Den 31 oktober skrev Svenska Akademien ett brev till rektor vid Göteborgs universitet med anledning av nedläggningen av italienskan och hotet om nedläggning av ytterligare språk. Jag citerar här ett par stycken ur det långa och mycket kraftfulla brevet. Jag börjar med detta:
När våra universitet beskriver målen för sina strävanden brukar ambitionen att vara internationellt gångbara, helst ledande, understrykas emfatiskt. Det talas mycket om spetskompetens, men rädslan för att kunna beskyllas för provinsialism är lika uppenbar. För att vinna internationell erkänsla krävs emellertid mer än framstående forskningsresultat inom specialiserade problemområden. Framför allt behövs det god kommunikationsförmåga och kulturkunskap för att skapa ömsesidig förståelse av mera beständig art. Egen spetskompetens på detta område måste säkerställas av varje universitet som strävar efter internationella framgångar.
I det här stycket fäster jag mig särskilt vid orden om god kommunikationsförmåga och kulturkunskap som en förutsättning för ömsesidig förståelse av mera beständig art och jag tycker att det ligger ett särskilt krut i detta om beständig, alltså inte bara till ett visst projekt rotts iland eller ett visst budgetår nått sitt slut.
Och så kommer stycket om nedläggningen:
I början av sommaren nådde oss nyheten att ett beslut om nedläggning av flera språkämnen vid Göteborgs universitet var på förslag. Beslutet skulle fattas den 20 juni och bakgrunden ansågs vara att man ville få bort s.k. »småämnen» med svagt utvecklade miljöer för att i stället ge nya, mera »spännande» ämnen större plats. Tiden var redan ute, föreföll det.
Några av ”småämnena fick respit, medan det om italienskan bestämdes att den skulle läggas ner till vårterminen 2013. Bilan för det språket vid Göteborgs universitet har alltså redan fallit. Eller går det att riva upp sådana här beslut? Jag tror att det gör det, men om det kommer att göras är en annan sak.
Lite längre ner i brevet tas reaktionerna från italienskt håll upp – och den löjligt lilla besparingssiffran. Och så ställs frågan varför man ska kunna läsa svenska vid så många universitet i Italien och det ser ut så här med italienskan i Sverige:
Italienska myndigheter i Sverige (ambassaden och kulturinstitutet) och i Italien (utrikesministeriet och utbildningsministeriet) var inte sena att reagera och ifrågasatte den budgetmässiga argumentationen bakom beslutet (italienskans del av de sammanlagda utgifterna vid Institutionen för språk och litteraturer uppgår till ynka 0,6 %). Med all rätt. I ett läge då Italien hårt drabbas av den ekonomiska krisen gör fakultetsnämnden uppgiften för italienska åtstramningspolitiker lite väl enkel: vem vill argumentera för svenskundervisningen i Italien (med Milano, Florens, Rom och Neapel som några av sina traditionella huvudorter), om svenskarna lägger ner undervisningen i italienska vid universitetet i landets andra stad?
I och för sig finns de kanske många nog som tycker att det inte spelar någon roll om man kan läsa svenska i andra länder, ”nu när alla talar engelska”, men det är inte den kulturkrympningsvägen vi ska gå, eller hur?
Är det på detta sätt fakultetsnämnden tänker sig den språkliga samexistensen i Europa? Är det på detta sätt fakultetsnämnden vill degradera italienskan till ett »småämne» utan intresse för svenska studenter? Men den italienska litteraturen finns ju i översättning, kanske någon invänder. Ja, just det. Av de färdigheter som lärs ut genom undervisningen i italienska hör just kompetensen att för en större allmänhet tillgängliggöra italienska texter (inte bara skönlitterära), och det är inte minst denna översättningskompetens som beslutet allvarligt underminerar. Med tanke på att beslutet om italienskans nedläggning redan är fattat kan vi bara på ett sätt ge uttryck för vår inställning, nämligen genom att uppmana fakultetsnämnden att riva upp sitt beslut.
Ja, hur ska man i Sverige i ett längre lopp komma åt vad som skrivs och skrivits på italienska? Översättningar via andra språk innebär alltid en risk för att nyanser och detaljer tappas och grumlas.
Och så brevet upp något om svenskundervisningen i världen och att denna bredd inte är någon självklarhet, särskilt inte om man från svenskt håll skär ner undervisningen i främmande språk här:
Det undervisas i svenska vid mer än 220 universitet runtom i världen (se t.ex. DN 19/8 2012). Det kan låta imponerande, och faktum är att svenskar i allmänhet underskattar eller är helt omedvetna om det starka intresse som finns på olika håll i världen för det svenska språket, den svenska kulturen och det svenska samhället. Det skall understrykas att detta intresse inte bara bärs upp av utländska humanister, utan en överväldigande majoritet av de svenskstuderande utomlands räknar med att ha nytta av svenskkunskaper inom företagsvärlden, som ekonomer och statsvetare, allt möjligt. Förvånansvärt många läkare studerar svenska utomlands. De lärare som undervisar i svenska utgör i sin tur en ovärderlig förbindelselänk mellan Sverige och de olika kulturer det gäller, dessutom av växande betydelse allteftersom tjänsterna som kulturråd dras in och hela ambassader reduceras eller läggs ner.
Och apropå detta om italienskan som ”småämne” får vi läsa att svenskan egentligen aldrig är något annat vid universiteten världen över:
Svenskan är överallt i världen där undervisning i vårt språk förekommer ett småämne. Hela denna verksamhet är sårbar och kan upphöra med mycket kort varsel. Ämnets representanter för en ständig kamp för dess existens. I det internationella universitetssamarbetet (inte minst olika utbytesprogram) betonas ständigt vikten av reciprocitet. Varje gång universiteten i Sverige sänder ut signaler om att man tänker dra in på sin undervisning i främmande språk osäkras falluckan under svenskundervisningen utomlands. På detta område har alla svenska universitet ett gemensamt ansvar, men Svenska Akademien stöder också aktivt och mycket substantiellt svenskundervisningen utomlands i olika former. Trovärdigheten i vår plädering inför främmande universitets ledningar undergrävs varje gång ytterligare ett språkämne läggs ned i Sverige.
Svenska Akademien påpekar i stycket ovan vikten av att de svenska universiteten betänker att de har ett gemensamt ansvar för att inte av ofta kortsiktiga och ekonomiskt futtiga skäl skära ytterligare i undervisningen i främmande språk. Det finns ingen ömsesidighet om den ena sidan skärs bort. Och ömsesidigheten och är själva förutsättningen för ett djupare internationellt samarbete.
Och så några sanningens ord om att riva och att bygga och hur mycket mera som krävs för det senare:
Det är lätt att riva ner men mödosamt att återuppbygga. När bron i Mostar raserades var det inte bara en stor mängd stenmassor som störtade samman. Det hade ett stort symbolvärde när folkgrupper med olika etnisk, språklig och kulturell bakgrund hetsades mot varandra och berövades möjligheten till fredlig och fruktbärande samlevnad. Det kaos och den bestialitet som följde är välkända ting. Språk- och kulturstudier är ingen oförarglig hobbyverksamhet som man kan ha eller mista. Det ligger stor sprängkraft – inte minst i ett internationellt perspektiv – i de frågor som studeras. Det gäller för svenska universitet att bevara sin spetskompetens även på dessa områden. Små och svaga miljöer behöver stärkas hellre än avvecklas. För bara några få år sedan genomförde fakulteten en genomgripande omorganisation, varvid många ämnen sammanslogs till ett fåtal större enheter. Ramarna finns således.
Och tack för orden om att ”språk- och kulturstudier inte är någon oförarglig hobbyverksamhet”!
Jag avslutar mitt citerande med det nästsista stycket:
Avgörande för framgångsrikt samarbete och ömsesidig förståelse är väl fungerande kommunikation. Det viktigaste kommunikationsmedlet som står till människans förfogande är språket. Vars och ens språk griper också djupt in i personligheten, i vår självbild. När vi inte kan kommunicera med varandra på de språk som är mest naturliga för oss måste vi naturligtvis reda oss med andra, i vår del av världen ofta engelska. Men det är viktigt att det finns några som kan förmedla den mest oförställda bilden av den andres värld direkt via dennes språk. Utan översättning på en avancerad nivå från ett betydande antal språk blir vi isolerade och maktlösa.
Ja, ”det är viktigt att det finns några som kan förmedla den mest oförställda bilden av den andres värld direkt via dennes språk”!
Här kan ni läsa hela brevet utan inhopp från min sida.
