Härom dagen drog jag ut en bok ur bokhyllan för att den på nytt gjorde mig nyfiken. Jag talar om Květa Legátovás Hana och Joza, en bok som kom i svensk översättning 2013 och som jag skrev om för Hufvudstadsbladet någon gång under det året. Recensionen följer under utsnittet av omslagets framsida. (Idag tiger jag.)
Att skriva om kärlekslycka är mycket svårt, lycklig kärlek vänder sig inåt och tillhör helt de älskande. Besvarad kärlek är utifrån sett ett slutet rum, inifrån är den den vidaste av världar. Obesvarad kärlek har öppningar utåt mot andra, inte minst för hoppets skull: Kanske händer miraklet imorgon? Det som berättelser om kärlek brukar skildra, och som de ofta lyckas med, är vägen dit. När målet är nått, finns det sällan något mer att säga. ”De älskar varandra” är en ogenomtränglig sfär som inte bryts upp förrän kärleken är hotad och då går det åter att berätta, att hoppas, att förtvivla.
Květa Legátovás korta roman Jozova Hanule, på svenska Hana och Joza, är först och främst en roman om kärlek, om en lycklig kärlek, även om vägen till lyckan är slingrig och komplicerad. Den svåra vägen till kärlekslyckan ger mycket stoff åt berättelsen, för så är det ju, det är hoppet som går att skildra och som läsaren kan följa med sitt hjärta. Men märkligt nog förmår Legátová också att ge oss glimtar från lyckan, hon skapar små titthål in i de älskandes inre rum, titthål som läsaren också vill se in i. Detta är möjligt för att lyckan här är svårbegriplig och måste vinnas varje dag på nytt, för att de båda älskande till en början är så främmande för varandra att vägen från den första trevande gemenskapen till den innersta är oändligt lång och full av frågor, åtminstone från Hanas sida.
Romantiden är andra världskriget och handlingen utspelar sig i den av Nazityskland ockuperade delen av Tjeckoslovakien, dels i staden Brno, dels i en bergsby i området Slovácko med det fiktiva namnet Želary. Kanske är byn i sig också fiktiv, men inte mer än att den skulle kunna ha sin mycket precisa förebild i verkligheten.
Huvudpersonen Hana, en ung läkare i Brno, lever i början av romanen ett stadsliv med det kulturutbud och de nöjen en större stad kan erbjuda. Hon har vänner och älskare och är mitt i livet, men naziockupationen gör detta liv trängre och trängre. Hana engagerar sig – egentligen lite förstrött – i motståndsrörelsen och råkar ganska snart i stor fara och blir tvungen att i ett nu byta identitet och hals över huvud lämna staden, för att gömma sig i en avlägsen by i bergen, där hon ska gifta sig med smeden Joza, en man som efter en svår olycka varit hennes patient, men som hon annars inte känner alls.
Hana och Joza åker tåg tillsammans till byn eller rättare sagt till den lilla staden nedanför byn. I tankarna pendlar Hana mellan panik och apati. Hur ska hon kunna leva med en man som hon inte har något som helst gemensamt med? Hon ser på hans händer och tänker:
Jag sneglar förstulet på Jozas väldiga labbar som ligger i hans knä. Jag kommer att vara helt utlämnad åt dem.
Och föreställningarna om den framtid som inom kort väntar på henne radar tröstlösa upp sig i hennes huvud:
Så ser jag det framför mig. Joza dricker säkert. Krogen och vännerna. Och min plats kommer att vara vid spisen och i ladugården.
Men det blir inte så. De gifter sig och Joza är och fortsätter att vara oändligt omtänksam och mild och han gör allt för att hon ska trivas i den övergivna bondstugan, som han med stor skicklighet rustat upp. Till en början skrämmer detta henne ännu mer än de alldagliga föreställningarna om en rå sälle som om kvällen kommer hem berusad och våldför sig på henne. Joza är blyg och obegriplig för Hana och hon väntar oroligt på att hans ”sanna jag” ska komma till uttryck. Men samtidigt, som ett flöde från ett djupare skikt, händer något annat: Hana blir mer och mer beroende av Jozas skygga hängivenhet. Och under lediga dagar, när han inte är vid sågverket och hon inte sköter de husliga sysslorna, vandrar de tillsammans i skogarna och längs bergskammarna och de vandrar rakt in i sin kärlekslycka:
När vi kommit riktigt högt upp, till klippskrevor obefläckade av mänskliga spår, kunde vi knappt ana marken under de dunkla täcket. Vi hade inget hem, vi hade inga namn. Vi var fyllda av skygg häpnad och stillhet, en prasslande stillhet sönderriven av vinden som en skör tygbit.
De blir inte Hana och inte Joza som förstör denna djupa samhörighet och innerliga glädje. Det blir kriget som sliter dem i stycken. Ryska soldater som först kommer som befriare drar elände över människorna och bygden.
Och också Květa Legátovás liv kom gång på gång genom hennes livstid att kantstötas av våld och totalitära läror, inte bara nazitiden blev hård för henne utan också det kommunistiska Tjeckoslovakiens era. Hennes böcker fick därför ligga opublicerade fram till sammetsrevolutionen 1989.
Květa Legátová
Hana och Joza 2013
(Jozova Hanule 2002)
Översättning: Tora Hedin
Aspekt förlag
°°
PS Sju år tidigare läste jag den här boken i dess tyska översättning och skrev då några mer döljande än avslöjande rader om den.
