Den 31 oktober skrev Svenska Akademien ett brev till rektor vid Göteborgs universitet med anledning av nedläggningen av italienskan och hotet om nedläggning av ytterligare språk. Jag citerar här ett par stycken ur det långa och mycket kraftfulla brevet. Jag börjar med detta:
När våra universitet beskriver målen för sina strävanden brukar ambitionen att vara internationellt gångbara, helst ledande, understrykas emfatiskt. Det talas mycket om spetskompetens, men rädslan för att kunna beskyllas för provinsialism är lika uppenbar. För att vinna internationell erkänsla krävs emellertid mer än framstående forskningsresultat inom specialiserade problemområden. Framför allt behövs det god kommunikationsförmåga och kulturkunskap för att skapa ömsesidig förståelse av mera beständig art. Egen spetskompetens på detta område måste säkerställas av varje universitet som strävar efter internationella framgångar.
I det här stycket fäster jag mig särskilt vid orden om god kommunikationsförmåga och kulturkunskap som en förutsättning för ömsesidig förståelse av mera beständig art och jag tycker att det ligger ett särskilt krut i detta om beständig, alltså inte bara till ett visst projekt rotts iland eller ett visst budgetår nått sitt slut.
Och så kommer stycket om nedläggningen:
I början av sommaren nådde oss nyheten att ett beslut om nedläggning av flera språkämnen vid Göteborgs universitet var på förslag. Beslutet skulle fattas den 20 juni och bakgrunden ansågs vara att man ville få bort s.k. »småämnen» med svagt utvecklade miljöer för att i stället ge nya, mera »spännande» ämnen större plats. Tiden var redan ute, föreföll det.
Några av ”småämnena fick respit, medan det om italienskan bestämdes att den skulle läggas ner till vårterminen 2013. Bilan för det språket vid Göteborgs universitet har alltså redan fallit. Eller går det att riva upp sådana här beslut? Jag tror att det gör det, men om det kommer att göras är en annan sak.
Lite längre ner i brevet tas reaktionerna från italienskt håll upp – och den löjligt lilla besparingssiffran. Och så ställs frågan varför man ska kunna läsa svenska vid så många universitet i Italien och det ser ut så här med italienskan i Sverige:
Italienska myndigheter i Sverige (ambassaden och kulturinstitutet) och i Italien (utrikesministeriet och utbildningsministeriet) var inte sena att reagera och ifrågasatte den budgetmässiga argumentationen bakom beslutet (italienskans del av de sammanlagda utgifterna vid Institutionen för språk och litteraturer uppgår till ynka 0,6 %). Med all rätt. I ett läge då Italien hårt drabbas av den ekonomiska krisen gör fakultetsnämnden uppgiften för italienska åtstramningspolitiker lite väl enkel: vem vill argumentera för svenskundervisningen i Italien (med Milano, Florens, Rom och Neapel som några av sina traditionella huvudorter), om svenskarna lägger ner undervisningen i italienska vid universitetet i landets andra stad?
I och för sig finns de kanske många nog som tycker att det inte spelar någon roll om man kan läsa svenska i andra länder, ”nu när alla talar engelska”, men det är inte den kulturkrympningsvägen vi ska gå, eller hur?
Är det på detta sätt fakultetsnämnden tänker sig den språkliga samexistensen i Europa? Är det på detta sätt fakultetsnämnden vill degradera italienskan till ett »småämne» utan intresse för svenska studenter? Men den italienska litteraturen finns ju i översättning, kanske någon invänder. Ja, just det. Av de färdigheter som lärs ut genom undervisningen i italienska hör just kompetensen att för en större allmänhet tillgängliggöra italienska texter (inte bara skönlitterära), och det är inte minst denna översättningskompetens som beslutet allvarligt underminerar. Med tanke på att beslutet om italienskans nedläggning redan är fattat kan vi bara på ett sätt ge uttryck för vår inställning, nämligen genom att uppmana fakultetsnämnden att riva upp sitt beslut.
Ja, hur ska man i Sverige i ett längre lopp komma åt vad som skrivs och skrivits på italienska? Översättningar via andra språk innebär alltid en risk för att nyanser och detaljer tappas och grumlas.
Och så brevet upp något om svenskundervisningen i världen och att denna bredd inte är någon självklarhet, särskilt inte om man från svenskt håll skär ner undervisningen i främmande språk här:
Det undervisas i svenska vid mer än 220 universitet runtom i världen (se t.ex. DN 19/8 2012). Det kan låta imponerande, och faktum är att svenskar i allmänhet underskattar eller är helt omedvetna om det starka intresse som finns på olika håll i världen för det svenska språket, den svenska kulturen och det svenska samhället. Det skall understrykas att detta intresse inte bara bärs upp av utländska humanister, utan en överväldigande majoritet av de svenskstuderande utomlands räknar med att ha nytta av svenskkunskaper inom företagsvärlden, som ekonomer och statsvetare, allt möjligt. Förvånansvärt många läkare studerar svenska utomlands. De lärare som undervisar i svenska utgör i sin tur en ovärderlig förbindelselänk mellan Sverige och de olika kulturer det gäller, dessutom av växande betydelse allteftersom tjänsterna som kulturråd dras in och hela ambassader reduceras eller läggs ner.
Och apropå detta om italienskan som ”småämne” får vi läsa att svenskan egentligen aldrig är något annat vid universiteten världen över:
Svenskan är överallt i världen där undervisning i vårt språk förekommer ett småämne. Hela denna verksamhet är sårbar och kan upphöra med mycket kort varsel. Ämnets representanter för en ständig kamp för dess existens. I det internationella universitetssamarbetet (inte minst olika utbytesprogram) betonas ständigt vikten av reciprocitet. Varje gång universiteten i Sverige sänder ut signaler om att man tänker dra in på sin undervisning i främmande språk osäkras falluckan under svenskundervisningen utomlands. På detta område har alla svenska universitet ett gemensamt ansvar, men Svenska Akademien stöder också aktivt och mycket substantiellt svenskundervisningen utomlands i olika former. Trovärdigheten i vår plädering inför främmande universitets ledningar undergrävs varje gång ytterligare ett språkämne läggs ned i Sverige.
Svenska Akademien påpekar i stycket ovan vikten av att de svenska universiteten betänker att de har ett gemensamt ansvar för att inte av ofta kortsiktiga och ekonomiskt futtiga skäl skära ytterligare i undervisningen i främmande språk. Det finns ingen ömsesidighet om den ena sidan skärs bort. Och ömsesidigheten och är själva förutsättningen för ett djupare internationellt samarbete.
Och så några sanningens ord om att riva och att bygga och hur mycket mera som krävs för det senare:
Det är lätt att riva ner men mödosamt att återuppbygga. När bron i Mostar raserades var det inte bara en stor mängd stenmassor som störtade samman. Det hade ett stort symbolvärde när folkgrupper med olika etnisk, språklig och kulturell bakgrund hetsades mot varandra och berövades möjligheten till fredlig och fruktbärande samlevnad. Det kaos och den bestialitet som följde är välkända ting. Språk- och kulturstudier är ingen oförarglig hobbyverksamhet som man kan ha eller mista. Det ligger stor sprängkraft – inte minst i ett internationellt perspektiv – i de frågor som studeras. Det gäller för svenska universitet att bevara sin spetskompetens även på dessa områden. Små och svaga miljöer behöver stärkas hellre än avvecklas. För bara några få år sedan genomförde fakulteten en genomgripande omorganisation, varvid många ämnen sammanslogs till ett fåtal större enheter. Ramarna finns således.
Och tack för orden om att ”språk- och kulturstudier inte är någon oförarglig hobbyverksamhet”!
Jag avslutar mitt citerande med det nästsista stycket:
Avgörande för framgångsrikt samarbete och ömsesidig förståelse är väl fungerande kommunikation. Det viktigaste kommunikationsmedlet som står till människans förfogande är språket. Vars och ens språk griper också djupt in i personligheten, i vår självbild. När vi inte kan kommunicera med varandra på de språk som är mest naturliga för oss måste vi naturligtvis reda oss med andra, i vår del av världen ofta engelska. Men det är viktigt att det finns några som kan förmedla den mest oförställda bilden av den andres värld direkt via dennes språk. Utan översättning på en avancerad nivå från ett betydande antal språk blir vi isolerade och maktlösa.
Ja, ”det är viktigt att det finns några som kan förmedla den mest oförställda bilden av den andres värld direkt via dennes språk”!
Här kan ni läsa hela brevet utan inhopp från min sida.
”Innovation” är modeordet för dagen i den svenska högskolan (med några års försening når det Sverige från USA) och med ”innovation” avses att det som lärs ut och det som forskningen ska syssla med ska vara nyttigt, i betydelsen omedelbart ekonomiskt nyttigt, medan humaniora och bildning, det som kan ge riktning och djup och lägga en grund för en mänskligare utveckling, bortom profittänkandet, får stryka på foten.
Jag tycker om dina ord ”det som kan ge riktning och djup och lägga en grund för en mänskligare utveckling”.
Tack! Jag kanske kan bli kulturpolitisk talesman… för ett parti som inte finns…
Med risk för att göra mig mäkta impopulär vill jag bara tillfoga en språklig/teknisk anmärkning. I själva sakfrågan håller jag hundraprocentigt med er här och Akademien där. Men Peter Englunds brev är till språkbruk och framför allt till *tonen* ett av de mest högdragna och nedlåtande jag någonsin läst… Det är möjligtvis vad rektorn för Göteborgs universitet förtjänar, jag säger inte annat. Men hade jag varit brevets mottagare hade jag för det första bett Englund ”kiss my testicles” och för det andra kliva ner från sin orena travare så man kan prata på någorlunda samma kompetensnivå.
Gunnar: Du överbetonar nog ”brevformen” här. Uppenbart är brevet ämnat för offentligheten snarare än Göteborgsrektorn personligen? På det förfarandet kan man förstås ha synpunkter; själv anser jag ”with all due respect” att det är bra. (Samt minns med skamrosor på kinderna betydligt högdragnare saker hos t. ex. Montesquieu…)
Ola: det är nog precis just för att det ÄR offentligt som jag skulle reagerat så…
Hm. Mindre salt i ”spalten” än vid mötesbordet, alltså? Det tror jag är en vanskligare väg att gå, inte minst ur just offentlighetssynpunkt.
Nej, det kan jag överhuvudtaget inte förstå.
Gunnar,
nu är jag verkligen intresserad av några konkreta exempel på detta av dig aldrig tidigare sedda ”högdragna språkbruk”. Och vad exakt betyder detta att ”prata på någorlunda samma kompetensnivå”, alltså till skillnad från vad?
Dessutom undrar jag (argt) om det inte är ett oerhört slöseri med energi i det här extrema krisläget att vi som – åtminstone som jag hittills föreställt mig – står på samma sida i striden kastar skit på varandra för några formuleringars skull. Va?
Du har all rätt att vara arg, Bodil, det kanske var ett onödigt stickspår under omständigheterna. Rent konkret menar jag att praktiskt taget varenda viktig poäng Englund för fram i brevet – att ”småämnen” kan ha ”stora” konsekvenser; att svenskan också det är ett sådant; att reciproka nerstängingar av svenskainstitutioner i utlandet kan bli resultatet; att svenska lärare i italienska, grekiska haft oproportonerligt stort inflytande i Sverige och internationellt – är poänger som *rent definitoriskt* svårligen (omöjligen!) kan vara okända för Göteborgs universitets rektor (och om de är så är han/hon uppenbart så illa skaffad för sitt ämbete att det snarare är *där* problemet ligger). Detta för självfallet då med sig att Englunds ton i brevet av nöden blir mästrande och skolläraraktig på ett i mina ögon väldigt olyckligt sätt. Det må vara att jag är överkänslig vad gäller just ton och tilltal, men jag tycker det får Akademien att framstå som didaktisk och lillgammal, t.o.m. lite löjlig. Låt mig understryka igen att jag ställer upp på samtliga Englunds poänger, men eftersom brevet, trots att det var ”öppet”, ändå är riktat till rektorn personligen/kollegialt så anser jag att det finns anledning att reagera på vad jag fortfarande ser som en malplacerad önskan att lära honom en läxa som man får förutsätta att han redan kan.
Men hur ska man göra då? Och vad hjälper det om rektorn sitter där och förstår och vet saker, om detta inte får några bättre följder än nedläggningar? Jag föredrar då ett eller annat smärre lillgamleri framför att alla bara sitter och väntar på att skeppet ska sjunka – om än möjligen bibehållande en god ton.
Dessutom ser jag Peter Englunds text här som ETT bidrag till kampen för humanioras och kulturens överlevnad i Sverige. Nu ankommer det på oss andra att komma med våra!
Vad man bland mycket annat kunnat göra är att angripa rektorn på de grunder han/hon/universitetet tagit dessa groteska beslut, främst då de krasst ekonomiska: kortsiktighet mot långsiktighet, ”law of diminishing returns”, det kulturella kapitalets dynamiker, osv osv.. Det borde egentligen inte ha varit Akademiens ständige sekreterare som skrev till rektorn på det här viset, utan ”en finansvalp som läst Balzac”, liksom, för att vara spetsfundig… Det här kulturella/akademiska argumentet kan vi alla. Det är det ekonomiska, i vidaste mening, som borde hamras hem: det är helt enkelt dålig hushållning med resurser.
Det ena utesluter väl inte det andra och kanske vaknar den där finansvalpen som läser Balzac, när har ser Englunds text (även om han till äventyrs inte skulle gilla hela). Sedan vet jag inte vilka de vi är som kan alla de kulturella/akademiska argumenten, inte är det alla väl, alla sänder inte dessa en tanke, tror jag. Och ärligt talat så är det väl inte bara de ekonomiska argumenten som är av intresse. Men visst, de är naturligtvis OCKSÅ av intresse.
Jag säger som Jeanette Bonnier sa i en intervju: Sverige har bara haft en riktig kulturminister och det var Bengt Göransson. De flesta andra kultur – eller ej – ministrar leker följa John med finansdepartementet, och finansdepartementet leker följa John med nya kriterier för market-wise studiegång/ämnen.
Beträffande följderna av det har du, Englund, Lennart, Ola, och Gunnar rätt. Men Gunnar har rättast när det gäller bakgrundspolicyn OCH det högbrynta i Ständige Sekreterarens ton. Det gäller liksom att göra politik – fast ändå inte.
Vad finansvalparna har med saken att göra får någon annan förklara. Jag går och lägger mig.
Jag tror i grunden att man – i det här specifika fallet – spiller tid med att formulera vackra tankar om den kulturella betydelsen av italienska fakulteten vid Göteborgs universitet (lite stenografiskt uttryckt…) Det är nu alldeles för bråttom. Man måste nu angripa de argument universitetet självt använder, som i min läsning tycks vara helt och hållet ekonomiska. Det viktiga då är – just nu – att de inte ens håller som ekonomiska argument. Gbg:s universitet har inte fattat förhållandet mellan profit och tillgångar. Det är som när man stängde ner alla postkontoren på 90-talet: man tillämpade bensinstationens ekonomi på vad som egentligen var Folkets-Hus-med-frimärken, ett fantastiskt kulturellt kapital som kunnat omvandlas till vinstgivande rörelse med bara en smula kreativitet och fantasi. Nu betalar vi priset för denna militanta krasshet. Exemplen kan mångfaldigas.
Inte mig emot om det ”hettar till” en smula här och på sätt och vis pekar det väl på att Englunds text fungerar, inte genom att alla hurrar utan just genom att några åtminstone antyder att de vill gå en lite annan väg eller åtminstone uttrycka det på ett annat sätt (jag föreställer mig alltså att den här texten diskuteras på andra platser också). Men bra mycket intressantare vore det att få höra lite om hur vi för att bryta kulturens dödläge skulle kunna göra i stället. Kan vi bygga upp ett motangrepp mot universitetets ekonomiska argument (i och för sig tycker jag att detta med att italienskans andel var 0.6%, av språk och litteraturer, märk väl, har med ekonomi att göra)? En gemensam text? Jag är med i så fall.
Det tycker jag låter som en bra idé, och jag ska gärna bidra med vad jag kan. Den som ska ”hålla” i det får dock vara mycket bättre bevandrad i det svenska universitetsväsendet än jag är.
Gunnar, kanske kunde vi ändå börja med det du hade i tankarna, när du skrev dina kritiska ord här ovanför. Och med det här om hur man ska tala om ekonomi. Du säger att Göteborgs universitet inte har ”fattat förhållandet mellan profit och tillgångar”. Förklara gärna det både för mig och för Göteborgs universitet och andra som kan behöva veta det. Jag är inte sarkastiskt, jag vill veta vad du tänkte och hur du tänker dig detta.
Och Gabrielle,
du sa också något som verkar gömma på en fortsättning. Hur vill du gå till väga?
PS Jag tror inte vi måste vara insatta i det svenska universitetsväsendets irrgångar (eller kalla det något annat) för kunna ha synpunkter på den här frågan. Om inte annat kan man ställa frågor till universiteten. Vill de inte svara så är det också att betrakta som en form av svar.
Jag blir litet orolig när jag läser kommentarerna. Fort: kan någon berätta var man hittar universitetets motivering med ”de ekonomiska argumenten”?
Länk till en språkstudent i Göteborg: http://spionen.se/index.php/opinion/854-sprakdoeden-pa-gu-talar-klarsprak
Bodil: det här med profit och tillgångar… det här är så ovetenskapligt det vill bli, det tillstår jag, och tar gärna emot kritik från kunnigare mänskor (ursäkta längden!).
Börja med en analogi, vad man brukar kalla ”skoaffärsproblemet”. Du har skoaffär och tiderna är bistra, så till den milda grad att dina inkonster/vinster nätt och jämnt räcker till att köpa nya lager från grossisten. Du säljer 38 olika sorters skor i alla storlekar, och du säljer ungefär lika mycket av alla 38, såpass har du under de dåliga tiderna slipat ner din lagerhållning. Problemet är nu att du inte kan skära ner på någonting mer. Du kan inte sluta köpa in fler röda sandaler, för då tjänar du inga pengar på kunder som vill ha röda sandaler. Du kan heller inte sluta sälja, säg, storlek 41 i ett större eller mindre urval skosorter, för då kommer det så klart en massa kunder som vill ha 41:or.
Eller enklare uttryckt: skär du ner på dina tillgångar så skär du proportionerligt ner på din potentiella vinst.
You get my drift…? Ett större universitet typ Göteborg handlar så klart med immateriella tillgångar – kulturellt kapital, om man så vill – men som jag ser det fungerar det på ungefär samma sätt. Stänger man ner den förhållandevis lilla, men prestigefyllda, italienska institutionen så skär man ju ner mycket mer än bara den post i universitetets räkenskaper som institutionen utgör, för själva prestigeförlusten ”förstorar” nerskärningen exponentiellt – vilket för med sig en massa mer eller mindre förutsebara resultat: främst då att potentiella ”vinster”, dvs studenter som vill läsa italienska i Göteborg, och nu i stället söker till Lund, eller vad det nu kan vara. Men också i så måtto universitetets utbud av ämnen minkas, vilket ”sänder en tydlig signal” (sorry) om universitetets allmänt krassa syn på humaniora, dvs en annan form av kulturell kapitalförlust…
Det var nåt liknande som hände med de mindre postkontoren i det här landet, och vad som i princip alltid händer när man lägger rena räkenskapsmatriser över immateriella tillgångar. Inte bara en konkret förlust i uteblivna kunder/studenter med pengar i fickan, utan en abstrakt förlust av de värden som ligger inbyggda i sånt som kunskapsförmedling och postkontorens roll som ”community hubs”, lokala sociala fokus.
Tack för länken till språkstudenten – hon skrev klart och vetigt. Men jag citerar: ”I grunden handlar det om hur vi värderar kunskap; vilken kunskap vi anser vara nyttig och värd våra skattepengar. Idag likställs nytta alltmer med ekonomisk tillväxt. Humaniora anses inte bidra speciellt till denna.”
Den diskussionen kan ”vi” aldrig vinna. Men jag vill läsa vad universitetet faktiskt sade för att kunna bilda mig en uppfattning.
Postkontoren vet jag inte om jag saknar men ”community hubs” var ett roligt begrepp och resonemanget mycket åskådligt och intressant. Dock frågar jag mig om problemet inte går djupare ändå? Bildning och humaniora anses nog knappt ha något egenvärde alls längre, är jag rädd. Det genererar föga goodwill; inget prestigekapital. Grundskolornas rektorer är allt som oftast obehöriga pragmatiker, ett slags ”coacher” mindre intresserade av utbildning än sociala frågor, kön och kepsar inomhus och sådant.
Och alla ”krav” är tämligen luddigt formulerade. Från Skolverkets hemsida: ”Alla rektorer och förskolechefer som huvudmannen anställer måste även fortsättningsvis ha pedagogisk insikt som de ska ha skaffat sig genom både utbildning och erfarenhet.”) Nu tappade jag fokus lite, ursäkta, men det har liksom kommit att bli ”särintresse” av hela alltet och på den (med goda avsikter stensatta…) vägen är det väl fortfarande; upp genom hela det svenska grund- och högskolesystemet med något lysande undantag, kanske.
Som min favoritförfattare Willy Kyrklund en gång sa, beträffande vikten av att mer syssla med människan (och indirekt alltså språket) än med själva överlevandet enbart: ”Där skulle man då kunna få ett försvar för konsten, som då bringar oss att något bättre förstå oss själva och den situation i vilken vi befinner oss. Man har ju dock större möjligheter att överleva om man har klart för sig hur illa det står till, än om man inte anar det.”
http://www.10tal.se/?p=379
Ber också om ursäkt för längden!
OlaK: jag vet inte om humaniora någonsin har haft ett ”egenvärde”, eller om det ens är önskvärt att det ska ha det. Lärandet för lärandets skull? Hmmm… Överliggarens credo? Jag tror(och åkallar Bourdieu, var det inte han som skapade uttrycket ”kulturellt kapital”?) att lärandet annat än i undantagsfall måste ge nån slags ”utdelning”, vare sig i form av att man vill föra kunskapen vidare (som lärare, författare, whatever) eller att man bara sitter hemma och njuter av den medan man lyssnar på P2, som en något lyckligare människa än den man var innan man fick tag i kunskapen. Det är inget fel med utdelning, eller vinst.
Men då har du tänjt ut begreppet ”vinstutdelning” till att omfatta ganska så precis vad jag avsåg med egenvärde! Det lyckligare örat inför ”P2” är ett sådant egenvärde; svenska språket ett annat; italienskan vid Gbg:s universitet ett tredje. (Och självfallet är det inget fel med vare sig utdelning eller vinstmarginaler, rent allmänt.)
Aha, jag missförstod dig… ”egenvärde” förstod jag bara som att det inte kunde vidarebefordras, ej transfererbart, good enough in itself, liksom… Men om egenvärdet kan kommuniceras med andra… så kanske det inte är så ”eget”? I’m confused. Låt oss sänka tre glas whisky och tänka igenom saken igen.
Absolut. Skål för den sakens tveklösa egenvärde!
Jag ser att det druckits whisky här igår kväll. Gott så.
För att ingen ska tro att jag har övergivit frågan, så vill jag berätta att jag försöker ta reda på vad Göteborgs grundade sitt beslut på.
Bravo, Bodil. Det ser vi fram emot att höra mer om!
Hälsar ”Ola K” och hans självförvållade huvudvärk…
Bodil, problemet handlar ju inte alls om att hålla ”god ton”, utan om att vi var några som tyckte att Englunds ton snarare var självgod på ett ganska så icke-kommunikativt sätt.
Och det jag sa; om att försöka göra policy utan politik stämmer nog. Jag tänker inte för egen del alls jobba på det här, har annat att göra, men jag tycker att Akademin som har medlen, om de tror på sin egen upprördhet, borde sätta sig ned med regeringen och andra ansvariga för utbildning/kultur och ta ett riddare-runt-bordet-samtal. Samt inkludera information från engagerade lärare, som du.
Att göra ett riktat öppet brev enbart till Göteborg är lite som att försöka fånga sill med håv. Det är större politiska beslut det handlar om, och tongångarna har hörts alltför länge.
Nu avslutar jag för min del med ett citat från en idealistisk, föråldrad men osnobbig text:
I confess myself utterly at a loss in suggesting particular reforms in our ways of teaching. No discretion that can be lodged with a school-committee, with the overseers or visitors of an academy, of a college, can at all avail to reach these difficulties and perplexities, but they solve themselves when we leave institutions and address individuals.
Emerson: Resten kan ni läsa här: http://aboq.org/emerson/essays/education.htm