Blogg

Må – på måfå

Det tog en dag för mig att hämta mig från den stora härliga festen jag hade här i förrgår – 27 personer och Londi på 46 kvadrat, men nu så…


nej, här ser man inte mycket

Jag har lite oavsiktligt funderat på det kroatiska modalverbet moći (presens: mogu,
možeš, može, možemo, možete, mogu
). Det betyder i första hand kunna. Plötsligt såg jag den tydliga förbindelsen med det svenska i betydelserna böra, kunna med mera. Och nu ser jag förstås tyskans mögen (presens: mag, magst, mag, mögen, mögt, mögen) som ligger ännu närmare kroatiskan och som liksom kroatiskan har en stor formrikedom kvar. Och så har vi engelskans may, som ligger nära svenskan när det gäller ”formförlusterna”. Alla dessa har en mängd glidande betydelser.

Låt mig nu till sist ta en sväng över kanske som ju är en rätt transparent ordbildning: kan ske. Eller synonymen måhända: må hända. Maybe. Možda.

Och den som vill kan ju grubbla över måfå.

Varbergsbilder, födelsedagar

Jag tror det kan passa med några sommarbilder från Varberg en dag som denna, för Pappa fyller 90 år idag i Varberg. Och vi sågs ju senast den där veckan i juli, då det såg ut så här.


kallbadhuset


fästningen

Och jag låter mitt eget födelsedagsfirande kulminera och (äntligen) avslutas med stor fest här på Hvarska 10 just denna dag.

En skyddad värld

På senare tid har Londi och jag riktat en del av våra promenader mot vägen som leder förbi de fyra gathusen i det lilla zigenska kvarteret som befinner sig några stenkast ifrån där vi bor. Jag har tänkt på och pratat om den här lilla världen förr och några av er kanske minns det. Jag har försökt förstå hur stor den är, var gränserna går och om det är möjligt att gå rakt igenom hussamlingen. Till sist tittade jag en dag på kvarteret via google maps och tog sedan en bild och satte mig och studerade den.


gatnamnen är utsuddade – tyvärr rätt klumpigt – för att det kändes för påträngande att ha dem kvar

Det finns fyra huskroppar som vetter mot en genomfartsled och tre eller kanske också fyra som vetter mot en gata av liknande format. Och där innanför står sex huslängor runt en ungefärligt trapetsformad öppen plats. Och här och där växer höga träd, enskilt eller i små dungar. Vid de övriga två sidorna av denna lilla värld finns – delvis bakom murar – höga moderna hyreshus, en samling lagerlokaler och en ganska brutal modern sjukhusbyggnad. Tänk att den ändå får vara kvar, denna lilla gammelö i modernitetshavet! Det ser dessutom nästan ut som om de breda gatorna har fått sina sträckningar bestämda av denna husgrupp eller gamla by.

Genom kartan förstod jag att vi utan svårighet kunde gå runt hela området, så de senaste dagarna har Londi och jag tagit oss runt hela rundan. Och idag gick vi där med Christine. Här är några av vyerna in mellan husen mot ”byns” hjärta:

På ett ställe vinkade en grupp människor – ett par gamla kvinnor, en yngre man och en samling barn – åt oss och vi vinkade tillbaka och stannade till lite. Längtansfullt, eller nu talar jag kanske bara om mig själv. Vad är det som gör den här världen så lockande för mig? Det här lilla formatet, det marknära och lite ålderdomliga och detta att det finns människor i alla åldrar överallt, surret av röster. Det ger en sådan där närmast arkaisk och arketypisk hemkänsla. Och någonstans längtar jag nog också alltid till landsbygden. (Nej, detta betyder inte alls att jag inte vill leva i en stad.)

Zagreb tar avsked av september

Kanske är Zagreb en septemberplats. I alla fall klär staden i septemberljuset och den blir ny på ett lite sköngammalt värmande patinerat sätt. (Jag vet att det är okotober idag, men bilderna här pekar bakåt in i den sista september.) Teglet, putsen och portarnas trä säger att här kan man bo. Ja, och den här gatan som jag börjat gå utmed lite oftare, Vlaška och/eller Stara Vlaška, jag vet inte var den ena går över i den andra, i alla fall: den här gatan har ett särsklit behag, en särskild zagrebaktighet. Tro mig och se!

PS Jag sätter in en länk från en facebook-kommentar här: (Texten är av poeten Gustav Krklec och melodin är av Arsen Dedić som också sjunger.)

I parker och trädgårdar

Vi går i parkerna och utmed trädgårdarna under förhöstens höga himmel och jag tittar lite noggrannare på katalporna igen, deras stammar, deras löv, deras ”skidor”.

Katalpan har gjort en märklig resa i vår värld. De katalpor som finns i Europa nu kommer från Nordamerika, om jag minns rätt från samma område där mangroveträsken brer ut sig. Men man har upptäckt katalpafossil i Europa som berättar att katalpan var hemma här för miljoner år sedan.

De många regnen under den gångna sommaren har gjort att bananträden vuxit sig högre än någonsin under min tid här och jag har aldrig sett bladvipporna blankare.

Även om druvorna verkar lite magra på sina ställen i år, så finns det bersåer där druva knapp får plats bredvid druva. Och klasarna är ljuvligt tunga.