Jag går tillbaka till mig själv som trettonåring: Jag tänkte eller jag var säker på att i efterkrigstidens öppna samhällen skulle det aldrig vara möjligt att inte ”se” transporter till koncentrationsläger, transporter som för övrigt inte skulle kunna förekomma, än mindre lägren själva. Den nya världen var bättre, tänkte jag och menade då den del av Europa som befann sig på den fria sidan av järnridån. Jag tänkte att antisemitismen hade fått sin slutliga lösning. Aldrig mer skulle den kunna visa sig i ljuset. Och jag tänkte att i denna ljusa tid skulle stora sanningar inte kunna döljas.
Fast Östeuropa låg ju i mörker. Dit kunde man inte resa på något vanligt sätt och de som levde där kunde inte komma till oss. Jag minns paket vi skickade till Christa, Eva, Thea och deras familjer i min barndom. Jag tror det var mest kaffe och smör i dem och jag minns något om att paketen brukade stickas igenom med nålar. Jag ser ännu de här nålarna i smöret framför mig, men kanske var det inga nålar utan större saker?
Ibland blev det lite svårt att tala om hur det var i DDR, jag menar utanför familjen och den närmaste kretsen. Så kom Pragvåren och uttrycket ”socialism med mänskligt ansikte”. Sedan blev det tystare igen. Någon gång hörde jag något om att DDR var värst i östblocket på grund av att människorna där var tyskar. Jag kom inte på något bra att svara på det.
Någon gång i tjugoårsåldern hade jag en kort flirt med kommunismen i en glatt sjungande italiensk form, men så en kväll kom samtalet in på Berlin – och jag visste ju något om Berlin – och då förstod jag att det inte gick. Jag kunde inte tycka att muren ”kanske ändå behövdes med tanke på att…”. Jag vantrivdes i mitt eget skinn och önskade mig en klarare värld. Naivt förstås. Och jag var ju inte längre något barn.
Så kom tiden i Greifswald, de jättestora lögnernas tid, där ord som ”fred”, ”broderskap”, ”folket”, ”solidaritet”, ”evig vänskap”, ”barnens lycka” vällde ut ur stora kar. Men det var mer groteskt än skrämmande. Skrämmande var i stället det man sa eller tonade ner från den andra sidan. Efter en tid insåg jag att det inte gick att föra ett enda ord över gränsen – i någon riktning. Jag såg det jag såg, men kunde bara säga det till dem som redan visste.
Nyss skedde en serie bestialiska mord på en tidningsredaktion och i en kosherbutik i Paris. Direkt inför bilderna med de blodiga golven var det svårt att annat än fördöma brotten. Så var det för att man inte kunde låtsas bort blodet. Folk fördömde i några dagar och inte så få blev till Charlie Hebdo. Men sedan kom sedan. Kanske kallas det ”analys” och på nätet kan man nu läsa allt möjligt ”nyanserat” om att man nog måste förstå våldsverkarna, också. Texter som ”Jag har inget behov att kränka någon världsreligion” dyker upp. I klarspråk: ”Jag har förståelse för mördarnas motiv.” Eller kan det verkligen betyda något annat? Och så mumlar någon om att antisemismen växer i Ukraina (bevis?). Men tankar om antisemism går inte att sammanföra med morden i kosherbutiken.