Min Londi – Moja Londica

Jag har stigit in i den där dimensionen som heter med-lidande. Jag menar med det inte att jag tycker synd om Londi, fast det gör jag förstås också, – jag tycker hemskt synd om henne – jag menar att jag lider med henne. När jag går genom rummet följer jag hennes sätt att vrida på sig eller söka efter en möjlig ställning. Jag känner mig liksom fastspikad vid hennes smärta och nöd. Jag andas återhållet spänt, försöker förstå och känna vad hon är med om. Jag är så tyst jag kan för kanske är ljud smärta. Jag håller mig så stilla jag kan för kanske är någon annans rörelser smärta. Fast jag bedövar mig också. Hon har sina tabletter och jag häller i mig det jag häller i mig. Jag väntar på att tiden ska gå – natten, morgonen, dagen. Och om jag mitt i alltsammans slappnar av lite, så skäms jag och blir rädd för mig själv för jag vet att Londi pinas också då. Nej, kanske hjälper jag henne inte med detta, nej, det gör jag ju inte, men jag följer henne och jag tror att hon vet det. Och vi kan inte nå längre än vi når när vi sträcker oss.

Jag tar ingen bild för det skulle kännas som ett övergrepp i denna hårt beskurna stund.

7 tankar om “Min Londi – Moja Londica

  1. Bodil – jag känner igen. Satt och höll i min Bella när hon fått en stroke, kallade på vet som gav henne sprutan, begravde henne själv på landet, bar henne från skottkärran till gropen. Där växer nu en ormbunke.
    Men nu hoppas jag att allt går väl för dig och din kära hund.

  2. Gabrielle, jo, den stunden kommer också i den form det blir, men det här kan vi komma igenom. Dagen har varit väldigt lång och jag måste vänta ännu några timmar innan jag får ge henne något smärtstillande igen. Just nu är det rätt drägligt. Och sedan har jag turen att ha fina vänner som kommer hit och sitter när jag måste arbeta utanför hemmet, men idag och imorgon har jag tack och lov inget som tvingar iväg mig. Mer än veterinärskontrollen imorgon, men di ska vi ju båda två.

  3. Känner igen ditt med-lidande. Vår hund blev huggormsbiten i somras och låg på sjukhus två dygn. Repade sig väl dessbättre. Men innan man vet, ja det är en pärs. De lider ju så tystlåtet också, hundarna. Man ser det mer på rörelserna, och på deras ögon. Hoppas allt går väl också för Londi.

  4. ”…denna hårt beskurna stund” är hjärtskärande bra uttryckt, jag kommer ihåg det så väl/illa själv. Bodil, det kommer att ordna sig. Hon är snart tillbaka på fötter igen. Man känner väl Londi.

Kommentera