Blogg

Egentligen säger man alls inget originellt eller ens intressant när man utnämner en stad till ett nordens, ett söderns, ett transatlantiskt Venedig. Men ändå är det så frestande: Några lite smalare stråk av vatten bland byggnaderna i en stad och genast är vi där och ropar: Venedig! I Italien finns det många städer som man lätt kan tycka vara minst lika mycket Venedig, som Venedig självt: Comacchio, Chioggia, Treviso… Och nu har jag motståndslöst accepterat att till och med Bologna, den trinda, rödfärgade och liksom vattenavvisande staden har ett litet Venedig innanför sitt skal. Genom ett hål i en husvägg öppnar sig denna vy för betraktarens ögon:

Och korsar man den lilla gatan ser man det här:

I Parma tog jag bara två bilder, men jag gick långa promenader genom och förbi vackra fotovyer med min väninna Daniela och så lagade vi mat i timmar och pratade så mycket som rymdes i tiden. Jag bodde i ett tonårsrum med nästan igenting utom datorer och datortillbehör. Vi talade om EFSA, om Nord- och Syditalien, om engelskans ställning där respektive där, om Parmas en gång planerade tunnelbana som – tack och lov – inte ska bli verklighet – det hade blivit alldeles för många hållplatser, om ”cultura” med stort och med litet ”c”, om mina senaste bokinköp, om skillnaden mellan att cykla och att ägna sig åt cykling. Jag fick höra historier om den numera nästan helt kinesiska staden Prato, om Napoleons hustru Maria Luigia d’Austria som övergavs av maken och fick bli hertiginna av Parma och som kom att bli mycket omtyckt bland invånarna i staden. Och så fick jag höra ett brandtal mot katolicismen som avslutades: ”Och förresten, om gud finns är han säkert inte så ynklig och småsint som människorna tänker sig honom.” Den ena rätten efter den andra hittades på och sattes ihop – ”så här har jag aldrig gjort förut, går det så går det” – och jag assisterade med enklare sysslor som att skära grönsaker, hugga flisor ur den stora parmesanklotsen och spritsa in crema i degrullarna. Vi åt sedan ute på terrassen med blick över en rödbrun vägg med avbrott för gröna jalusier.

Under våra stadsvandringar kom vi bland annat till Cittadella, en fästning vid stadsmuren ”som inte har stoppat någon erövrare”. Här ser man den magnifika ingången:

Bologna kom att bli navet som min lilla resa rörde sig runt. Det är en stad i varmt rödbruna toner i alldeles rätt storlek för att vara både vara överblickbar och ändå stor nog för att vara en egen värld – och här bor dessutom numera min dotter.

Under en av promenaderna längs den sköna Via Santo Stefano fick jag plötsligt syn på en gestalt från mitt italienska förflutna, Lucio Dalla, en son av staden sittade i en uteservering med pastatallriken och vinglaset framför sig. Senare såg jag på ett plakat att han skulle sjunga på Piazza Santo Stefano samma kväll:

Bakom scenen ser ni kyrkokomplexet Sette Chiese/Basilica di Santo Stefano, som är ett gytter av kyrkobyggnader med bland annat ett förkristet tempel inne ”i bunten”.
Jag väljer en av Lucio Dallas riktigt gamla och välkända sånger Gesù Bambino eller 4 marzo 1943:

Dice che era un bell’uomo

e veniva, veniva dal mare…

parlava un’altra lingua…

però sapeva amare;

e quel giorno lui prese mia madre

sopra un bel prato..

l’ora più dolce

prima di essere ammazzato.

Così lei restò sola nella stanza,

la stanza sul porto,

con l’unico vestito

ogni giorno più corto,

e benché non sapesse il nome

e neppure il paese

m’aspetto’ come un dono d’amore

fino dal primo mese.

Compiva sedici anni quel giorno

la mia mamma,

le strofe di taverna

le cantò a ninna nanna!

E stringendomi al petto che sapeva

sapeva di mare

giocava a far la donna

col bimbo da fasciare.

E forse fu per gioco,

o forse per amore

che mi volle chiamare

come nostro signore.

Della sua breve vita, il ricordo,

il ricordo più grosso

e’ tutto in questo nome

che io mi porto addosso.

E ancora adesso che gioco a carte

e bevo vino

per la gente del porto

mi chiamo Gesù bambino.

E ancora adesso che gioco a carte

e bevo vino

per la gente del porto

mi chiamo Gesù bambino.

Här i en inspelning från 1971, året då sången först hördes.

Under ett par av mina nyss förgångna italienska dagar bodde jag hos vänner i Florens. Det blev dagar av samtal, måltider och kringströvande – på egen hand eller i sällskap – besök i bokhandlar och på museer.

Domkyrkans marmor var lika härlig som alltid:

Jag såg det jag brukar se men även en del nytt eller helt enkelt annat. En eftermiddag var jag på en de Chirico-utställning i Palazzo Strozzi:

I hemmet där jag var på besök låg ett urgammalt exemplar av La Divina Commedia på läspulpeten:

En gång bläddrade vi försiktigt i boken för att se på Gustave Dorés illustrationer:

Strax intill Ponte Vecchio på andra sidan Arno ligger skobutiken, arbetsplatsen:

När Florens inte är gnistrande marmor är färgerna ofta mässing, sand eller guldgrått. Här finns inte alls så mycket rött som i Bologna till exempel.

Och gång på gång ser man Arno, som här genom fönstren på butikerna på Ponte Vecchio: