När jag var 13 tittade vi på Leni Riefenstahls Triumph des Willens i skolan. Jag undrade över hur alla människorna, det tyska folket (jag själv ur en senare generation av dem), kunde gripas så av något som inte verkade vara något alls. Men jag undrade inte bara – vid sidan om förstod jag också. Den närmaste avgrunden är du själv.
När jag var 27 flyttade jag till ett kommunistland. Dagarna där matade mig med lögner. Jag värjde mig, sa emot, men blev till slut ganska konstig. När jag någon gång emellanåt var i Västeuropa matades jag med en annan sorts lögnar, mindre storvulna, på temat ”så farligt är det nog inte”. Jag märkte att det i det ”fria Västeuropa” inte gick att berätta om landet på andra sidan eller det gick i alla fall inte att bli trodd med sådant berättande. Det var inte bara på Bokhandeln Oktober i Malmö som man tyckte att jag måste förstå en rad saker. Och jag förstod inte.
Nu hör jag gång på gång att "det går fint att vara för yttrandefrihet, men…" Och jag hör att maktlösa reagerar med våld för att de är maktlösa. Jag tror inte på det. Jag vet att våld är ett sätt att utöva makt. Kanske det fulaste.