Blogg

Till Sljeme igen

Gårdagen var en vandringsdag, den första den här hösten. För två veckor var det ännu sommar här och då var det ännu havet eller någon grön flod som lockade mest. Men nu är det den härliga hösttiden med pricklande frisk luft och ljust och lätt solsken. Vi, det vanliga vandrargänget, Draženka, Predrag, Buba, Londi och jag, gick upp genom bokskogen mot Sljeme. Som en kommentar till bergets namn lägger jag in ett litet självcitat från när vi var i de här trakterna i början av april:

Jag har märkt att nästan ingen här säger Medvednica, nästan alla säger Sljeme, men egentligen är Sljeme namnet på Medvednicas högsta topp (1033 meter). Man säger att man går till Sljeme, men de flesta går inte alls upp till toppen. Det gjorde inte vi heller, fast vi sa också att vi gick till Sljeme.

Nå, vi gick inte heller till toppen eller inte heller denna gång gick vi till toppen, men vi tyckte att vi gick till Sljeme, för det gör man. I alla fall gick vi en helt annan väg än sist och ett tag befann vi oss utanför Zagrebs županija (”provins”), nämligen i Krapinsko-zagorska županija märkte vi av en skylt som hälsade oss välkomna dit.

Till en början följde vi en väg som ”alla andra” också valt, så det var mycket folk omkring oss:

Men efter ett tag svängde vi in på en egen stig och efter det mötte vi bara ett fåtal vandrare. Det fanns gott om vatten i bäckarna, så Londi och Buba kunde ta sig en slurk lite då och då och vi människor fyllde våra vattenflaskor.

Uppe på ”toppen”, alltså en lägre topp en själva Sljeme, finns det två serveringar och diverse andra märkvärdigheter. Hit når också en bilväg, så plötsligt var det bilar längs kanten.

Blicken ner mot slätten skymdes nästan helt av träd, men man anade att det var lägre där bakom.

Vi åt vår medhavda matsäck och köpte lite specialiteter fyllda med ost och äpplen i den ena serveringen och sedan började nedvandringen.

På ett ställe gick det att få en liten utblick över det omkringliggande landskapet:

Bokskogen är ännu mycket grön här:

Konstgalleriet obeslöjat

Så, nu har äntligen ”Umjetnički paviljon u Zagrebu” (Zagrebs konstgalleri) krängt av sig alla slöjorna och kastat undan den sista byggnadsställningen så att man kan se henne i all hennes smörgula glans. Och allra överst blänker glashatten i höstsolen.

Byggnaden befinner sig i den ”övre” änden av Trg kralja Tomislava (Kung Tomislavs torg). Om man står framför centralstationen och riktar blicken in mot centrum ser man i rät linje den mäktiga Tomislavstatyn, en fontän och sedan konstgalleriet.


blick från Tomislavstatyn


lite hundliv i ett hörn av parken

Verteidigung der Bäume

Ja, jag tycker mycket om träd, säger gärna något om träd, har ett pausträd, sörjer träden som fällts nere vid moskén för Monumentets skull och nu har jag funnit en träddikt. Det är en vinterdikt om träd och man kunde tycka att jag skulle väntat till vintern innan jag visade den här, men jag lovar att det blir vinter över den också.

Verteidigung der Bäume

(Oben sehen sie wie Philosophen aus
Und unten sind sie Kellner.)

Winter fällt lautlos

Über sie her. Geduldig wie Esel
Tragen sie

Die Last des Schnees.
Sagen kein Wort,

Halten dicht.

av Horst Samson ur diktsamlingen Und wenn du willst, vergiss

°°
PS Det finns nytt att läsa i Salongen.

Kattbalkong i morgonljus

Under vår vanligaste morgonrunda – vi går ofta men inte alltid samma väg – kommer Londi och jag förbi flera kattbalkonger, det vill säga balkonger som gömmer på mycket kattliv. Igår såg det ut så här på en av dem:

Sommarens parasoller står kvar fastän de nu inte längre är nödvändiga för att skydda mot solen, kanske finns de där som trädillusioner. Den svartvita sitter på sin favoritplats och spanar eller blundar.

Nerifrån gatan tittar Londi åt ett annat håll.

Theodor Fontane – förnuft och fantasi

Under bokmässan i Göteborg fick jag på den tyskspråkiga scenen på ett bokomslag händelsevis syn på ett ansikte jag kände igen. Det var Theodor Fontanes ansikte jag såg och det var författaren och översättaren Klaus-Jürgen Liedtke som höll i boken. Från scenen talade han om det stora litterära projektet Östersjöbiblioteket, där Fontanes Effi Briest ingår.

Nå, vad är det då som har hänt? Det nya är att det just kommit ut en bok om Theodor Fontane och hans författarskap på svenska. Det är Henrik Sjögren som har skrivit boken och jag visste mycket väl om att han höll på med detta arbete, eftersom vi gång på gång varit i kontakt kring det, men jag visste inte att boken redan var född! Titeln är Theodor Fontane – förnuft och fantasi och boken inleds med några kapitel om Fontane och hans samtid. Dessa kapitel är för en svensk läsekrets mycket viktiga dels för att man i Sverige idag vet ganska lite om tysk och preussisk historia, dels för att en sådan rundmålning ger nycklar till Fontanes romanvärld, nycklar som många svenska läsare annars inte skulle ha. Sedan följer en rad presentationer av eller snarare inblickar i Fontanes romaner och andra litterära verk, det hela gjort både med lätt hand och djupa insikter. Som läsare får man egentligen bara veta precis så mycket att man vet att man vill läsa det verk som Sjögren just gläntar på, man får aldrig veta så mycket att man redan tycker sig ha läst romanen i fråga. Sjögrens bok är förutom en introduktion till Fontanes värld en dörröppnare för översättningar av Fontanes verk, främst hans romaner, till svenskan, för märkligt nog finns bara Effi Briest i svensk översättning – hittills. Fast under pausträdet finns i alla fall de fyra första kapitlen av Irrungen, Wirrungen på svenska. Kanske får dessa kapitel tillsammans med bokens övriga någon gång framöver träda in mellan två pärmar. Jag väntar nu på ”Sjögren-effekten”.

Här i lövverket finns rätt många texter om Fontane, till exempel den här. Och den intresserade är det bara att skriva ”Theodor Fontane” i sökrutan, så dyker det upp en hel del annat.

Och nu kan jag inte låta bli att klippa in det här Thomas Mann-citatet om romanen Effi Briest:

Ett romanbibliotek med det strängaste tänkbara urval, begränsat till, låt oss säga, dussinet böcker eller tio eller sex – får inte sakna ’Effi Briest’.