Jag fortsätter lite till med min ”öppna” Elizabeth Costello-läsning. Den här gången vill jag bara visa ett mycket vackert avsnitt i ”At the Gate”. Elizabeth Costello befinner sig i en gränsstad och ska försöka passera genom en öppning som för till den andra sidan. Mycket här påminner om Kafkas Vor dem Gesetz, som ju slutar med att mannen, som under lång tid försökt få inträde, dör. Då säger dörrvakten: Hier konnte niemand sonst Einlaß erhalten, denn dieser Eingang war nur für dich bestimmt. Ich gehe jetzt und schließe ihn. (Här kunde ingen annan bli insläppt, för den här ingången var bara avsedd för dig. Jag går och stänger den nu.) Elizabeth får också veta att den ingång hon väntar vid bara finns där för henne. För att komma in måste hon säga vad hon tror på, men hon säger att hon inte tror på något. Hon blir då tillbakaskickad för att förbereda sig för ett nytt försök. (Lennart berättar om detta kapitel på ett annat sätt här.) Men nu vill jag visa det vackra jag funnit, det här stället, där Coetzee är poet. Elizabeth säger till sist att hon tror på grodorna och så berättar hon vad hon menar med det. Hon börjar med att säga att hon växte upp på landet i Victoria, i ett område där extrem torka och svåra översvämningar avlöste varandra. Och så fortsätter hon så här – och nu kommer det:
‘When the waters subsided – I am speaking of the waters of one river in particular now, the Dulgannon – acres of mud were left behind. At night you would hear the belling of tens of thousands of little frogs rejoicing in the largesse of the heavens. The air would be as dense with their calls as it was at noon with the rasping of cicadas.
‘Where do they suddenly arrive from, these thousands of frogs? The answer is, they are always there. In the dry season they go underground, burrowing further and further from the heat of the sun until each has created a little tomb for itself. And in these tombs the die, so to speak. Their heartbeat slows, their brething stops, they turn the colour of mud. Once again the nights are silent.
‘Silent until the next rains come, rapping, as it were, on thousands of little coffin lids. In those coffins hearts begin to beat, limbs begin to twitch that for months have been lifeless. Te dead awake. As the caked mud softens, the frogs begin to dig their way out, and soon their voices resound again in joyous exultation beneath the vault of heavens.
Och så avslutar Elizabeth, vänd mot sina domare, den lilla berättelsen med de här ord: the life cycle of the frog may sound allegorical, but to the frogs themselves it is no allegory, it is the thing itself, the only thing.
