Blogg

Det blåser ljumma vindar runt husen här denna morgon och nyss gick Londi och jag för att köpa lite grönt från Tonis lastbil. Först gick vi under lindar.

Ännu doftar de inte, men så är det inte lipanj ännu, bara travanj och däremellan kommer ju också den undersköna månaden svibanj…

Längs Rapska har de grävt upp den ena trottoaren på ett ställe så vi var tvungna att sicksacka lite och Londi passade på att lukta på något okänt, men snart var vi framme vid lastbilen som precis som de flesta andra lördagar stod parkerad strax intill affären Union. Det första jag fick syn på på lastbilen, utom Toni själv förstås, var underbart frisk och grönglänsande blitva så jag köpte ett stort knippe. Sedan plockade jag på mig diverse: karfiol, mladi luk och jaja (blomkål, färsklök och ägg). Till sist bad jag om ett kilo äpplen: Može li kilo jabuka? Izaberite, sa Toni då och jag valde. Sedan avbröt någon av de andra kunderna vid lastbilens bakända Toni med ett skämt (det tror jag i alla fall att det var). Han log brett med äppelpåsen i handen. Sedan satte han ner den på vågen och frågade eller konstaterade: Kilica? Da, može, svarade jag och gladde mig i hemlighet åt denna diminutiv. Ett "litet kilo" har allt en särskild vikt, kanske minns ni ett annat litet viktigt Kilochen från de masuriska berättelserna…

I början här när jag inte förstod vad någon sa till mig, så svarade jag på något annat språk – oftast engelska eller tyska – och sa att jag inte förstod kroatiska. Sedan kom tiden då jag sa ”ne razumijem hrvatski”, men dessa ord satte nästan alltid punkt för samtalet, åtminstone ett på kroatiska, så jag började fundera på ett nytt standardsvar. Det blev ”razumijem samo malo hrvatski” (”bara lite” alltså). Även den frasen fungerade som ett slags broms om än inte lika vass, bara de tålmodigare eller modigare fortsatte att prata trots hindren som ställts i utsikt och ibland förstod jag vad som sas en lång stund i sträck. På sista tiden – när jag känner att jag behöver varna för min språkliga begränsning – har jag börjat säga ”ne razumijem sve” (”allt”) eller för att göra det lite snyggare ”nažalost ne razumijem sve” (”tyvärr”). Det är visserligen i kaxigaste laget att säga ”jag förstår tyvärr inte allt” för det låter som om jag vore nära att förstå allt och detta har då och då försatt mig i situationer då jag känt att ”samo malo” hade varit mer passande att säga. Men inte alltid för på ett smygande sätt blir ”ljudkulissen” omkring mig undan för undan alltmer genomskinlig, trots att jag inte bedriver några studier värda namnet och trots att jag är i just den ålder jag är.