Blogg

En resa från ”Jugoslavien”

När jag klev på bussen mot Trieste tidigt i lördags morse hade jag huvudet fullt med planer. Jag skulle sitta på Caffè San Marco och läsa Magris’ Caffè San Marco, jag skulle köpa Tomizzas Gli sposi di Via Rossetti och sedan skulle jag följa hela Via Rossetti från Giardino pubblico över kullen och ner på andra sidan, fast det där med kullen och ”ner på andra sidan” visste jag väl ännu ingenting om där i bussen. Och så ville jag upp till Kontovel och titta på Umberto Sabas dikt Contovello ”i verkligheten”. Jag ville leta efter något spår efter Italo Svevo, jag ville gå in i den serbisk-ortodoxa kyrkan och jag ville äta köttbitar på Buffet da Pepi och så ville jag sitta och se ut över havet. Allt detta kom sedan att bli verklighet tillsammans med mycket mer av det mest oväntade slag. Men först skulle jag färdas dit och det är det jag vill tala om idag.

Jag hade av någon anledning fått för mig att bussen skulle ta vägen via Rijeka och jag hade vissa förväntningar på denna vägsträckning. Men i stället tog bussen vägen över Slovenien, men inte den underbara utmed Sava som tåget tar utan en lite mer alldaglig väg. Nå, men det intressanta med bussfärden var inte sträckningen utan ”dess plats i historien”. Redan när jag steg på märkte jag att det var något särskilt med den resa som höll på att ta form. Jag förstod att jag beträdde en gammal handelsväg, stråket för ”den lilla gränshandeln” från Jugoslavien till Italien. De här bussarna går fem dagar i veckan, tisdag till lördag. Avgångstiden från Zagreb är 5.30 och den från Trieste är 17.15 och det är bara ”jugoslaver” i bussen. De fem dagarna har med de gamla öppettiderna i affärerna i Italien att göra – på söndagar är/var det stängt och även på måndag förmiddag. Så här har det varit sedan djupt ner tillbaka i jugoslavisk tid. De flesta av passagerarna var kvinnor mellan 60 och 75 år och nästan alla hade rymliga kassar med sig. Jag var nog den enda som åkte för att se Trieste och kanske var jag också ensam om att inte ta bussen tillbaka till Zagreb på kvällen. Stämningen i bussen var ganska uppsluppen, kvinnorna skojade med varandra och de få männen var extra roliga. Alla eller nästan alla hade som mål att handla på något billighetsvaruhus i området vid stationen i Trieste. Busschaufförerna – de var två – uppträdde farbroderligt och gemytligt och räknade oss gång på gång och höll reda på oss som om vi varit en skolklass. Vid kroatisk-slovenska gränsen


gränsövergången vid sextiden på morgonen

fick alla kliva av först en gång på ena sidan, sedan upp på bussen igen och så ner igen för nästa kontroll. Chaufförerna räknade och räknade och strödde uppmuntrande tillrop omkring sig. När allt kontrollerande var avslutat räknades vi igen och så for vi ut på motorvägen. Någon timme senare var det dags för en kaffe- och toalettrast på 15 minuter. Chaufförerna höll noga reda på att ingen blev kvar. Sedan blev det chaufförsbyte och chaufför nummer två körde sedan ända till Trieste. Slutpunkten var ett slags garage bakom järnvägsstationen, där alla talade kroatiska och var kroater eller möjligen fanns det någon bosnier också. Chaufförerna pekade ut var det var lämpligt att handla och så inpräntade de avgångstiden i allas huvuden. Jag kände mig som en, ja, katt bland hermeliner, kan man kanske säga.

Tillbaka från Trieste

Jag är tillbaka i Zagreb efter omtumlande dagar i Trieste.

På ett märkligt sätt är denna stad både centrum och periferi. Och den myllrar av oordnat liv trots alla de stora tomma ytorna. Kanske flyter Trieste också på havet och vaggas av vågor – ibland vilda, ibland lata som här:

Jugo, vårkatter och Londi

Sedan i måndags någon gång mellan elva och tolv är det vår här. Då bytte luften lukt och vinden ”jugo” pustade till så att temperaturen hastigt steg. På några dagar har snömassorna krymp ihop till små fula gråa trasor och idag var det vår redan på morgonen.

De hemlösa katterna kan nu snart bli sorglösa i stället. Vintern har varit hård mot dem, men nu ser de plötsligt ut som kungar och drottningar igen – eller som nöjesjägare.

Londi går i solen:

PS Under ett par dagar kommer det att vara stilla här, eftersom jag tänker möta den triestinska våren den här helgen. Londi stannar hos vänner här i Zagreb.

Inför en resa till Trieste

Jag läser om Caffè San Marco i Claudio Magris’ Microcosmi. I övermorgon räknar jag med att sitta i detta legendariska kafé.

Då tänker jag ha den här boken med mig och kanske läsa om just de här passagerna ännu en gång:

Amato dagli scacchisti, il Caffè assomiglia a una scacchiera e fra i suoi tavolini ci si muove come il cavallo, girando di continuo ad angolo retto e ritrovandosi spesso, come in un gioco dell’Oca, al punto di partenza

Älskat av schackspelarna, liknar Kaféet ett schackbräde och mellan dess bord förflyttar man sig som hästen och man vänder sig gång på gång i rät vinkel och återfinner sig, som i ”gåsleken”, vid utgångspunkten

(”Gåsleken” finns väl inte på svenska; jag hittade ett engelskt namn på leken/spelet: ”snakes and ladders”.)

.

Se ci fosse ancora l’Impero tutto sarebbe rimasto eguale, il mondo avrebbe continuato ad essere un Caffè San Marco, e vi pare poco, se guardate là fuori?”

Om Kejsardömet funnits kvar, hade allt varit som förr, världen hade fortsatt att vara ett Caffè San Marco, tycker ni det är lite, om ni tittar på det som finns utanför?”

.

Il Caffè è un’accademia platonica, diceva agli inizi del secolo Hermann Bahr – il quale diceva pure che si trovava bene a Trieste, perché in quella città aveva l’impressione di non trovarsi in nessun luogo. In quest’accademia non si insegna niente, ma si imparano la socievolezza e il disincanto.

Kaféet är en platonsk akademi, sade Hermann Bahr vid seklets början – och han sade också att han trivdes bra i Trieste, för i den staden fick han intrycket av att inte befinna sig på någon plats alls. I denna akademi undervisas ingenting, men man lär sig att umgås och att bli fri från illusioner.

.

Sedan vill jag äta ett köttstycke eller en korv på ”Il Buffet da Pepi” och då ska jag ha köpt Fulvio Tomizzas Gli sposi della Via Rossetti för mellan den boken och "da Pepi" finns ett samband.

Och efter det – eller före – vill jag ta bussen upp till Kontovel och se hur det ser ut där och tänka lite på Umberto Sabas dikt Contovello.

Resan till Oletzko

Jag funderar över hur jag ska kunna ge ett smakprov på vad Siegfried Lenz’ So zärtlich war Suleyken innehåller, men det är inte helt lätt. Återberätta går inte, då försvinner nog den där märkliga finurliga och omständliga rösten som gör en både uppsluppen och lite drömmande.

Översätta går ju egentligen lika lite, men nu har jag bestämt mig för att ändå försöka mig på den kortaste berättelsen. Den heter ”Die Reise nach Oletzko” och den börjar så här:

Oft, Herrschaften, kann schon ein kleiner Mangel Anlaß geben zu einer Reise – beispielsweise der Mangel an einem Kilochen Nägel.

Ja, ”Kilochen”, det är alltså diminutiv av ”Kilo”. Nu försöker jag:

Resan till Oletzko

Ofta, mitt herrskap, kan en liten brist bli orsak till en resa – exempelvis bristen på ett litet kilo spik. Drabbad av denna brist fann sig i Suleyken en dag en människa vid namn Amadeus Loch, vars marker bredde ut sig alldeles i närheten av Goronzä Gora, vilket betyder Heta Berget. För att alltså skaffa tillräckligt med spik för att bygga ett skjul begav sig denne Loch en dag till sin fru och sade ungefär så här: ”moia zonka, en brist har uppstått, på ett kilo spik. Därför blir en resa till Oletzko nödvändig. Och för att den ska bli behaglig, kunde du egentligen följa med. Det blir ju samma förberedelser och om man ändå måste bege sig hemifrån, då ska man se till att man inte är ensam.”

Så talade Amadeus Loch och gick ut och efter att han hade gått, ställde hans fru, som var född Popp, allt som behövdes för resan i spiselvrån.

När det gällde mat så kunde man finna ungefär detta i spiselvrån: späck, brödkakor, saltgurka, en gryta med kål, torkade päron, en korg ägg, stekta fiskar, lök, ett rundbröd och en stekt kanin. Sedan lade hon, medan Amadeus tog hand om häst och vagn, fram ulljackan, gummigaloscher, filtar, halsdukar och muddar. Och efter att hon rotat fram fyra kjolar att dra på sig, ilade hon över till sin bror, Paul Popp, och yttrade sig så här:

”Amadeus och mig tvingar bristen på ett litet kilo spik hemifrån. Imorgon, eller kanske också i övermorgon, måste vi fara till Oletzko. Men när man ändå måste bege sig hemifrån, då ska man se till att man inte är ensam. Eftersom jag inte kan vara utan er skulle det vara behagligt om ni följde med. Jag skulle då lättare uthärda den, resan.”

Och så gick hon och efter ett kort rådslag kom förberedelserna för resan igång i huset Popp: inlagda saker plockades ut, saltkött ställdes i ordning, sill stektes, en höna slaktades och kokades, bröd bakades, ett par ullstrumpor stickades i virvlande fart färdigt, hästarna skoddes, seldonen lagades och gårdshunden fick en längre lina. Och när de nödvändigaste förberedelserna var gjorda, skyndade Paul Popp personligen till sin svåger, Adolf Abromeit, vilken, som ni minns, i sitt liv aldrig visat något annat än ett par stora rosa öron. Och till honom sade han: ”Ödet vill att vi ska göra en resa lång bort från hemmet. Och som sakerna ligger till, Adolf Abromeit, så har aldrig någon trivts långt hemifrån – inte heller katterna eller skimlarna. Därför vore det bra om du spände för och följde med oss; resan blir då bra mycket behagligare.”

Adolf Abromeit, en alltid lika jagad människa, rusade från källaren till vinden, från vinden till logen, från logen till stallet och till köket och när han hade fått ihop allt till hälften, rusade han över fälten till sin farbror, brevbäraren Hugo Zappka, och sade: ”En olycka har skett. Egentligen en eldsvåda. Vi måste resa hemifrån, till Oletzko. Vi kan inte vara utan dig, lille farbror. Inte minst om man tänker på katterna och skimlarna.”

Och efter det rusade han tillbaka.

Hugo Zappka, brevbäraren, han ordnade och buntade ihop den inkomna posten, gjorde ett slags överslag över sitt liv och satte sig ner och skrev sitt testamente. Sedan ordnade han allt för resan och sökte upp min farfar Hamilkar Schaß och denne sökte upp min onkel Kuckuck, Kuckuck Ludwig Karnickel, Karnickel familjen Urmoneit och så småningom var hela Suleyken som den naturligaste sak i världen på väg att följa en av sina medborgare bort från hemtrakten.

Hur ansenligt resesällskapet var – det kommer man att förstå, när jag säger att Amadeus Lochs vagn var strax utanför Striegeldorf när den siste, den dystre Bondzio, just gav sig av från Suleyken.

Så for de iväg och efter vad man hört berättas så ska bland mycket annat det här ha hänt under denna resa: två barn föddes, gamle Logau förlorade sitt träben, det blev bråk mellan skomakaren Karl Kuckuck och flodfiskaren Valentin Zoppek, skogsarbetaren Gritzan nedlät sig till att yttra två hela meningar, dessutom fick man sikte på en vild uroxe, som visserligen senare visade sig vara en ko, man inspekterade Schissomirs sagolika betfält, man avbröt färden för att se de berömda fysiljärerna i Kulkaken göra manöver och man förvärvade naturligtvis ett litet kilo spik i Oletzko.

Enligt vad som vidare berättats återvände sällskapet efter att en viss tid gått och man skingrades med ord om att det är behagligt att inte behöva vara ensam när man är långt hemifrån.


Masuren – lånad bild