandra i bilderna vi ser när vi tittar bakåt.
Jag har nyligen avslutat det fjärde kapitlet i Mikael Enckells ”Hölderlin” och jag vill nu på ett möjligen lite självsvåldigt sätt stanna upp vid några citat ur texten och be er att läsa tillsammans med mig. Så här börjar kapitlet:
