Ibland undrar jag om jag fortfarande är germanist eller om jag kanske helt lagt germanistiken bakom mig. Och tänker jag mig det som en akademisk identitet, så lutar det väl åt detta senare håll, men samtidigt är det klart att den tyskspråkiga litteraturen och djuprotandet i den fortfarande är bland det mest lockande jag kan tänka mig. Ett drömland.
Just nu verkar en ”germanistisk ande” jaga mig och det i ständigt nya gestalter. Några exempel från den senaste tiden: en banattysk poet vill skicka mig sin senaste diktsamling och ”fundera över” en översättning, en nykommen österrikisk kollega vill vrida på ett spännande litterärt ämne tillsammans med mig, en väninna skriver ett större arbete om Buddenbrooks och jag är inbjuden att fundera med henne. Och härom dagen landade Wenn die Wahrnehmung kippt, en analys av Kafkas Die Verwandlung här som en gåva från författaren, Helena Rödholm Siegrist. Baksidestexten börjar så här:
Erscheinen Kippbilder, die sich je nach Sichtweise verändern, als Subtext in Franz Kafkas ”Die Verwandlung” und bringen so die Wahrnehmen des Lesers ins Wanken? Ist der Text nicht selbst ein Kippbild, das Allusionen transformiert und verschiedene Deutungen und Stimmen miteinander in Dialog treten lässt?
Klassiskt exempel på ”Kippbild” (har inget bra svenskt ord):
Och alldeles nyss fick jag ett mail från en ung schweizare som lät mig veta att han kommer att använda den narratologiska modell jag har ställt upp i min avhandling. Han vill låta den bilda utgångspunkt för en analys av en kinesisk roman.
Nej, jag ser inte detta som något tecken eller något magiskt, men kanske som att det inte går att springa ifrån sig själv helt och hållet. Vissa djupare spår blir då och då tydligare på nytt. Eller går det att få in den här idén med ”Kippbild” här också? Det är onekligen ett bra ord, så ”djupkonkret”.
