Mein Leben ist wie leise See:
Wohnt in den Uferhäusern das Weh,
wagt sich nicht aus den Höfen.
Nur manchmal zittert ein Nahn und Fliehn:
aufgestörte Wünsche ziehn
darüber wie silberne Möven.
Und dann ist alles wieder still…
Und weißt du was mein Leben will,
hast du es schon verstanden?
Wie eine Welle im Morgenmeer
will es, rauschend und muschelschwer
an deiner Seele landen.
Rainer Maria Rilke
För någon månad sedan fick jag ett litet paket från Luxemburg. Det är faktiskt inte första gången. Förra gången fick jag en lëtzebuergisk minigrammatik, som jag nu börjat gräva i igen, för den här gången fick jag en bok på lëtzebuergiska (ja, det heter kanske inte så på svenska, men det är roligt att skriva så). Det är en barnbok om en liten fågels lärorika flygfärd över Luxemburg, lite som en mini-Nils Holgersson, fast i fågeln Lucky ryms både Nils och gåsen han rider på. Boken är tvåspråkig, bredvid den lëtzebuergiska texten finns en italiensk, som inte är någon direkt översättning utan den berättar historien på sitt eget sätt. Illustrationerna är gjorda av Iva Mrazova, den lëtzebuergiska texten är Corinne Kohl-Crouzets och den italienska är av Maria Grazia Galati.
På första bilden ser vi Lucky inför avfärden tillsammans med mor och syskon i ett ögonblick mellan avskedsoro och äventyrsförväntan.
Men strax spänner han ut sina blå vingar och flyger ut över Luxemburgs tinnar och torn. Han upplever plats efter plats och någonstans mitt inne i den lilla boken är han riddar Lucky av Luxemburg:
Jag försöker översätta den lëtzebuergiska lilla versen, utan att ge mig på att fläta några rim:
Som greven av Luxemburgs riddare
Håller jag vakt vid de tre tornen.
Jag vakar både dag och natt,
Och släpper ingen lymmel förbi.
För något år sedan talades det mycket om Klara Johanson i den svenska kulturoffentligheten. Carina Burmans bok hade kommit ut och detta födde en rad Klara Johanson-evenemang både här och där i landet. Plötsligt talade ”alla” om KJ och hade mängder att säga och visste vad som skulle stå sig av det hon skrivit och vad som bara hörde hennes egen tid till. Själv hade jag en ganska intensiv KJ-period här under pausträdet några år tidigare, då jag rotade mig igenom bok efter bok av henne: Det speglade livet, Det rika stärbhuset, Kritik, Brev och K.J. själv. I Halmstad, hennes födelsestad, kommer man inom något år att sätta upp en byst av henne invid hennes barndomshem på Storgatan 41. Men någon skugga över 91:an Karlsson-statyn på gatan där kommer den väl inte att kunna kasta.
Jag har börjat läsa KJ igen. Ja, det är Det speglade livet jag läser nu. I slutdelen Reflexer har jag denna morgon stannat inför de här raderna:
Lagen om ihärdighetens triumf betyder kanske inte avgjort en medfödd kraftkult. Men vad vill man? Kraften är det lättaste måttet, och vi lyckas aldrig komma överens om någon annan standard. Det behövs mycket fina organ för att uppskatta en blixt som inte slår ner, en sky som seglar förbi. Uppskatta = minnas i intensiv bemärkelse.
…
PS Det är inte helt och hållet en slump att den här texten har hamnat intill Goethes Erlkönig.
Ni känner säkert till Goethes Erlkönig och kanske tänker ni också på den här dikten ibland, på den förtätade växelsången mellan den vardagskloke och trosvisse fadern, det dödsförskräckta och samtidigt förhäxade barnet och älvakungen med sin sugande lockande stämma. Och alltsammans ramas in av berättaren, som i inledningen ger oss den första ilande oron och till sist det tragiska slutet. Vi ser det kloka och förnuftiga övermannas av irrationella krafter som inte bara skrämmer oss utan också snärjer och frestar oss. Vi dör med barnet omslutna av älvakungens andedräkt och faderns starka arm kan alls inte hjälpa oss.
Goethes dikt har genom Franz Schuberts tonsättning tillförts ytterligare en dimension och när Dietrich Fischer-Dieskau sjunger texten till Schuberts musik och kryper in under skinnet på de här gestalterna, blir fadern, det hotade barnet och den lystet längtande älvakungen, då är allt här och nu.
Erlkönig
Wer reitet so spät durch Nacht und Wind?
Es ist der Vater mit seinem Kind;
Er hat den Knaben wohl in dem Arm,
Er faßt ihn sicher, er hält ihn warm.
”Mein Sohn, was birgst du so bang dein Gesicht?”
”Siehst, Vater, du den Erlkönig nicht?
Den Erlenkönig mit Kron’ und Schweif?” –
”Mein Sohn, es ist ein Nebelstreif.” –
”Du liebes Kind, komm, geh mit mir!
Gar schöne Spiele spiel’ ich mit dir;
Manch’ bunte Blumen sind an dem Strand,
Meine Mutter hat manch gülden Gewand.” –
”Mein Vater, mein Vater, und hörest du nicht,
Was Erlenkönig mir leise verspricht?” –
”Sei ruhig, bleibe ruhig, mein Kind;
In dürren Blättern säuselt der Wind.” –
”Willst, feiner Knabe, du mit mir gehn?
Meine Töchter sollen dich warten schön;
Meine Töchter führen den nächtlichen Reihn
Und wiegen und tanzen und singen dich ein.” –
”Mein Vater, mein Vater, und siehst du nicht dort
Erlkönigs Töchter am düstern Ort?” –
”Mein Sohn, mein Sohn, ich seh’ es genau:
Es scheinen die alten Weiden so grau. ” –
”Ich liebe dich, mich reizt deine schöne Gestalt;
Und bist du nicht willig, so brauch’ ich Gewalt.” –
”Mein Vater, mein Vater, jetzt faßt er mich an!
Erlkönig hat mir ein Leids getan!” –
Dem Vater grauset’s, er reitet geschwind,
Er hält in den Armen das ächzende Kind,
Erreicht den Hof mit Müh’ und Not;
In seinen Armen das Kind war tot.
Och ingen målning återger denna hisnande gastkramning bättre än Moritz von Schwinds välkända:
Under de korta dagar då vi befann oss i nätskugga strövade Londi och jag som vanligt omkring i skogskanten och spanade efter de vilda. En del av rådjuren ser fortfarande lite ruggiga och tilltufsade ut efter den långa svåra vintern, men när de bestämmer sig för flykt studsar de över markerna som underbara gaseller.
