Blogg

När jag läser Barbro Eberans understreckare om Sverige och DDR – ”Sverige lätt byte för DDR:s charmoffensiv” – kan jag inte låta bli att fundera över var Eberan kan ha stått när det verkligen begav sig, inte så här blickande in i backspegeln. Hennes text tar avstamp i Birgitta Almgrens Inte bara Stasi. Relationer Sverige-DDR 1949-1990. Jag har inte läst Almgrens bok, så jag kan inte bedöma vad som eventuellt kan vara vinklat i beskrivningen av den. Jag nöjer mig därför med att läsa och fundera över Eberans text så som jag möter den här på tidningssidan.

Jag har markerat några textställen som jag vill titta närmare på:

Hon tecknar en bild av svenska DDR-sympatisörer som riksdagsmannen Stellan Arvidsson och skildrar författaren Peter Weiss identitetskonflikter mellan Sverige och DDR.

Syftet med boken är dock inte, betonar Almgren med eftertryck, att ställa dåtida aktörer till svars, att anklaga och skuldbelägga i efterhand. Hennes mål är att tydliggöra hur mekanismerna i en diktatur fungerar.

Nej, det låter ju dåligt att ”skuldbelägga i efterhand”, men inte gick det att peka på skulden när dessa diktaturkramare verkligen härjade, för då rådde det ett slags konsensus i Sverige om att ”det inte var så farligt i DDR”, bara lite grått kanske. Jag är inte ute efter några straff, men en anklagelse åtminstone.

Sedan skriver Eberan om Almgrens text om ”orädda antinazister” som övertygades ”om att deras dröm om det goda Tyskland” skulle förverkligas i DDR. Och så frågar hon sig tillsammans med Almgren:

Varför kunde de, som var så klarsynta när det gäller den bruna diktaturen, inte genomskåda den röda?

Sedan kommer ett stycke om metodlikheterna mellan nazi- och DDR-infiltrationen i det svenska samhället. Och som rimligt är nämns DDR:s kulturcentrums roll som propagandainstrument som stod direkt under Politbyråns kontroll. Och att DDR:s ambassad i Stockholm var ett centrum för spionage.

Därefter följer ett – något märkligt – uttalande om att man i Sverige beundrade DDR som ”ett socialistiskt framtidsland i kontrast till det reaktionära Västtyskland”. Stora delar av den tongivande och makthavande klassen tyckte kanske så, men det fanns trots allt många som inte föredrog diktatur (DDR) framför demokrati (Västtyskland). Jag kan inte låta bli att ha mina aningar om var Eberans sympatier fanns på den tiden.

Att den svenska skolan under en tid befann sig under påverkan från DDR-håll tas sedan upp:

Det östtyska skolsystemet med enhetsskolan och integrerad yrkesutbildning var en förebild för de ledande skolpolitikerna Stellan Arvidsson och Britta Stenholm, som också spelade en central roll i Vänskapsförbundet Sverige-DDR.

Eberan skriver ett stycke om den kluvna svenska DDR-bilden (vilka hade den egentligen, undrar jag). Hon skjuter därefter in en passus om Gustav Korléns protester emot regimens övergrepp. Men sedan säger hon så här om den svenska DDR-bilden (och jag undrar fortfarande vilka det var som hade denna bild):

Ju längre den östtyska staten existerade, desto mer positiv blev dock inställningen i Sverige. På 80-talet besökte en rad svenska ministrar DDR och lovordade det de såg. När Olof Palme, som av DDR-regimen hedrades som 1900-talets störste politiker, avlade ett officiellt besök i Östberlin 1984 talade han om vänskap och samarbete, inte om fängslade regimkritiker och mördade republikflyktingar.

Att de östtyska dissidenterna kände sig svikna av hans hyckleri och fjäsk kan inte förvåna någon.

Och så sent som 1989 skedde detta:

I januari 1989 besökte Ingvar Carlsson DDR för att gratulera Erich Honecker inför DDR:s 40-årsjubileum.

Det var nog så att den här DDR-bländningen var betydligt vanligare i den politiska kasten eller bland makthavarna och deras närmaste än bland svenskarna mera i allmänhet (tillåter jag mig att anta).

Och texten fortsätter med ett avsnitt om att svenska högskole- och gymnasielärare låtit sig imponeras av östtyska evenemang av olika slag:

Så även Birgitta Almgren. ”Varför agerade vi svenskar inte mer kraftfullt mot DDR-regimens brott mot mänskliga rättigheter?”, frågar hon självkritiskt. ”Varför gav vi inte regimkritikerna vårt stöd i stället för att samarbeta med makthavarna?”

Ja, det kan man undra. Det var så att de som gjorde det, tystades ner. Jag har blivit nedtystad många gånger.

Almgren eller Eberan försöker förklara tystnaden med den svenska konflikträdslan och konsensusmentaliteten. Tja. Och sedan följer en kort intressant passus om våra nordiska grannländer:

Det är betecknande att DDR-offensiven inte hade tillnärmelsevis samma framgång i Danmark och Norge.

Så sant. När jag under min tid som utlandslektor i Greifswald, DDR råkade ut för allvarliga påtryckningar eller trakasserier var det inte den svenska ambassaden jag vände mig till (där tog man inte emot ”klagomål på DDR”) och inte heller till Svenska Institutet som bad mig skriva mindre explicit (så att de i stället skulle kunna ”läsa mellan raderna” – man visste att min post lästes av en kontrollmyndighet) utan till den norska!

Eberan fortsätter sedan med att förklara varför ”vi svenskar” (läs den dåtida politiska kasten i Sverige) låtit oss/sig duperas av DDR. Det var de vackra orden om demokrati och fred som lockade så.

Historien om dödsskjutningen av Ohnesorg och skytten Kurras’ Stasianknytning dyker upp lite i periferin och jag ska inte stanna vid den här utan hänvisar till en tidigare text.
Mot slutet av artikeln hittar jag det här:

Det är viktigt att vi inser att uppgörelsen med Stasi-arvet inte bara är östtyskarnas uppgift. Men lika viktigt är det att vi inser att DDR inte bara var Stasi, betonar Almgren. Många forna DDR-medborgare känner sig kränkta av att deras stat identifieras med Stasi-systemet och anser att historien måste skrivas om så att även de goda sidorna i DDR lyfts fram. Den som anpassade sig kunde leva tryggt i den östtyska staten. Och inte alla som arbetade för Stasi var förbrytare. De flesta gjorde det inte frivilligt utan för att de inte kunde värja sig när de blev uppfordrade, och inte alla IM utförde uppdrag som verkligen skadade de övervakade. Många hade småuppgifter som var helt harmlösa.

Läs de raderna noga för det är här – om inte förr – som bagatelliseringen och dimridåläggningen av DDR-diktaturen dyker upp. Vi bör lyfta fram de goda sidorna i DDR, vi får inte kränka dem som trivdes i den här staten – å ena sidan. Å den andra sidan måste vi förstå att alla Stasi-medarbetare inte var brottsliga utan att många hade tvingats in i angiveriet. Det är något som inte stämmer med det här resonemanget. Hos en regim, ett land som bygger sin maktutövning på terror ”de gjorde det inte frivilligt, utan för att de inte kunde värja sig” finns det ingen anledning att leta fram ”goda sidor”. Att människor under hot tvingades att förfölja och kontrollera varandra är inte harmlöst, även om det fanns de som utförde de här ”tjänsterna” frivilligt.

Sedan skriver Eberan:

Därför kan man i dag inte heller dela in DDR-befolkning i förövare och offer. I en diktatur rör sig allt i en gråzon där gränserna mellan sanning och lögn suddas ut.

Nej – allt rör sig inte i en gråzon. Det finns det som gör det, men rakt inte allt. Det finns både rena förövare och rena offer, även om det också finns en gråzon.

I artikelns slutstycke kommer Eberan till sist fram till detta, men det är så dags och det försåtliga påståendet om att allt befinner sig i en gråzon suddas inte ut genom det.

Men i DDR fanns det också människor som vågade göra öppet motstånd och som betalade ett högt pris för sitt mod. Det är viktigt att vi ser alla som förföljts och fängslats och riskerat sitt liv för att genomdriva regimens fall, framhåller Almgren. Det är dem vi har att tacka för att Stasi-arkivet inte förstördes efter murens fall och vi därför har möjligheter att skapa klarhet i det förflutna. Sedan det öppnades 1992 har 2,5 miljoner ansökningar ställts om insikt i arkiven.

Och vad vill Eberan säga med slutraden?

DDR var förvisso inte bara Stasi…

Att vi bör ägna oss åt diktaturens positiva aspekter, åt terrorregimens goda sidor…?
…
Här finns artikeln i dess helhet.

Det här är alltså det sista avsnittet av den här Klier-essän. För dem av er som hellre vill läsa texten i orginal, finns den här.

Det bästa med DDR var slutet…

…och för att uppnå detta har flera människor ur generationer medverkat och utan dessas personliga mod hade vi kanske inte haft någon demokrati idag. De gav oss som agerade i samband med murens fall styrka genom sitt fasta stöd. Jag tycker att dessas människors bidrag till historien inte värderas tillräckligt högt.

Och idag? Länge hade östtyskarna något tillplattat över sitt sätt att agera. Det visade sig i det här undanglidande sättet att tala. Man sa Ja, men…, när gäster berömde de underbart restaurerade städerna. Det tjatiga öst=bra, väst=dåligt gick på nerverna och slog om till mindervärdeskomplex. Hur skulle man egentligen göra så att det passade någon?

Undan för undan har stämningen blivit vänligare och öppnare. Jag har följt en sak som höjer stämningen i min hemstad Dresden: På våren börjar där grillfesternas tid och den varar till långt in på hösten. Från mitt föräldrahems balkong sveper min blick över en fyrkant, där tolv hus är grupperade kring gemytliga gräsmattor. Och det går knappt en helg så här under sommarhalvåret utan att de som bor i husen festar här i större eller mindre grupper. Man grillar och pratar och stämningen är uppsluppen utan att man går till överdrift. Och den som för tillfället inte är med och grillar vinkar vänligt från balkongen.

Det här avslappnande helgumgänget mellan människorna säger mycket mer om stämningen i ex-DDR än några enkäter, som man nästan aldrig vet hur de egentligen kommer till. För den här gemenskapen över generationerna i vårt kvarter här i Dresden löper tvärs igenom samhällsklasser, åldersgrupper och annat som kan skilja. Och varför skulle så många människor ha så trevligt tillsammans på sin fritid, om de nu har det så dåligt som man med eftertryck hävdar?

Om vi skulle försöka föreställa oss en sådan här grillfest på DDR-tiden – vi skulle tro att vi att vi var med i fel film! Avslappnade ansiktsuttryck? Nej, verkligen inte. Och jag kan inte minnas att jag upplevt en endaste gårdsfest på vår gård genom årtiondena. Hur skulle det ha gått till förresten? Festen skulle knappast ha hunnit börja förrän den som ansvarade för ordningen i huset hade frågat efter polistillstånd för det hela. Och något sådant kunde man naturligtvis inte få för fester utanför de egna fyra väggarna. Festen skulle ha upplösts och initiativtagarna skulle ha fått sina namn antecknade och sedan skulle de ha blivit straffade. Dessutom: Vem skulle på den tiden ha litat på alla sina grannar? Det fanns inte utrymme för någon avslappnad stämningen när man vid arbetsdagens slut måste köa i timtal hos bagaren eller charkuteristen eller sitta och vänta i överfulla väntrum på vårdcentralen eller jaga efter reservdelar till bilen, om man nu alls hade någon bil…

Naturligtvis finns det mycket kvar att göra. Vi ser tillbaka på tjugo växlingsrika, men ändå förhållandevis lugna år. Vårt samhälle har slagit sig till ro med fraser som Jag har inte skadat någon eller Allt var väl inte dåligt. Och partikamraterna sitter i förbundsdagen och delstatsparlamenten, de glänser som advokater och håller i trådarna som fastighetsmäklare. Utan skrupler drar de sina offer inför rätta och pressar ur demokratin som en citron. Det stoppar in sina provokationer överallt där det går.

Och fortfarande ger en och annan sin röst till gårdagen av rädsla för morgondagen. Enligt en opinionsundersökning säger bara 40% av de tillfrågade östtyskarna nej till att en diktatur under vissa omständigheter skulle vara det bästa statsskicket. Detta påminner oss om att verkligen inte alla längtade efter ett slut på DDR-diktaturen: Vid sidan av modiga medborgarrättsaktivister och översittaraktiga partikamrater fanns det ett stort antal människor som hade anpassat sig till systemet… och som inte alls led, när en arbets- eller studiekamrat fick sitt liv förstört för att han eller hon inte ville vara med och ljuga. Människor utan några som helst ambitioner att gå med i en måndagsdemonstration.

Också med dessa måste det förenade Tyskland leva, fast vi behöver inte upphöja dem till moralisk måttstock. Och för övrigt: Den här sortens människor finns i båda delar av Tyskland.

…

PS I Salongen finns sedan igår en ny text med det kanske lite gåtfulla namnet Livsmaskineriets eviga gång.

Jag lämnar ordet till Freya Klier idag igen, nu för det nästsista avsnittet i hennes text "Das beste an der DDR war ihr Ende":

Muren faller

Låt oss nu återvända till de modiga DDR-medborgare, som mellan Östersjön och Thüringer Wald gick ut på gatorna – medborgarrättsaktivister och uppkäftiga människor fanns det hösten 1989 i nästan alla större orter i DDR.

Jag själv hade kastats ut och fick inte beträda landet mer. Men jag tittade fascinerat på hur kolossen vacklade: Honecker avgick och i början av november biktade hans efterföljare Egon Krenz för Moskva hur det ekonomiska läget DDR verkligen såg ut med skuldberg och allt. Markus Wolf, KGB:s mönsterelev, försökte vid jättedemonstationen i Berlin den 4 november att göra reformkommunismen aptitlig för den DDR-trötta befolkningen – men vad fick han höra då? ”In med Stasi-medarbetarna på arbetsmarknaden!”

Det var obeskrivligt. Och sedan kom den där natten, när en utmattad gränsofficer gav anvisningen ”Vi öppnar nu!”… Och var och en kan än idag säga vad han eller hon gjorde just då muren ”föll”…

Redan dagen därpå var det tjockt med bilar och människor vid gränsövergångarna och plötsligt befann jag mig bland östtyskar igen för jag bodde mellan Heinrich-Heine-Straße och Checkpoint Charlie i det så kallade ”zonkantsområdet” i Västberlin.

Den 10 november skrev jag så här i min dagbok:

Den hektiska stämning som omgav det historiska ögonblicket – stammande politiker, trafikkaos, blixtsammanträden… Skolkamrater till min dotter från Östberlin står plötsligt utanför dörren och de hade inte ens behövt visa id-kort, de släpptes bara igenom. Återföreningen äger rum i barnkammaren. Telefonsamtal från hela världen. Mina vänner i Kanada gråter, de ser i sin TV hur folk dansar på Berlinmuren…

Men snart fördunklades min stämning. Jag såg hur raskt partikamraterna hämtade sig igen: De högsta funktionärerna avsatte man visserligen för att göra gott intryck, men resten steg in i nya positioner. Stasi fick utåt ett nytt namn, men på insidan utvecklades det maffiaaktiga nätverket. Och medan man satte sig till rundabordssamtal försvann som genom ett trollslag stora delar av DDR-befolkningens tillgångar till utlandet och fastigheter överläts till pålitliga partianhängare. Kring årskiftet 1989-90 gick ryktet om att den östtyska statsbankens sedelpressar gick varma och att en insiderkartell försåg sig med det som kom ut.

Men ingrep då ingen? Efter att under våren 1990 en stor del av folkegendomen försvunnit in i partipamparnas snabbt grundade aktiebolag, anade jag vad som förestår oss i det förenade Tyskland. Och strax därpå upptäckte jag de första stora plakaten på några av gränsövergångshusen: Välj rätt i maj: SED-PDS!