Blogg

Jag har nu lagt ”Lesson 5 The Humanities in Africa” bakom mig i J.M. Coetzees essäistiska roman Elizabeth Costello och för att förstärka mitt minne av det här kapitlet för jag in några anteckningar här. Ja, ursäkta, det är alltså mest för min egen skull jag gör det här, men kanske kan det ändå intressera någon.

Den yttre handlingen i kapitlet består i Elizabeth Costellos besök hos systern Blanche, som numera bär namnet Sister Bridget. De två åldrande systrarna har inte setts på ganska många år och om Bridgets liv i Afrika vet Elizabeth mycket lite. Bridget är katolsk nunna med en framträdande position vid sjukhuset Marianhill i Zululand, ett sjukhus för aidssjuka barn. Bridget skrev en bok om arbetet i Marianhill, Living for Hope och denna bok kom att läsas i både Kanada och USA förutom i Sydafrika. Och nu har hon utnämnts till hedersdoktor vid ett sydafrikanskt universitet och därför bjudit in systern till ceremonin där Bridget ska ta emot sin nya värdighet. Vid denna ceremoni ska Bridget hålla ett anförande och det är detta anförande som utgör huvudinnehållet i kapitlet.

Bridget har valt att tala om humanioras (humanities) historia och belägenhet i Afrika och världen, men också om mänskligheten (humanity). Någonstans i inledningen fallaer följande ord:

What I have to say may be relevant, I humbly hope, to the situation in which you as servants of the humanities find yourself, in Africa but in the wider world too, namely an embattled situation.

Hon talar om humanioras ursprung i Bibelstudiet, i sökandet efter den ”rätta texten”.

Textual scholarship meant, first, the recovery of the true text, then the true translation of that text; and true translation turned out to be inseparable from true interpretation, just as true interpretation turned out to be inseparable from true understanding of the cultural and historical matrix from which the text had emerged. That is how linguistic studies, literary studies (as studies of interpretation), cultural studies and historical studies – the studies that form the core of the so-called humanities – came to be bound together.

I det fortsatta loppet genom historien kommer Bridget fram till att humaniora sedan femhundra år är på villovägar, då sökandet efter det sanna ordet, det förlösande ordet upphörde och då humaniorastudiet förlorade målet eller tron på att ha något att lära ut om hur livet ska levas.

The studia humanitatis have taken a long time to die, but now, at the end of the second millennium of our era, they are truly on their deathbed. All the more bitter should be that death, I would say, since it has been brought about by the monster enthroned by those very studies as first and animating principle of the universe: the monster of reason, mechanical reason.

Där slutar Bridgets tal och åhörarskaran visar tecken på förvirring och en del blir arga. Så blir det dags för lunch och Elizabeth finner sig placerad bredvid professor Peter Godwin, en av dem som blev argast. Hon presenterar sig som Bridgets syster. Han säger något om att det gäller att följa med sin tid och detta är en sekulariserad tid. Och så säger han att humaniora är universitetets själva kärna.

The humanities the core of the university. She may be an outsider, but if she were asked to name the core of the university today, its core discipline, she would say it was moneymaking. That is how it looks from Melbourne, Victoria; and she would not be surpirsed if the same were the case in Johannesburg, South Africa.

Elizabeth ifrågasätter att Bridget skulle ha menat att man skulle ställa tillbaka klockan. Enligt henne menade Bridget att humaniora på ett tidigt stadium missförståtts, att förväntningarna som ställdes på humnaiora aldrig kunde uppfyllas. Godwin replikerar att mänsklighetens natur är en fallen natur och att Bridget vill att man ska ge upp hoppet om människans förmåga och i stället vända tillbaka till Gud. Och detta vore enligt honom att ställa tillbaka klockan.

Samtalet kör fast och Elizabeth försöker hitta en annan samtalspartner, men så vänder hon tillbaka till Godwin och hans fru, som sitter bredvid. Hon säger att hon som ung student läste mycket D.H. Lawrence och T.S. Eliot och att hon hoppats mycket speciellt av Lawrence, men att han visat sig vara en falsk profet.

What I mean to say is that in our truest reading, as students, we searched the page for guidance, guidance in perplexity. We found it in Lawrence, or we found it in Eliot, the early Eliot: a different kind of guidance, perhaps, but guidance nevertheless in how to live our lives.

(Jag klipper bort lite.)

If the humanities want to survive, surely it is those energies and that craving for guidance that they must respond to: a craving that is, in the end, a quest for salvation.

Nu har dekanen ”fått upp öronen” för Elizabeth och han välkomnar henne som berömd författare och så frågar han henne om hon ser på humioras belägenhet på samma sätt som sin syster.

She must be careful how she treads. ’I was merely saying,’ she says, ‘that our readers – our young readers in particular – come to us with a certain hunger, and if we cannot or will not satisfy their hunger then we must not be surprised if they turn away from us. But my sister and I are in different lines of business. She has told you what she thinks. For my own part, I would say that it is enough for books to teach us about ourselves.

Plötsligt blandar sig en ung man i samtalet och han säger efter en viss anmarsch det här:

If the Church had accepted the principle that Jerome’s Vulgate was a human production, and therefore capable of being improved, rather than being the word of God itself, perhaps the whole history of the West would have been different.’

Den unge mannen blir avbruten men fortsätter strax igen och blir mer och mer tagen av vad han själv har att säga:

‘because humanities are about reading and interpretation. The humanities begin, as our lecturer said, in textual scholaship, and develop as a body of disciplines devoted to interpretation.

Så bryter Bridget in med en fråga:

What about Winckelmann?

Den unge mannen förstår inte.

Would Winckelmann have recogized himself in the picture you paint of the humanist as a technician of textual interpretation?’

Och ställs det grekiska mot det judisk-kristna idealet.

Sällskapet bryter upp men lite senare fortsätter systrarna samtalet. Ett litet stycke in i detta säger Bridget:

You miss my point, Elizabeth. Hellenism was an alternative. Poor as it may have been, Hellas was the one alternative to Christian vision that humanism was able to offer. To Greek society – an utterly idealized picture of Greek society, but how were ordinary folk to know that? – they could point and say, Behold, that is how we should live – not in the hereafter but in the here and now.

Elizabeth ser de nakna grekiska ynglingarna framför sig och tänker att ja, det är drömmar, men hur ska man leva utan drömmar. Och så frågar hon sin syster, vem det är som tror på hellenismen i våra dagar. Bridget svarar:

‘Still you miss the point. Hellenism was the sole vision of the good life that humanism was able to put forward. When Hellenism failed – which was inevitable, since it had nothing whatever to do with the life of real people – humanism went bankrupt.

Samtalet går vidare i vågor. Och så är de tillbaka vid Bridgets verklighet i Marianhill, långt borta från hellenismens idéer om evig ungdom och skönhet. Och Bridget fortsätter att tala och Elizabeth sticker in en fråga i ordflödet:

This is the reality of Zululand, this is the reality of Africa. It is the reality now and the reality of the future as far as we can see it. Which is why African people come to Church to kneel before Jesus on the cross, African women above all, who have to bear the brunt of reality. Because they suffer and he suffers with them.

‘Not because he promises them another, better life after death?’

Blanche shakes her head. ’No. To the people who come to Marianhill I promise nothing except that we will help them bear their cross.’

°°°
Kapitlet innehåller åtskilligt mer, men jag rår inte med att binda ihop det som följer och fler citat ska jag inte bjuda på för jag har redan passerat alla gränser. Jag undrar så vad en man som tänker och skriver detta lever för slags liv.

J.M. Coetzee verkar vara en författare vars främsta mål är att se ner i avgrunder med oförvillad blick – och detta utan att känslomässigt avtrubbas. Kanske kan han te sig lite ”skinntorr” eller sträng ibland, men det är hans enda avsteg från känsligheten. (Så här får man inte göra, när man inte läst ens en bok till slut av en författare, men jag kan inte hjälpa att jag tycker att jag vet väldigt väl vem denne man är.)

I Trieste besökte jag också Museo Sveviano, som har adressen Via Madonna del Mare 13. (Jag är väldigt svag för det gatunamnet.) Det är ett litet museum, bara ett par rum som gränsar till Joyce-museet som är lika litet.

Jag tog lite bilder, bland annat den här som lär vara det sista fotot av Italo Svevo, som ju dog i en bilolycka 1928. På bilden ser man, förutom honom själv, hans fru Livia och svågern (om jag minns rätt):

Bland det jag fann i museet var denna gravskrift över en tand:

På svenska blir det ungefär:

Här ligger min jämmerliga muns flitigaste tand
Den tuggade i 34 år med oförtrutet nit
Hela oxar tillredda på diverse sätt
Italiensk-tyska sötsaker sallader konserver
Frukt från öst och väst mogen och omogen
Redan fördärvad och förändrad till färgen
Skulle den ha minskat men inte avbrutit

Den aktivitet som den var född till
Det grymma ödet ville att dess herre
Av svartsjuka överlämnade den till tången

I ungkarlslivet frodades den rofyllt
Äktenskapet dödade den

Och till sist ett brev från Italo Svevo till James Joyce. Det var för övrigt James Joyce som upptäckte Svevo som författare. Detta skedde under den tid då Joyce undervisade Svevo i engelska på Berlitz-institutet.

För ordningens skull även denna text på svenska (och också för att den engelska texten inte helt överensstämmer med den italienska):

Käre vän, Eugenio Montale, en kritiker med ett visst anseende i Italien skulle vilja publicera en studie av ”Dublinbor” i ”Fiera Letteraria”.

Eugenio Montale är för övrigt en av Italiens främsta poeter och inte bara en ”kritiker med ett visst anseende”.

Ett av mina mål under den här senaste triestinska resan var att köpa mig en bok av Boris Pahor, Triestes mest framstående slovenska författare och egentligen mycket större än så. Trieste har, som jag nog har sagt här tidigare, en stor slovensk minoritet, en minoritet som särskilt under fascismen utsattes för hårt förtryck. Boris Pahor fyller 100 år i år, men han har fortfarande kraft nog att skriva värdefulla texter, tala i radio och yttra sig på TV och enligt uppgift går han ännu med lätta steg.

Jag hade tänkt köpa hans mest berömda roman Nekropola från 1967 (den kom i italiensk översättning först 40 år senare som Necropoli), en skildring av hans upplevelser i koncentrationslägret Natzweiler-Struthof (Elsass/Alsace), dit han fördes för sin medverkan i den slovenska partisanrörelsen.

Nära Caffè San Marco i samma kvarter där den mäktiga synagogan befinner sig, hittade jag en välsorterad bokhandel.

synagogan – i Trieste finns en av Italiens största mosaiska församlingar

Jag gick in och blev snabbt förd till Pahor-hyllan av en lite disträ herre med glasögonen dinglande på bröstet. ”Välj själv”, svarade han på min fråga om vilken bok han tyckte att jag skulle köpa. Nå, jag valde själv och det blev inte någon av Pahors romaner utan hans självbiografi Figlio di nessuno – un’autobiografia senza frontiere som kom ut förra året. Den är till skillnad från alla hans andra verk skriven på italienska och han har en medförfattare, Cristina Battocletti. Varför valde jag så här? Är jag inte intresserad av hur han verkligen skriver? Jo, men jag tänkte att jag skulle börja med en introduktion om hans liv innan jag går in i det som är det egentliga verket. För jag tänker närma mig Pahor på allvar. Lite grann känner jag honom i och för sig redan som romangestalt. Han var nämligen under en tid rival till Stanko Vuk om Danica Tomažičs kärlek och den historien finns med som ett stråk i Fulvio Tomizzas tragiska roman Gli sposi di via Rossetti.

Med boken under armen gick jag ner för Via Cesare Battisti och så småningom hamnade jag vid Canal Grande, där jag slog mig ner vid ett cafébord och beställde en sådan där liten triestinsk cappuccino. Och så började jag läsa där i solskenet. Då och då tittade jag ner i det mörka kanalvattnet, där skuggorna från husen på andra sidan började växa.

Så här börjar första kapitlet:

”Sciavi, duri, senza lingua né sentimento nazionale.” A questa ”genia” appartenevano i miei genitori, razza bastarda e non riconosciuta nella Trieste dove io venni alla luce, il 26 agosto del 1913, e dove sono sempre vissuto.

Ja, hur ska jag nu översätta detta. ”Sciavi” är nog dialekt för ”slavi”, fast kanske med någon underton, jag vet inte. Jag prövar: ”Slaver, hårda, utan varken språk eller nationalkänsla.” Till detta ”pack” hörde mina föräldrar, ett oäkta släkte som missaktades i det Trieste där jag såg dagens ljus den 26 augusti 1913 och där jag alltid har levat.”

Pahor talar om sitt liv, om de triestinska slovenernas öde.