Blogg

Misantropiskt – del 2

Jag går tillbaka till mig själv som trettonåring: Jag tänkte eller jag var säker på att i efterkrigstidens öppna samhällen skulle det aldrig vara möjligt att inte ”se” transporter till koncentrationsläger, transporter som för övrigt inte skulle kunna förekomma, än mindre lägren själva. Den nya världen var bättre, tänkte jag och menade då den del av Europa som befann sig på den fria sidan av järnridån. Jag tänkte att antisemitismen hade fått sin slutliga lösning. Aldrig mer skulle den kunna visa sig i ljuset. Och jag tänkte att i denna ljusa tid skulle stora sanningar inte kunna döljas.

Fast Östeuropa låg ju i mörker. Dit kunde man inte resa på något vanligt sätt och de som levde där kunde inte komma till oss. Jag minns paket vi skickade till Christa, Eva, Thea och deras familjer i min barndom. Jag tror det var mest kaffe och smör i dem och jag minns något om att paketen brukade stickas igenom med nålar. Jag ser ännu de här nålarna i smöret framför mig, men kanske var det inga nålar utan större saker?

Ibland blev det lite svårt att tala om hur det var i DDR, jag menar utanför familjen och den närmaste kretsen. Så kom Pragvåren och uttrycket ”socialism med mänskligt ansikte”. Sedan blev det tystare igen. Någon gång hörde jag något om att DDR var värst i östblocket på grund av att människorna där var tyskar. Jag kom inte på något bra att svara på det.

Någon gång i tjugoårsåldern hade jag en kort flirt med kommunismen i en glatt sjungande italiensk form, men så en kväll kom samtalet in på Berlin – och jag visste ju något om Berlin – och då förstod jag att det inte gick. Jag kunde inte tycka att muren ”kanske ändå behövdes med tanke på att…”. Jag vantrivdes i mitt eget skinn och önskade mig en klarare värld. Naivt förstås. Och jag var ju inte längre något barn.

Så kom tiden i Greifswald, de jättestora lögnernas tid, där ord som ”fred”, ”broderskap”, ”folket”, ”solidaritet”, ”evig vänskap”, ”barnens lycka” vällde ut ur stora kar. Men det var mer groteskt än skrämmande. Skrämmande var i stället det man sa eller tonade ner från den andra sidan. Efter en tid insåg jag att det inte gick att föra ett enda ord över gränsen – i någon riktning. Jag såg det jag såg, men kunde bara säga det till dem som redan visste.

Nyss skedde en serie bestialiska mord på en tidningsredaktion och i en kosherbutik i Paris. Direkt inför bilderna med de blodiga golven var det svårt att annat än fördöma brotten. Så var det för att man inte kunde låtsas bort blodet. Folk fördömde i några dagar och inte så få blev till Charlie Hebdo. Men sedan kom sedan. Kanske kallas det ”analys” och på nätet kan man nu läsa allt möjligt ”nyanserat” om att man nog måste förstå våldsverkarna, också. Texter som ”Jag har inget behov att kränka någon världsreligion” dyker upp. I klarspråk: ”Jag har förståelse för mördarnas motiv.” Eller kan det verkligen betyda något annat? Och så mumlar någon om att antisemismen växer i Ukraina (bevis?). Men tankar om antisemism går inte att sammanföra med morden i kosherbutiken.

Misantropiskt – del 1

När jag var 13 tittade vi på Leni Riefenstahls Triumph des Willens i skolan. Jag undrade över hur alla människorna, det tyska folket (jag själv ur en senare generation av dem), kunde gripas så av något som inte verkade vara något alls. Men jag undrade inte bara – vid sidan om förstod jag också. Den närmaste avgrunden är du själv.

När jag var 27 flyttade jag till ett kommunistland. Dagarna där matade mig med lögner. Jag värjde mig, sa emot, men blev till slut ganska konstig. När jag någon gång emellanåt var i Västeuropa matades jag med en annan sorts lögnar, mindre storvulna, på temat ”så farligt är det nog inte”. Jag märkte att det i det ”fria Västeuropa” inte gick att berätta om landet på andra sidan eller det gick i alla fall inte att bli trodd med sådant berättande. Det var inte bara på Bokhandeln Oktober i Malmö som man tyckte att jag måste förstå en rad saker. Och jag förstod inte.

Nu hör jag gång på gång att "det går fint att vara för yttrandefrihet, men…" Och jag hör att maktlösa reagerar med våld för att de är maktlösa. Jag tror inte på det. Jag vet att våld är ett sätt att utöva makt. Kanske det fulaste.

blato, krpa, kašljati

Det fortsätter att vara råkallt, den enda väderväxlingen är den mellan isregn och snöregn. Alla ser lite mindre ut, man kryper in i sig själv, om man alls vågar sig ut. Och marken ser ut så här överallt. Detta är Balkanlerans moment of glory:

bild-5

Jag har av hundgänget i ”parken” lärt mig att detta bruna, hala har egenskapen ”blato”. Geggan klättrar högt upp på kläderna och djupt in i hundpälsarna. Den busiga övermodiga Milkica, som egentligen är vit eller ljusgul, blir varje gång snabbt grovfläckigt gråbrun. Londi döljer smutsen i sin tjocka svarta päls tills vi kommer in igen och jag tar fram en ”krpa” att gno av henne geggan med. I övrigt ägnar jag mig åt att ”kašljati” (hosta), så alltsammans är hur kul som helst.

Jag är en kattmamma

Sedan några dagar finns inom hemmets väggar en urvalssamling med dikter av Anna Świrszczyńska. Jag läser lite oordnat och i korta sekvenser, ibland använder jag dikterna som en lina att följa genom feberdimmorna. Jag är just nu väldigt dum, kan mycket sällan tänka en klar tanke till ända, men jag märker ändå att allt detta är bra, att det är läsvärt, att det är någonting stort.

bild-5_2

Som ni ser har urvalet fått namnet Lidandet och glädjen och jag väljer att visa en dikt ur glädjen:

Jag är en kattmamma

Mitt barn sover intill mig,

vilken lycka.

Mitt barn suckar av sömnens välbehag,

varmt som ett litet djur,

lyckligt som ett litet djur.

Hon kramar mig i sömnen, jag är hennes kattmamma,

och hon är en kattunge.

Jag är hennes tik,

och hon en liten hundvalp.

I bäddens varma håla

spinner och suckar vår nattliga lycka.

°°
översättning: Irena Grönberg och Lisa Mendoza Åsberg

förlag: Lejd

En patetisk sjukjournal

Denna fredag tornar upp sig på ett illvilligt och brutalt sätt. Ganska krävande lektioner ligger framför mig både på förmiddagen och eftermiddagen och jag är fortfarande kränkt av hosta, igenbommad av förkylning och ”feber”. Det är nämligen så att när jag är förkyld så är det allvar, där kan både män och kvinnor slänga sig i väggen. Och dessutom är vädret elakt, kallt regn och sedan snöblandat. Och nordanvinden ligger på på ett obehagligt halvstarkt sätt.

Och jag är på ett helt meningslöst sätt arg. På vem? Kanske på min egen svaghet? Jag skulle nog hellre vilja vara stark rent fysiskt än mycket annat man kan önska sig. Nu är jag inte det, i alla fall inte så stark som jag vill. Och den här texten låter ana att jag dessutom är lite barnslig. Vet jag inte att det finns hur många som helst som har det värre, ja mycket värre än jag? Jo, det vet jag, men tro mig, det är inte sådana saker det handlar om – här. Kanske är det fråga om en – delvis omedveten – besvärjelse: Om jag berättar så här trist och patetiskt, kanske jag blir frisläppt ur det här tillståndet? Hur primitiv är jag? Har jag kanske feberfeber?

Så här ser världen utanför sovrumsfönstret ut – ack!

bild-5

Och jag väntar utan minsta tålamod på att det ska bli sen eftermiddag, för då, då… ska jag göra ingenting. Bara ligga raklång och titta ut ur huvudet. Och kanske lyssna till golvplankornas knarrande, för där i lägenhetsbotten finns, har jag upptäckt, några berättelser från min senare barndom instängda. Jag minns The Night the Bed Fell on my Father, åtminstone som titel och händelseskiss, och jag minns The Quarry, skräcken under den skenbart lugna idylliska stämningen… Var är de berättelserna?