Dagarna radas stilla vid varandra, det värsta är överståndet (hoppas jag/vi) och Londi vilar efter operationen. Och jag ligger lågt. Den första dagen efter operationsdagen var det alldeles tyst här i lägenheten, utom när jag någon gång viskade något till Londi, ingen musik, inget tv-ljud, inga telefonsamtal. Andra dagen – det var igår – kom två väninnor med inköpen, så då talades det mellan de här väggarna igen – italienska. Och så var vi på kontroll och då blev det en del ord också, men det var inte här inne. På våra promenader håller vi oss lite för oss själva, jag vill inte ha varken tittande eller kommenterar och inte något Londi-klappande heller. Men snart är vi starkare och kan möta världens ögon.
Under tiden har jag gått från en ungersk roman till en annan, från Péter Esterházys ”Markusversionen” till Dezsö Kosztolanyis ”Lärkan”. Spången mellan dem – för det finns en sådan – är Esterházys förord till ”Lärkan”. Annars är det mycket lite som förbinder dem, Esterházys roman byter ofta röst och tonfall och trots en grundläggande klarhet kan han ibland skapa förvirring i mitt huvud. Kosztolanyis roman talar så klart att jag nästan dukar under. Det händer att jag känner en hemlig skräck för nästa mening.