Blogg

Tankar i Velika Mlaka

För att förstå staden där jag bor behöver jag ibland se landsbygden som omger den. Visserligen bor jag i en del av Zagreb där landsbygden liksom sipprar in mellan stadshusen och det finns många sådana delar här i Zagreb, det har jag sett, men någon gång vill jag gå på riktiga bygator och titta på byarnas hus och människorna som kommer ut ur dem eller går in i dem.

Kanske är det fel att kalla detta för att ”förstå staden”, kanske är detta mer ett slags bejakande av min egen lantlighet, en lantlighet jag har fastän jag aldrig bott på landet, fast jag har ofta bott i små städer och där ser man lätt ut över randen. Men något korn av sanning finns det kanske ändå i detta, för det måste ju vara så att många av människorna här i Zagreb har rötter i byarna som ligger omkring, inte alla förstås, inte jag, inte de flesta jag känner här, men många. Det är något med detta att en stad föds ur sin bygd, sin landsbygd och det ger den vissa speciella drag som skiljer den från andra städer.

När jag gick längs de små gatorna i Velika Mlaka tänkte jag på denna by som Zagrebs mor.

Sankta Barbara i Velika Mlaka

Den här terminen leder jag bland annat en kurs i översättning mellan kroatiska och svenska. Eftersom min kroatiska är famlande och ungefärlig får jag ofta luta mig mot studenternas vetande och talang. Hela upplägget öppnar för ett slags nödvändighetens kreativitet för det går aldrig att veta i förväg var man hamnar. Slutprodukten är alltid resultat av ett samarbete, där det gäller att vara öppen och receptiv från båda hållen. Härom gången översatte vi en kort text som handlar om S:ta Barbarakyrkan i Velika Mlaka, en by strax söder om Zagreb. Så här ser originalet ut (det rör sig alltså om ett avsnitt i en turisttext om Zagrebs omgivningar):

Jedan od najpoznatijih primjera graditeljske tradicije u drvu u Hrvatskoj jest crkva sv. Barbare u mjestu Velika Mlaka, udaljenom svega nekoliko kilometara od Zagreba prema jugu. Sagrađena je potkraj 17. stoljeća od teških hrastovih greda, a unutrašnjost je u 19. stoljeću ukrašena radovima ovdašnjih pučkih slikara. Gotovo svaki centimetar unutarnjih zidova pokriven je pločama koje su oslikane prizorima iz života sv. Barbare, portretima svetaca i raskošnim cvjetnim motivima.

Och här är den åtminstone för tillfället slutliga översättningen:

Ett av de mest kända exemplen på träbyggnadstradition i Kroatien är S:ta Barbarakyrkan i Velika Mlaka, en ort som ligger bara några kilometer söder om Zagreb. Kyrkan byggdes i massivt ektimmer i slutet av 1600-talet och dess interiör dekorerades med verk av lokala folkliga målare. Nästan varje centimeter av innerväggarna är täckt med paneler som visar scener ur S:ta Barbaras liv, helgonporträtt samt praktfulla blomstermotiv.

(Tack, Karin och tack, Wuodek, för råd om översättning av ”greda”!)

Men varför berättar jag det här? Jo, igår for jag tillsammans med Draženka och Londi till Velika Mlaka för att beskåda härligheten. Under rotandet med texten hade jag byggt upp en svårstillad nyfikenhet.

Det var gudstjänst när vi kom, så det gick inte att gå in mer än mycket hastigt, för kyrkan är liten och gudstjänstbesökarna många. Men utsidan kunde vi titta på ordentligt. Det bruna träet utstrålade värme och erbjöd en vacker kontrast till himlens blåa.

Snart…

Hårda nordostliga vindar och snö förde tillbaka vintern hit efter en vecka av vår, men nu har de mojnat igen och snart, snart vänder det på allvar. Alla talar om att denna vinter har varit för lång.

Ännu igår bet kylan i händerna när man gick på skuggsidan, men barnen på skolans solbelysta idrottsplats levde vårliv med bollar, lätta kläder och språng.

Träden i parken stod i väntan på det som nu inom kort ska komma.

Och några av buskarna har redan klätt sig i små ljusa löv.

Idag är imorgon och idag är det vår.

På spårvagnen

Mina spårvagnsfärder är för mig många gånger något mer än bara detta att ta sig från en plats till en annan. Ofta ser jag ett slags små ”scener ur livet” utspelas framför mig där i trängseln eller halvträngseln. Härom dagen fick jag syn på en pojke på kanske sjutton år som stod någon meter ifrån mig. Jag la märke till honom för att han var så vacker. Hans rena drag stack på ett märkligt sätt av från den brutalt kortsnaggade frisyren. Han var klädd som pojkar i den här åldern är mest, jag kan inte säga riktigt vad han hade på sig, men jag vet att allt satt perfekt så där helt av sig självt. I högra handen höll han ett litet papper med en prydligt präntad text på. Hans mörka halvslutna ögon försökte mödosamt fixera den och han rörde på läpparna i sina ansträngningar att memorera den. Gång på gång avbröts läpprörelserna av en stor, barnsligt öppen gäspning. Under hela färden iakttog jag detta förlopp som upprepades om och om igen: ögonens läsning, läpparnas rörelser och så den stora lejonungegäspningen som kastade all möda över styr rakt ner i glömskan, en ljuvlig sömnig glömska i livets gryning.

°°

PS Salongen bjuder på en ny Herr Sleeman-text, en text med en temperamentsfull slutkläm.

Elizabeth Costello – om grodorna i Victoria

Jag fortsätter lite till med min ”öppna” Elizabeth Costello-läsning. Den här gången vill jag bara visa ett mycket vackert avsnitt i ”At the Gate”. Elizabeth Costello befinner sig i en gränsstad och ska försöka passera genom en öppning som för till den andra sidan. Mycket här påminner om Kafkas Vor dem Gesetz, som ju slutar med att mannen, som under lång tid försökt få inträde, dör. Då säger dörrvakten: Hier konnte niemand sonst Einlaß erhalten, denn dieser Eingang war nur für dich bestimmt. Ich gehe jetzt und schließe ihn. (Här kunde ingen annan bli insläppt, för den här ingången var bara avsedd för dig. Jag går och stänger den nu.) Elizabeth får också veta att den ingång hon väntar vid bara finns där för henne. För att komma in måste hon säga vad hon tror på, men hon säger att hon inte tror på något. Hon blir då tillbakaskickad för att förbereda sig för ett nytt försök. (Lennart berättar om detta kapitel på ett annat sätt här.) Men nu vill jag visa det vackra jag funnit, det här stället, där Coetzee är poet. Elizabeth säger till sist att hon tror på grodorna och så berättar hon vad hon menar med det. Hon börjar med att säga att hon växte upp på landet i Victoria, i ett område där extrem torka och svåra översvämningar avlöste varandra. Och så fortsätter hon så här – och nu kommer det:

‘When the waters subsided – I am speaking of the waters of one river in particular now, the Dulgannon – acres of mud were left behind. At night you would hear the belling of tens of thousands of little frogs rejoicing in the largesse of the heavens. The air would be as dense with their calls as it was at noon with the rasping of cicadas.

‘Where do they suddenly arrive from, these thousands of frogs? The answer is, they are always there. In the dry season they go underground, burrowing further and further from the heat of the sun until each has created a little tomb for itself. And in these tombs the die, so to speak. Their heartbeat slows, their brething stops, they turn the colour of mud. Once again the nights are silent.

‘Silent until the next rains come, rapping, as it were, on thousands of little coffin lids. In those coffins hearts begin to beat, limbs begin to twitch that for months have been lifeless. Te dead awake. As the caked mud softens, the frogs begin to dig their way out, and soon their voices resound again in joyous exultation beneath the vault of heavens.

Och så avslutar Elizabeth, vänd mot sina domare, den lilla berättelsen med de här ord: the life cycle of the frog may sound allegorical, but to the frogs themselves it is no allegory, it is the thing itself, the only thing.