Blogg

Hana och Joza

Härom dagen drog jag ut en bok ur bokhyllan för att den på nytt gjorde mig nyfiken. Jag talar om Květa Legátovás Hana och Joza, en bok som kom i svensk översättning 2013 och som jag skrev om för Hufvudstadsbladet någon gång under det året. Recensionen följer under utsnittet av omslagets framsida. (Idag tiger jag.)

bild-6

Att skriva om kärlekslycka är mycket svårt, lycklig kärlek vänder sig inåt och tillhör helt de älskande. Besvarad kärlek är utifrån sett ett slutet rum, inifrån är den den vidaste av världar. Obesvarad kärlek har öppningar utåt mot andra, inte minst för hoppets skull: Kanske händer miraklet imorgon? Det som berättelser om kärlek brukar skildra, och som de ofta lyckas med, är vägen dit. När målet är nått, finns det sällan något mer att säga. ”De älskar varandra” är en ogenomtränglig sfär som inte bryts upp förrän kärleken är hotad och då går det åter att berätta, att hoppas, att förtvivla.

Květa Legátovás korta roman Jozova Hanule, på svenska Hana och Joza, är först och främst en roman om kärlek, om en lycklig kärlek, även om vägen till lyckan är slingrig och komplicerad. Den svåra vägen till kärlekslyckan ger mycket stoff åt berättelsen, för så är det ju, det är hoppet som går att skildra och som läsaren kan följa med sitt hjärta. Men märkligt nog förmår Legátová också att ge oss glimtar från lyckan, hon skapar små titthål in i de älskandes inre rum, titthål som läsaren också vill se in i. Detta är möjligt för att lyckan här är svårbegriplig och måste vinnas varje dag på nytt, för att de båda älskande till en början är så främmande för varandra att vägen från den första trevande gemenskapen till den innersta är oändligt lång och full av frågor, åtminstone från Hanas sida.

Romantiden är andra världskriget och handlingen utspelar sig i den av Nazityskland ockuperade delen av Tjeckoslovakien, dels i staden Brno, dels i en bergsby i området Slovácko med det fiktiva namnet Želary. Kanske är byn i sig också fiktiv, men inte mer än att den skulle kunna ha sin mycket precisa förebild i verkligheten.

Huvudpersonen Hana, en ung läkare i Brno, lever i början av romanen ett stadsliv med det kulturutbud och de nöjen en större stad kan erbjuda. Hon har vänner och älskare och är mitt i livet, men naziockupationen gör detta liv trängre och trängre. Hana engagerar sig – egentligen lite förstrött – i motståndsrörelsen och råkar ganska snart i stor fara och blir tvungen att i ett nu byta identitet och hals över huvud lämna staden, för att gömma sig i en avlägsen by i bergen, där hon ska gifta sig med smeden Joza, en man som efter en svår olycka varit hennes patient, men som hon annars inte känner alls.

Hana och Joza åker tåg tillsammans till byn eller rättare sagt till den lilla staden nedanför byn. I tankarna pendlar Hana mellan panik och apati. Hur ska hon kunna leva med en man som hon inte har något som helst gemensamt med? Hon ser på hans händer och tänker:

Jag sneglar förstulet på Jozas väldiga labbar som ligger i hans knä. Jag kommer att vara helt utlämnad åt dem.

Och föreställningarna om den framtid som inom kort väntar på henne radar tröstlösa upp sig i hennes huvud:

Så ser jag det framför mig. Joza dricker säkert. Krogen och vännerna. Och min plats kommer att vara vid spisen och i ladugården.

Men det blir inte så. De gifter sig och Joza är och fortsätter att vara oändligt omtänksam och mild och han gör allt för att hon ska trivas i den övergivna bondstugan, som han med stor skicklighet rustat upp. Till en början skrämmer detta henne ännu mer än de alldagliga föreställningarna om en rå sälle som om kvällen kommer hem berusad och våldför sig på henne. Joza är blyg och obegriplig för Hana och hon väntar oroligt på att hans ”sanna jag” ska komma till uttryck. Men samtidigt, som ett flöde från ett djupare skikt, händer något annat: Hana blir mer och mer beroende av Jozas skygga hängivenhet. Och under lediga dagar, när han inte är vid sågverket och hon inte sköter de husliga sysslorna, vandrar de tillsammans i skogarna och längs bergskammarna och de vandrar rakt in i sin kärlekslycka:

När vi kommit riktigt högt upp, till klippskrevor obefläckade av mänskliga spår, kunde vi knappt ana marken under de dunkla täcket. Vi hade inget hem, vi hade inga namn. Vi var fyllda av skygg häpnad och stillhet, en prasslande stillhet sönderriven av vinden som en skör tygbit.

De blir inte Hana och inte Joza som förstör denna djupa samhörighet och innerliga glädje. Det blir kriget som sliter dem i stycken. Ryska soldater som först kommer som befriare drar elände över människorna och bygden.

Och också Květa Legátovás liv kom gång på gång genom hennes livstid att kantstötas av våld och totalitära läror, inte bara nazitiden blev hård för henne utan också det kommunistiska Tjeckoslovakiens era. Hennes böcker fick därför ligga opublicerade fram till sammetsrevolutionen 1989.

Květa Legátová

Hana och Joza 2013

(Jozova Hanule 2002)

Översättning: Tora Hedin

Aspekt förlag

°°
PS Sju år tidigare läste jag den här boken i dess tyska översättning och skrev då några mer döljande än avslöjande rader om den.

Borta i Babylon

Min spådom om att gruppen kring det svensktalande bordet på gårdagens Babylon Café skulle bli störst slog in, men eftersom min ”svenska parhäst” fattades, blev svenskan lite naggad och språket mer babyloniskt. Förutom svenska hördes kroatiska, tyska, engelska och kanske något mer. Det annars så närvarande montenegrinska elementet föll bort, eftersom Nikšićko var slut, så också valet av drycker föll isär i ett dryckernas Babylonia.

10616184_10202956496228357_2511798219046441423_n

Lydias bild, där vi alla vid svenskbordet utom Renata och Sara är dunkla skuggor

Samtalen snurrade som vanligt kring ”allt”, fast rätt mycket handlade om språk och då inte minst om svenskan. Lana sa något suggestivt om ordet ”borta”, som fastnade i mitt minne. Äntligen hade hon fått ett namn på den där platsen som man rör sig mot när man ”åker bort” eller ”reser bort”. Och plötsligt fanns den där platsen som plats. I en av mina ordböcker står det att ”borta” betyder ”på någon (helt) annan (avlägsen) plats”. Det slår mig att ”borta” på svenska verkligen är en plats. Tänk bara på ”Borta bra men hemma bäst”.

bild-6

min bild, lite ljusare kanske…

Himmel, blålycka

Vi är solens barn, vi som inte är mullvadar eller oljefåglar eller djuphavsfiskar. När himlen står öppen och blå och solen lyser fri från tunga skynken och draperier har vi mycket närmare till glädjen än under tilltäppta gråa dagar. Vi har den i oss, denna längtan efter ljuset. Under en blå himmel blir också det fula vackert, färgerna blir klara och det gråa blir varmt och starkt.

bild-6

Ja, jag har tagit den här bilden andra solgånger också. Det behövs ingen omväxling från den blå lyckan.

Stunder då förhänget dras undan

Språket, jag menar kroatiskan, finns bakom ett förhänge, som ibland, ofta plötsligt, skjuts åt sidan. Efter många dagar av status quo och samma samma eller ungefär samma, blåser det rätt som det är till i schabraket så att det yr om silvertofsarna i hörnen. Jag har haft några klara dagar då ord som till exempel ”pretpostaviti” (förutsätta) gjort sig transparenta. Ja, och när jag för hundrade (jag underdriver) gången gick förbi den där väggen där ”tvoja Patricija” (din P.) utropar något, såg jag plötsligt vad det var hon sa. ”Da, obožavam te!” betyder förstås: Ja, jag avgudar dig! ”Bog” (Gud) steg ut ur verbet ”obožavati” och lät mig förstå. För jag har ju hört uttryck som ”Bože dragi” (käre Gud/Herregud) flikas in här om där som ett stönljud eller stödhjul.

bild-6

Jag vet att detta välsignade tillstånd oftast är kort, så jag försöker att åtminstone inte kasta bort det. Jag håller huvudet stilla och lyssnar och försöker hålla fast.

Hundarna drar förbi

När jag tittade ut genom fönstret igår morse, fick jag syn på en flock hundar som drog förbi längs den ena vägen i parken nedanför. Jag genomfors av en märklig känsla och jag tänkte något vagt i stil med ”hur många har gått förbi här inatt och varifrån kommer de, vart är de på väg?”. På något vis påminde mig scenen också om en italiensk novell (av Moravia?) som handlar om en fårskock som passerar genom Rom en natt.

bild1-6

jag lyckades fånga denna skymt av de sista fyra

Kort därpå var alla försvunna. Jag funderade över dem en stund, men de blev mer och mer overkliga ju längre tankarna svävade runt dem och hade det inte varit för bilden jag tagit, så hade jag kanske tvivlat på att det hade hänt. Man ser sällan så många herrelösa hundar på en gång här.

Så kom eftermiddagen och jag bestämde mig för att städa. När jag skakade Londis ulltäcken genom fönstret fick jag syn på hundflocken igen. Jag räknade till sex hundar, men kanske missade jag någon. De hade samlats i solskenet framför katthuset och gick runt och nosade och krafsade där.

bild2-6

Så småningom la sig alla ner i gräset för att vila och sola sig lite.

bild3-6

dålig zoom men kanske ser man ändå

Jag såg att en av ”kattdamerna” gick omkring orolig, för hundflocken kan förstås vara ett hot mot att kattmatningen håller sig harmonisk, ja, en fara för katterna. Inte lätt varken för hundar, katter eller kattdamer, tänkte jag. Vem vet vilka hot som kan uppstå? Det handlar om överlevnad.

Nästa gång jag ställde mig i det öppna fönstret, kom nästan samma vy till mig som på morgonen. Hundflocken drog förbi igen. Och jag kände att jag var vittne till något märkligt, något allvarligt och vackert. Något som kanske också ruvar på fara.

bild4-6