Eftersom Bologna hör till mina favoritstäder – ja, om jag kunde välja helt fritt var jag skulle bo skulle det nog bli Bologna – så tillåter jag mig att visa ytterligare några bilder från dagarna där:
ett av de ”två tornen”
igen
promenad i ”portici”
Det som vår vinterresa kom att fyllas med allra mest var vandringar runt runt i Bologna, i ändlösa ”portici”, längs ringlande gränder, bland röda och andra varmfärgade hus, över öppna piazzor, förbi kyrkor och torn. Det var vi tre som gick: Alex, Londi och jag och vi hittade alltid dit vi ville, även om vi inte alltid visste vart.
Piazza Santo Stefano – den vackraste av dem alla
Alex och Londi i en av de röda gränderna
portici
Mellan jul och nyår läste jag den resianska diktantolgin Rozajanski serčni romonenj av Silvana Paletti i en tre- och delvis fyrspråkig utgåva: resianska, slovenska, italienska och ibland friulanska. Den resianska frågan är svår och förnekandet av släktskapet med slovenskan river gång på gång upp sår mellan resianer och slovener. Men i den här antologin finns inga spår av detta. (Jag har skrivit ganska mycket om Val Resia här förut och här är en länk till en samlande sida.)
Jag har valt ut en dikt ur samlingen som jag tycker särskilt mycket om och givit den min svenska tolkning. Den heter Dan sami sän – En enda dröm och den handlar om symbolberget Canin, det berg som sluter Val Resia mot Slovenien, ett berg runt vilket många resianska myter kretsar.
Här följer nu dikten på resianska, slovenska, svenska och italienska:
Dan sami sän
Dan sami sän,
da Ćanyn,
ostani itän.
Podoba od ti skal,
za to dulïno,
jë Rozajän.
No wïžo, no racjun,
dan ples, dan kuštüm.
Roke, za rawnïno,
glas, za to dulïno.
Dan sami sän,
da Ćanyn,
ostani itän.
≈≈≈
Samo en sen
Samo en sen,
da Kanin
ostane tam.
Podoba tistih skal,
za to dolino,
je Rezijan.
Pesem, molitev,
ples, navada.
Roke za ravnino,
glas za to dolino.
Samo en sen,
da Kanin
ostane tam.
≈≈≈
En enda dröm
En enda dröm
att Canin
ska bli kvar.
Bilden av dessa klippor,
för denna dal
är Resia.
En visa, en bön,
en dans, en rit.
Händer, för slätten
En röst, för denna dal.
En enda dröm
att Canin
ska bli kvar.
≈≈≈
Un unico sogno
Un unico sogno,
che il Canin
resti dov’è.
L’immagine di quelle rocce,
per questa valle,
è il resiano.
Un canto, una preghiera,
una danza, un rito.
Le mani per la terra,
una voce per questa valle.
Un unico sogno,
che il Canin
resti dov’è.
Enligt en legend ska Siena ha grundats av Remos söner Senio och Ascanio. Farbrodern Romolo som först dödat sin bror Remo ville sedan också döda dennes söner. Då flydde dessa från Rom och red så småningom in i det som skulle bli Siena, den ene på en vit häst, den andre på en svart. Därför är Sienas färger ännu idag vitt och svart och därför finns det på nästan varje torg i Siena en varginna med två människobarn.
Igår hade vi ett underbart solsken här och hela dagen fick gå i vandrandets tecken. Tillsammans med det vanliga ”vandrargänget” gick Londi och jag upp på Zagrebs ”hemberg”, Medvednica, eller som de flesta säger, Sljeme, efter den högsta toppen. Draženka och Predi hade i förväg valt ut Puntijarka som mål, en ”bergsrestaurang” där man kan dricka ”kuhano vino”, äta någon kötträtt eller någon typ av štrudla. Vägen till Puntijarka är lite brantare än de Sljemevägar vi gått tidigare, så vi vara ganska trötta när vi så småningom närmade oss målet. Alla gick ganska sammanbitet, så ingen märkte först att Buba avvikit. Vi ropade och frågade andra vandrare och de svarade svepande att ja, en svart hund hade de sett men långt, långt nere. Draženka vände om och började ropande springa neråt efter sin hundvän. Jag följde efter medan Predi och Londi stannade där de var. Efter en, som det tycktes, ganska lång stund av springande och ropande dök Buba plötsligt upp framför sin matte. Han sänkte öronen lite och såg ynklig ut. Det gick ju förstås inte att få reda på vad som hänt, men Draženka misstänkte att han plötsligt börjat följa efter någon med mat i handen, en smörgås kanske och att han sedan tappat bort sig. Vi strävade uppåt en gång till tills vi nådde punkten där våra medvandrare väntade och sedan var det inte så långt kvar till slutpunkten. Lite flåsiga slog vi oss ner vid ett av träborden utanför matstället och Predi gick in efter štrudla med ost och äpple och Draženka hämtade rykande varmt vin medan jag höll reda på hundarna. Vi drack vin och åt våra medhavda mackor och stoppade som vanligt ner de inköpta bakverken i ryggsäckarna ”till senare”. Solen sken så starkt att det hettade i ansiktet. Nervägen blev sedan kortare eftersom alla höll sig i ledet. Vi stannade en god stund vid källan och drack och fyllde på våra flaskor med undergörande vatten.
en vid det här laget klassisk vandrarbild
trängsel vid "vattenhålet"
samtal på nervägen
Londi går ner
tillbakablick
