På senare år har jag tagit för vana att bjuda in en ginkgo eller två under pausträdet någonstans vid skiftet mellan vår och sommar. I parken bakom Branimirova tržnica, där jag brukar handla mina grönsaker, finns det två höga, mäktiga ginkgoträd, som jag har hållit ett öga på sedan jag flyttade hit. Så här såg de ut för knappt en vecka sedan:
Ivan Rabuzin är bland de mest kända jugoslaviska naivisterna. Hans landskap är mycket starkt stiliserade och består till stora delar av träd i olika grupperingar eller mönster. Den här målningen är kanske lite otypisk, men jag tycker mycket om den och i dungen där kan jag med lätthet tänka mig mitt pausträd:
Någon gång i slutet av vintern som gick kom jag i kontakt med Nataša, som är chef för folkmordsmuseet i Jasenovac. Vi pratade en hel del om museet och en dag fram i mars gav hon mig en bok som innehåller brev från Ustašas koncentrationsläger i Jasenovac, Stara Gradiška och Lepoglava under början av 1940-talet. Boken bär titeln ”Jedinomoje i ostali” Pisma iz logora (”Min endaste och de andra” Brev från lägren) och är sammanställda av Maja Kućan.
De flesta av breven är inga egentliga brev utan ett slags brevkort med ett ytterst begränsat utrymme för text och där textinnehållet dessutom kontrollerades noga. Men det finns också ett fyrtiotal lite längre brev med i samlingen, skrivna på pappersbitar av olika slag. De flesta av dem smugglades ut ur lägren, annars hade de aldrig haft en möjlighet att nå sina adressater. Texterna i dem är mycket lika. De är rop på hjälp undan den hotande avrättningen. Många av ropen var förgäves. Bland breven finns tre från Katarina Dorčić – skrivna på toalettpapper – till föräldrarna.
Katarina föddes i Zagreb 1925. Hon fängslades i sin hemstad och fördes 1943 till koncentrationslägret i Stara Gradiška. Föräldrar kämpade i åratal för att få ut henne därifrån henne, men de misslyckades. Senare fördes hon till lägret i Jasenovac där hon dödades 1945.
Tillsammans med mina studenter i översättningskursen har jag översatt ett av Katarinas brev från koncentrationslägret i Stara Gradiška:
Kära föräldrar!
Jag är så glad att de får komma hem, så att åtminstone någon kan räddas. Jag hoppades att jag också skulle få komma ut, men jag har inte en sådan tur. Mina kära, jag lägger på ert hjärta att ni tänker på mig och räddar mig ut ur detta helvete, för jag vill se er alla en gång till. Jag vill så gärna trycka era händer och tacka er för allt ni hittills gjort. Ni har gjort så mycket för mig och jag vet inte hur jag skulle kunna leva utan er. Ni är mitt allt här och jag tänker bara på er och på friheten. Kära mamma, glöm allt och tro mig att jag inte längre är samma Katica som jag var förr. Jag har förändrats och jag har blivit en mycket, mycket bättre människa. Livet har (…) mig mycket. Jag skickade detta brev till er genom Maja och jag ber er en gång till att göra allt ni kan för att rädda mig, och om ni lyckas med detta, har ni gjort allt för mig. Snälla mamma, fråga Maja vad som har hänt med Branka. Det är en flicka som var min vän och jag vet inte vad som har hänt med henne. Hennes mor bor på Višegradska 1 hos (Dušan?). Hon heter Fanika Herek. Skriv till mig så ofta det går. Skriv till mig om allt varje gång i paketet ni skickar, och den som kommer med det ska berätta för er var ni ska stoppa in brevet. Hälsa Slavica och be henne att hälsa till Vesna, Nada och Fjodor.
Hur mår min lilla Branko? Jag ska berätta mycket för honom, men inga berättelser utan sanningen. Hur har ni det där hemma? Hälsningar till alla jag känner, och särskilt till er alla, mina käraste. Jag ber er en gång till att rädda mig härifrån. Dig, mamma, och pappa älskar
Katica
Hos Thomas Nydahl kan ni läsa mer om boken.
Härom dagen när jag satt på spårvagnen på väg till ”Fakulteten” fick jag i en hållplatskur syn på ett blekt ansikte inramat av svart stripigt hår. Ur ena mungipan sipprade några droppar blod, tycktes det mig:
Jag var försjunken i funderingar över Atterboms ord om Lasse Lucidors ”bleka och blodiga ynglingavålnad”. Där är han ju, tänkte jag. Blicken letade sig vidare: Cockta.eu.
Gör de reklam för slovensk "coca cola" med Lasse Lucidor? Kanske hade han gillat det?
Tänk min vän, att man fördenskull mått liva
lustig, fast om det är mot ens behag.
Lyckan hon vandlar sig, kan sällan bliva;
vadan hon kom i går, går hon i dag.
Dy har jag hoppet, I lär en gång skriva,
att I, olycklig, är lustig som jag.
Härom dagen, i förrgår var det väl, firade man den helige Đurđes dag, Đurđevdan, i Serbien. Đurđe är samma namn som Georg eller Göran (Juraj blir det på kroatiska), så det var alltså på sätt och vis Sankt Görans dag man firade. Đurđe är ett av de viktigaste serbisk-ortodoxa helgonen. Samma helgon är dessutom zigenarnas speciella beskyddare. Vid denna tid firar Balkans zigenare sin vårfest ”Ederlezi”:
The song got its name after Ederlezi which is Spring festival, especially celebrated by Roma people in the Balkans (and elsewhere around the world). This holiday celebrates the return of springtime. Ederlezi is the Romani name for the Bulgarian and Serbian Feast of Saint George. It’s celebrated on 6 May.
Här kan ni höra sången Ederlezi framföras i Basilica di San Francesco i Assisi: Ederlezi!
Det finns flera varianter på sången. Här är texten till en av dem:
Sa me amala oro khelena
Oro khelena, dive kerena
Sa o Roma daje
Sa o Roma babo babo
Sa o Roma o daje
Sa o Roma babo babo
Ederlezi, Ederlezi
Sa o Roma daje
Sa o Roma babo, e bakren chinen
A me, chorro, dural beshava
Romano dive, amaro dive
Amaro dive, Ederlezi
E devado babo, amenge bakro
Sa o Roma babo, e bakren chinen
Sa o Roma babo babo
Sa o Roma o daje
Sa o Roma babo babo
Ederlezi, Ederlezi
Sa o Roma daje
Och vill ni se den i engelsk översättning, kan ni titta här.
°°
PS I Salongen har vi startat en ny serie.
°°
PPS Här finns en liten film som återger firandet av Đurđevdan nere vid Sava inte så långt härifrån.