Blogg

Ferier i Kurpie

För en liten tid sedan sa jag lite halvt förstrött till någon att ja, jag skulle visst läsa fler dikter av Anna Świrszczyńska här, inte bara den om kattmamman. Jag har nu valt en dikt som för mig med djup och stark röst talar om ”detta liv”, ”denna jord” och om trådarna som löper bakåt i tiden. Orden går rakt in och ända in, fastän de ser helt vanliga ut.

Utsidan av boken kanske ni vill se igen:

bild-5_2

Ferier i Kurpie

Vi vandrar vi tre

från by till by, genom skog efter skog

vadar fram i den varma sanden.

Det är bäst

att gå barfota.

Far samlar pappersklipp

i stugorna, på vindarna

rotar han fram gamla tavlor.

På kvällen

sover jag vid en lerskål

med smultron och mjölk.

Vid en skiva

bröd svart som jord

från en limpa som väger

lika mycket som jag.

°°
översättning: Irena Grönberg och Lisa Mendoza Åsberg

förlag: Lejd

Februarimånen

Igår kväll när Londi och jag släntrade hemåt längs Hvarska rullade månen upp mellan husen. Den såg ut som om den klättrade och studsade. Nej, den är inte full, sa kalendern, än har den lite tid att fylla sig med och bli rundare. Och jag tänkte på detta att det finns särskilda sagor om just februarimånen, som ju balanserar på ett helt eget sätt i världsrymden.

bild-5

Hemmahund

Ute blåser minsann ingen sommarvind och inte gal någon gök ”i högan lind”. Nej, bistert är det och ny slasksnö ska dänga på. Londi är hemmahund och vilar bland sina kuddar. Vet inte om hon just läst något om det sagolika Roč i Istrien, där hon ju faktiskt har varit, eller någon sida i romanen Der Hals der Giraffe.

bild-5

Vi väntar på bättre tider, tror jag bestämt.

Jag gick längs Gajeva…

Solen kommer och går och jag vill att den äntligen ska slå sig ner här igen. Igår när jag var i stan gick jag längs Gajeva bara för solskenets skull. Jag hade inget ärende där, men gatans ena trottoar var täckt med solljus. En solväg löpte ända upp mot Medvednica, såg det ut som, och jag följde den. Och himlen var så blå.

bild-5

När jag gick förbi armeniska konsulatet for en sydlig fläkt genom mitt sinne. Armenien, Armenien, tänkte jag, dit…

Kippbild?

Ibland undrar jag om jag fortfarande är germanist eller om jag kanske helt lagt germanistiken bakom mig. Och tänker jag mig det som en akademisk identitet, så lutar det väl åt detta senare håll, men samtidigt är det klart att den tyskspråkiga litteraturen och djuprotandet i den fortfarande är bland det mest lockande jag kan tänka mig. Ett drömland.

Just nu verkar en ”germanistisk ande” jaga mig och det i ständigt nya gestalter. Några exempel från den senaste tiden: en banattysk poet vill skicka mig sin senaste diktsamling och ”fundera över” en översättning, en nykommen österrikisk kollega vill vrida på ett spännande litterärt ämne tillsammans med mig, en väninna skriver ett större arbete om Buddenbrooks och jag är inbjuden att fundera med henne. Och härom dagen landade Wenn die Wahrnehmung kippt, en analys av Kafkas Die Verwandlung här som en gåva från författaren, Helena Rödholm Siegrist. Baksidestexten börjar så här:

Erscheinen Kippbilder, die sich je nach Sichtweise verändern, als Subtext in Franz Kafkas ”Die Verwandlung” und bringen so die Wahrnehmen des Lesers ins Wanken? Ist der Text nicht selbst ein Kippbild, das Allusionen transformiert und verschiedene Deutungen und Stimmen miteinander in Dialog treten lässt?

Klassiskt exempel på ”Kippbild” (har inget bra svenskt ord):

220px-My_Wife_and_My_Mother-In-Law_(Hill).svg

Och alldeles nyss fick jag ett mail från en ung schweizare som lät mig veta att han kommer att använda den narratologiska modell jag har ställt upp i min avhandling. Han vill låta den bilda utgångspunkt för en analys av en kinesisk roman.

bild-5

Nej, jag ser inte detta som något tecken eller något magiskt, men kanske som att det inte går att springa ifrån sig själv helt och hållet. Vissa djupare spår blir då och då tydligare på nytt. Eller går det att få in den här idén med ”Kippbild” här också? Det är onekligen ett bra ord, så ”djupkonkret”.