Idag är återigen årsdagen av slaget och massakern vid Vukovar och sedan igår kväll är Vukovarska kantad av lyktor till minne av offren.
°°
Blogg
Tread softly
Linden var ett heligt träd bland slaviska men också bland germanska stammar och kanske bevarar trädet än idag något av sin helighet för många. Heligheten bor i de hjärtformade löven, i den hisnande höga ålder trädet kan uppnå, i dess arketypiska trädform och i den berusande doften som strömmar ut från det i blomningstid och kanske i den ljust gulgröna matta med hjärtmönster som finns runt dess stam om hösten.
Had I the heavens’ embroidered cloths,
Enwrought with golden and silver light,
The blue and the dim and the dark cloths
Of night and light and the half-light,
I would spread the cloths under your feet:
But I, being poor, have only my dreams;
I have spread my dreams under your feet,
Tread softly because you tread on my dreams
W.B. Yeats
Lite statistik
Sedan jag kom hit har jag i en liten ficka vid sidan av allt annat fört ett slags inre statistik över varifrån de utlandsskyltade bilarna jag ser på gatorna här i Zagreb kommer. De flesta av mina iakttagelser har inte förvånat mig. Så här: större delen av de utländska bilarna kommer ifrån Slovenien och Bosnien-Hercegovina och rätt många kommer också från Tyskland (så gott som uteslutande från Bayern och Baden-Württemberg), Österrike, Italien och Ungern. Allt detta var/är för mig något väntat.
Nu till det som befinner sig i en klass för sig. Bilar från Serbien såg jag nästan aldrig under mitt första år här. Jag tror det kan ha varit två eller tre, alla från Belgrad, ungefär samma antal som slovenska bilar per dag. Undra andra året kom en ökning och jag studsade inte längre till, när jag såg en serbisk bil, kanske såg jag tjugo på ett år. Och nu de senaste veckorna har jag sett nästan en om dagen, dessutom flera gånger från andra delar av Serbien. Vad betyder detta? Betyder det någonting? Kanske kan det vara så att detta är ett tecken på en stegvis fortlöpande avspänning mellan folken…
Kan man lita på min ”statistik”? Jag har aldrig antecknat någonting om detta förrän nu och de här anteckningarna kanske inte inger något absolut förtroende, men ändå kan jag säga att själva min konstanta nyfikenhet och uppmärksamhet är ett slags garant för att jag inte missat något, det vill säga allt jag har sett har jag registrerat och lagt på minnet med ungefär den grad av precision som jag rör mig med här i texten. Statistiken rör alltså av mig sedda serbiskregistrerade bilar under min tid här i Zagreb. Och lite jämförelser med frekvensen av andra bilar med utländska registreringsskyltar.
En het dag – vad är det?
Så här i novemberrugget går det inte att föreställa sig en het dag. Jag kan bara veta att det var hett många gånger under sommaren som gick. Och när jag tittar på bilder från heta dagar, så vet jag att jag inte längre (eller inte ännu) vet hur hett det var. Ibland förvånas jag över denna min brist på föreställningskraft. Och det underliga i mitt vetande om detta. Jag är två. Nu ska den ena av dessa ta er med till salinerna vid Strunjan på den slovenska Medelhavskusten. ”Det var en het dag i början av september”, kunde historien börja. Alex, Londi och jag hade stretat på till fots under brännande sol från Piran nästan ända fram till Strunjan, då vi bestämde oss (ja, det var Alex och jag som bestämde oss) för att korta av vägen utmed vikens vida rundel och i stället gå tvärs över eller genom salinerna. Det skulle ju vara mycket kortare och därför skonsammare för Londi. Till en början gick det fint. Vi hittade landremsor att följa mellan de grumliga vattensamlingarna:
Efter en stund fick vi sällskap av en vit hund som kom från ingenstans:
Hela tiden försökte vi hålla en riktning som skulle göra vägen så kort som möjligt, men snart blev det här med kortheten väldigt långt eller långsökt. Varje landremsa vi följde slutade abrupt i vatten och det gick inte att komma vidare. Så vi vände och valde en ny remsa medan solen obarmhärtigt öste ner sitt hårda guld över oss. Plötsligt blev vi oroliga över att vi hade för lite vatten kvar i flaskorna och vi började fundera på att vända tillbaka till början av bukten. Inne i huvudet på mig slet det mellan det säkra tråkiga och långa som kanske inte alls skulle bli så säkert utan sötvatten och viljan att försöka en gång till och en gång till att trots allt hitta en möjlig väg över saltträsket. Och det blev så att vi traskade på, fastän väl ingen av oss längre riktigt kunde föreställa sig att det skulle kunna finnas ett ställe där vi kunde ta oss till den andra sidan.
Men så förde slumpen eller vår egen ingivelse oss till sist till en landtunga som räckte ända fram. Lättade men liksom ännu misstrogna skuttade vi snabbt upp på den riktiga landbacken och plötsligt susade bilar förbi oss och vi gick utmed en väg. Vi följde den genom Strunjan, som knappast fanns, och ut på en långsträckt udde, där människor badade och solade, nakna och badklädda om vartannat. Vi byggde ett soltält åt Londi av pinnar och Alex’ ”kjol” och bäddade under henne med fuktigt sjögräs. Sötvatten hade vi fyllt på i ett slags fontän vid uddens början.
Och så badade vi ett oändligt antal gånger ända tills dagen sakta började svalna.
Fast ”svalna” vad är det förresten?
Ett övergivet hus vid Tuškanac
Tuškanac är en känd biograf, en stor park som klättrar upp mot berget Medvednica och en lång lång gata som också strävar uppåt uppåt. I det här området ligger många diplomatvillor i lugna avskilda miljöer med skön grönska insprängd här och där. Vid den hästskoformade tvärgatan Slavujevac har till exempel den svenske ambassadören sitt residens. Av olika anledningar har jag under hösten satt min fot där. Nu senast gick jag en liten runda för mig själv och hittade då ett övergivet hus vid Tuškanac någonstans mellan Slavujevac och Vijenac. Jag har ett speciellt förhållande till ödehus till deras övergivenhet till deras förbindelse med det förflutna.
Det här huset är stort och rymligt, knuttimrat och den vackra bågen i teglet kring takfönstret påminner vagt om hus jag sett i Sachsen, Bautzen kanske. Fönsterluckorna hänger på trekvart och några rutor är krossade, trädgården är en ris- och buskmark, men huset fortsätter att se kraftfullt ut ändå. På tomterna nedanför står två aldrig färdigställda vitaktiga villor med trist utseende. Ägartvister? Väntan på andra och bättre tider?