Blogg

Höstlöv

Vi har under en liten tid gått omkring och prasslat bland vackra höstdagar, Londi och jag, sparkat på löv, luktat på dem, vänt ansikte eller nos mot solsidan av världen eller parken. Jag har tänkt på lövens färger och Londi på något hundigt för mig outgrundligt, fast kanske ändå något med löven. När man trampar runt så här i det gulröda rasslet är det svårt att tänka sig att hundars och människors tankar skulle vara så olika.


lövprassel i parken


lönnskönhet – och där bakom susar tvåan blått förbi utmed Vukovarska bort mot Savišće

ur Vikbodagbok II

Som en undergrund läser jag nu Ola Klippviks Vikbodagbok II, sist på kvällarna på gränsen mot sömn och dröm, högst sju sidor per läsning. Jag vet inte om ni har läst denna märkliga väv eller fläta av familjevardag, tankar, läsning och världshändelser. Ibland undrar jag om formen håller eller om den kanske är besläktad med en sådan där ”låda med lappar”, som hade en kort och tvivelaktig glanstid, men jo, den håller, det finns någon som håller i trådarna med fast hand och vet att bygga med sina stenar. Det märker jag mer och mer.

Jag tänker nu – utan mellansnack – läsa hela sidan 44 för er:

VECKA 50. Konstant aktivitet vid fågelbordet; fibrer och fetter. Också barnen och jag äter frukost: rostade brödskivor med smör, ost och kaviar; havregrynsgröt, cornfalkes och müsli. Nötväckan (fågelbordets fantom; svart ögonbindel, mejselnäbb) saknas hos bröderna von Wright men återfinns hos Staav och Fransson. Vyyt-vyt. Femton minusgrader, snöfall. Bondepraktikan rekommenderar oss att bruka örter som styrka hjertat; solen löper i Stenbocken. På radion diskuteras USA:s nyfattigdom, statistik redovisas från Indiana där arbetslösheten sägs vara rekordhög. Great Lakes region. Tredje kusten. Indianland. Byter några ord med Ingemar vid staketet – han fyllde sjuttio i höstas. Så skumpar traktorn vidare genom snömassorna, över gärdet bort mot skogen. Han ska utfodra rådjuren; ställa ut en ensilagebal och allokera spannmål eller något annat kraftfoder i sitt jaktvårdsområde. Julkonsert i Häradshammars kyrka. Trångt bland kapporna och jackorna på krokarna i långhuset. Kissnödig, medger B när vi just har satt oss. Fortsatt rondellhundsdebatt. Maciej Zaremba ber retoriskt och kokett om att få ”hålla för näsan” inför Lars Vilks provokationer. På altartavlan Jesus med strålglans kring hjässan på en folktät gata i Jerusalem. Jag träffar på ett ord av Jean Genet (”man kan inte låtsas som om man skriver för sig själv”) som senare kommer att citeras av Edward W. Said.

Och så läser jag sidan 45 också:

VECKA 51. Äntligen en diagnos. G tycks lida av akalasi, en sällsynt muskelsjukdom, därav sväljbesvären, viktminskningen, bröstsmärtorna. Vi sammanstrålar på bilparkeringen utanför Blomsterlandet. I baksätet sitter B och pysslar med en rosa leksaksfågel hon fått inne på barnkliniken, syntetisk stjärt av påskfjädermodell; jag böjer mig in för att pussa henne på kinden. Av en slump hade man ringt från kirurgen. Vi har en lucka här – kan du komma? Fallet Wikileaks debatteras. 22 december. G kvitterar ut tre kartonger näringslösning med olika smaker: choklad, banan, smultron, vanilj. Distorsion. Hon tillgodogör sig drycken via sugrör, rapar, och tar sig för bröstet. Kring köksbordet sprider hyacinten sin skarpdoft. Julklappsinköp. Från Leksakslandet väljer jag en playmobilsats som jag vet att M kommer att älska (hästar, stall och fodergrindar; vattenhinkar, spannmålskärve och små rotfrukter med minimal monterbar blast) och så en legosats på samma tema till B. Från Ecco-butiken ett par svarta vinterstövlar i förhoppningsvis rätt storlek. Summa: 1897 kronor. I dörrposten mot groventrén hänger apelsinen i sitt röda bomullsband; perforerad med torkade kryddnejlikeknoppar. Gunnar Ekelöf skriver: Där, i det andra kungariket, ser jag / åskregn vandra, solregn driva snett över / vajande skördar, glittrande / floder i sitt forna lopp. Vintersolstånd.

Är de här två sidorna representativa för samlingen, undrar kanske någon. Jag vet inte, kanske inte helt, eller inte alls, men jag tycker om dem och jag har inte läst mer än 61 sidor (när jag publicerar detta, kommer det att vara några fler), så jag har inte valt mellan alla bokens sidor. Och jag hade ändå kunnat välja andra bland de lästa.

Olivlund ovanför Izola

För en vecka sedan plockade jag oliver ovanför Izola i en väns väns olivodling. Det var mitt livs första olivplockning. Londi var med förstås och hade dessutom hundsällskap, en liten brun siciliansk blixt som for omkring under träden.

Plockandet visade sig vara ett ganska svettigt och slitigt arbete även om jag inte höll på särskilt länge. Det var varmt även om solen oftast satt inkrupen bakom molnslöjor.

Från olivlunden såg man ner på den lilla slovenska kuststaden Izola och ut över havet. Och på den bortersta och sydligaste udden i blickfältet såg jag en skymt av Piran, min septembersommars speciella pärla.

Ett europeiskt par?

Igår eftermiddag hade svenskinstitutionen här besök av Richard Swartz och Slavenka Drakulić. Swartz skulle tala om Sverige, Kroatien och Europa och det gjorde han också, men på ett lite… ska jag säga okonventionellt sätt. Han uppehöll sig en inte så kort stund vid den strängt reglerade dukningen i familjer han var gäst hos under sina studieår i Prag, en borgerlig dukning som han så småningom kom att tolka som en protest mot kommunistregimen. (Först hade han tyckt att det var onödigt mycket tjafs med dessa saker.) Sedan funderade han en stund över vad en europeisk identitet kan tänkas vara och egentligen kom han mest fram till vad detta inte är och kanske till slut att det nog inte finns så mycket av en sådan. När han är i USA känner han sig europeisk och kanske någon stund i Wien, fast det sista sa han kanske inte. Han bara tänkte det. Swartz talade också lite om svenskarnas ljumma eller kylslagna förhållande till Europa och EU. Sverige uppfattar sig som någonting annat och Europa är nästan alltid ”därnere på kontenten”.

Angående EU frågade en student: ”Vill ni i EU verkligen ha oss?” Svaret blev ja, men studenten lät sig inte övertygas, utan sa att hon förstått det som att till exempel Storbritannien uppfattar Kroatien som Balkan och Balkan betyder då inget tilldragande utan oordning och brister. Swartz log och svarade: ”För Storbritannien är också Sverige Balkan.”


Richard Swartz

Efter drygt halvtid blinkade Swartz åt sin hustru och sa på kroatiska att nu kunde det vara hennes tur att säga något, kanske om hur Sverige ser genom kroatiska ögon. Drakulić log lite avvisande men reste sig samtidigt och gick fram till katedern (ja, det går inte att kalla det för en talarstol). Hon tog ordet på kroatiska och taltempot blev plötsligt mycket högre och pauserna krympte. Jag förstod att hon talade om möjligheten till ett gemensamt språk i Europa och så berättade hon några anekdoter om Sverige, som gick mig förbi, men alla andra förstod. Jag befann mig i den märkliga situationen att jag förstod nästan allt mellanpratet, ifyllnadsuttrycken och småorden, men själva budskapet svischade gång på gång förbi mig. Nå, det sagda kan jag få veta mer om senare. Jag har många att fråga.


Slavenka Drakulić

Så bytte Swartz och Drakulić plats igen och samtalet fortsatte – för nu var det ett samtal – på en blandning av svenska, kroatiska och engelska. ”Är ni ett europeiskt par?” Ja, det kom nog inget svar på den frågan, men den fick ligga några ögonblick i luften eller i tankarna.

°°

När jag nu tänker tillbaka på det här evenemanget, så slår mig att det inte var de enskilda delarna som var det väsentliga utan den varma och smått uppsluppna atmosfär som uppstod i rummet medan alltsammans pågick. Kanske var vi tillsammans Europa en stund – på det där sättet som egentligen inte går…