Blogg

Min Londi – Moja Londica

Jag har stigit in i den där dimensionen som heter med-lidande. Jag menar med det inte att jag tycker synd om Londi, fast det gör jag förstås också, – jag tycker hemskt synd om henne – jag menar att jag lider med henne. När jag går genom rummet följer jag hennes sätt att vrida på sig eller söka efter en möjlig ställning. Jag känner mig liksom fastspikad vid hennes smärta och nöd. Jag andas återhållet spänt, försöker förstå och känna vad hon är med om. Jag är så tyst jag kan för kanske är ljud smärta. Jag håller mig så stilla jag kan för kanske är någon annans rörelser smärta. Fast jag bedövar mig också. Hon har sina tabletter och jag häller i mig det jag häller i mig. Jag väntar på att tiden ska gå – natten, morgonen, dagen. Och om jag mitt i alltsammans slappnar av lite, så skäms jag och blir rädd för mig själv för jag vet att Londi pinas också då. Nej, kanske hjälper jag henne inte med detta, nej, det gör jag ju inte, men jag följer henne och jag tror att hon vet det. Och vi kan inte nå längre än vi når när vi sträcker oss.

Jag tar ingen bild för det skulle kännas som ett övergrepp i denna hårt beskurna stund.

En resa efter suddiga minnen och bilder

Idag, kanske i denna stund, opereras Londi och jag vet inte riktigt vad jag ska göra medan jag väntar, så jag sitter på tåget mot Sarajevo igen – i tanken denna gång. Jag reser några suddiga bilder fram. Tagna genom en smutsig ruta. Strax efter Sisak, ännu i Kroatien, rusade tåget fram genom ett förvildat busklandskap. Plötsligt lyser det färgglatt – gult, rött, blått – i bullliga formationer. Täcken på en tvättlina, kuddar på marken. Ett zigenarläger! Några barn vinkar till mig medan jag tar bilden. Jag vinkar tillbaka för sent.

bild1-36

Den där speciella hemkänslan. Min medresenär på den första sträckan – jag vet inte om ni minns honom – kliver av strax före gränsen till Bosnien, gränsen han kallar ”velika granica”, den stora gränsen. Jag funderar lite över vilken gräns som kan vara ”mala granica”, men hittar inget svar. Hrvatska Kostajnica heter hans station och han ser lite förlorad ut där han går med sin ryggsäck på ryggen. Lukten av svett och öl är kvar hos mig i kupén.

bild2-36

Tåget dunkar vidare och vi når Prijedor i Republika Srpska. När jag satt där i verklighetens kupé för några dagar sedan, tänkte jag på kex-och rånfabriken som jag lärt mig finns där. Och jag kände mig lite barnsligt stolt över detta vetande. Nu när jag bara reser ”retroaktivt” i tanken och vet lite mera genom tiden i Sarajevo och efteråt, tänker jag på alla massgravarna som finns runt Prijedor. Så många.

I Prijedor, som på så många andra ställen längs den här sträckan, stiger man av utan perrong. Man kliver ut ur tåget rakt ner på marken och går sedan över spåren, som den unge mannen på bilden här.

bild3-36

Genom resan har jag lärt mig att Republika Srpska är mycket större än jag trodde förut och jag vet nu att större delen av min färd gick genom den ”entiteten”. Ja, av någon anledning använder man detta underliga ord när man talar om de olika delarna av detta sargade, styckade och återstyckade land. Och jag har lärt mig att man i Republika Srpska tycker att det är eländigt, slarvigt och vanskött nere i Federationen. Jag ser många ortodoxa kyrkor men också några moskéer från mitt tågfönster på vägen genom RS. Här syns en av kyrkorna genom smutsrutan. Vi befinner oss strax före Banja Luka.

bild4-36

Efter Banja Luka följer en lång sträcka – timmar – förbi kyrilliska skyltar och ortodoxa kyrkor. Först vid Doboj ändrar det sig och blir lite blandat både vad gäller alfabeten och gudshus. Den stora moskén ni ser står strax efter Doboj, vågar inte säga ”söder om” ifall järnvägen inte följer väderstrecken.

bild5-36

Sedan far vi in i Federationen. Men det visste jag inte då.

Minnesgalleriet över folkmordet i Srebrenica

En av dagarna i Sarajevo besökte jag ”Minnesgalleriet över folkmordet i Srebrenica”. Jag såg delar av en film om massmordet i Srebrenica och delar av en film om massakern i Sarajevo. Men efter en stund flydde jag från filmerna – nästa gång ska jag samla mig för att se mer, lovade jag mig själv. Jag betraktade tavlorna med alla namnen på de tusentals mördade. Och jag försökte titta på några av bilderna men det gick inte riktigt. Till sist stannade jag framför en karta över massgravar i Bosnien-Hercegovina. Jag tog en lite skakig och oskarp bild.

bild1-36

Texten bredvid kartan är på engelska: ”Mass graves in Bosnia and Herzegovina created by the Army of Republika Srpska and the Yugoslav People’s Army (JNA)”. Jag studsade inför ordet ”created” och tänkte att jag aldrig sett ordet i en sådan kontext. Och så tittade jag på de många, många röda punkterna som markerar massgravarna. Inbillat rationellt försökte jag räkna dem. Någonstans efter 160 tappade jag räkningen för på vissa ställen var punkterna så nära varandra att det inte gick att skilja dem från varandra. Och så många det är runt om eller söder om Prijedor, som jag bara kände till från kex- och rånfabriken, tänkte jag. Dagen innan hade jag med tåget åkt längs sträckan Prijedor-Banja Luka. Hur många massgravar hade jag då passerat förbi? Jag kom att tänka på namnet Omarska, som givit mig en oklar signal av obehag, när jag såg det. Finns en av massgravarna där?

Sarajevo – där vägarna en gång möttes

Jag vill börja med ett citat ur en text jag skrev om kapitlet ”Att vara de sista – sefarderna i Sarajevo” i Karl-Markus Gauß’ bok ”De döende européerna” (originaltitel ”Die sterbenden Europäer”, översättning till svenskan av Per Nilson) i maj 2008:

°
Gauß talar med Devad Karahasan (som 1993 kom som flykting till Salzburg) på Café Bosna i stadsdelen Baščaršija. De två männen låter under samtalet blickarna glida över de fyra helgedomarna Ferhadija-moskén, synagogan, den katolska katedralen och de ortodoxas dom, som alla ligger ett stenkast ifrån varandra. Karahasan talar om det livsfientliga i det politiska beslut som1945 förde till att man identifierade nationalitet och religion med varandra. Sedan talar han om Nationalbiblioteket som förstördes 1992 och som fick till följd att mängder av persiska, arabiska och judiska handskrifter brann upp. Gauß skriver så här om detta: ”De serbiska nationalisterna hade försökt fullborda det som den spanska kyrkan påbörjat, nämligen förintandet av den islamiska kulturen i Europa, vilket på Balkan såväl som på den iberiska halvön samtidigt innebar förintandet av den judiska kulturen, för i båda dessa regioner hade islam och judendom framträtt vid samma tid och i nära samröre med varandra.”

°

Efter detta citat vill jag visa några bilder jag tog i Baščaršija härom dagen. Med undantag för Ferhadjia-moskén, som jag har bytt ut mot en som jag tycker lyckad bild av Gazi Husrev-Begov Muzej, så föreställer bilderna just de här helgedomarna. Eller nej förresten – den ortodoxa kyrkan jag visar är den gamla det vill säga ärkeänglarna Mikaels och Gabriels kyrka.

Innertaket i den katolska katedralen – som kanske ger en lätt moskéisk känsla…

1

Interiör från den gamla ortodoxa kyrkan.

bild2-36

Interiör från den gamla sefardiska synagogan.

bild3-36

Och – gården utanför Gazi Husrev-Begov Muzej.

bild4-35

I Sarajevo

Min själ har ännu inte kommit tillbaka från Sarajevo, denna hisnande obegripliga värld av skönhet, smärta, brutalitet, fattigdom, rikedom, marmor, guld och smuts. Sorg, svart humor och glädje trots allt. Den långa resan dit och den långa resan hem är det enda som skapar något slags begriplighet. Jag passerade ju genom världar.

Och så var jag där i staden omgiven av vänner och andra människor. Det var sällan tomt omkring mig. Jag gick mycket men jag satt också på kaféer och drack det goda bosniska kaffet.

bild1-35

Jag gick längs Miljacka och såg platsen där Frans Ferdinand och hans gemål blev skjutna för drygt hundar år sedan. Jag gick i slitna kvarter med kulhål i husväggarna. Jag var uppe på berget – vet inte vilket – och såg så långt som någon människa kan se – blå himmel, skogar, blånande berg. Och till Baščaršija, de gamla basarkvarteren, kunde jag inte låta bli att återvända gång på gång.

bild-35

I Srebrenicamuseet såg jag också en film om belägringen av Sarajevo, om massakern på de 10000. Jag såg en man med ett barn inlindat i aluminiumfolie eller cellofan i famnen, bara ansiktet var fritt. Han överhöljde det lilla döda ansiktet med kyssar i oändlig evig förtvivlan – jag kände evigheten i det. På gatorna springer eller haltar 10000 hemlösa hundar. Man skjuter dem, man förgiftar dem, det finns ingen lösning. Jag minns den sjuka, kanske förgiftade, högdräktiga tiken sitta tungt på betongplattorna. Jag har mött hennes blick.

Sarajevo är inte möjligt att beskriva annat än i fragment. Människorna är tappra, råa och fulla av ett nedtonat vetande om helvetet. De skämtar och låter dagarna gå.

bild2-35