Jag vill börja med ett citat ur en text jag skrev om kapitlet ”Att vara de sista – sefarderna i Sarajevo” i Karl-Markus Gauß’ bok ”De döende européerna” (originaltitel ”Die sterbenden Europäer”, översättning till svenskan av Per Nilson) i maj 2008:
°
Gauß talar med Devad Karahasan (som 1993 kom som flykting till Salzburg) på Café Bosna i stadsdelen Baščaršija. De två männen låter under samtalet blickarna glida över de fyra helgedomarna Ferhadija-moskén, synagogan, den katolska katedralen och de ortodoxas dom, som alla ligger ett stenkast ifrån varandra. Karahasan talar om det livsfientliga i det politiska beslut som1945 förde till att man identifierade nationalitet och religion med varandra. Sedan talar han om Nationalbiblioteket som förstördes 1992 och som fick till följd att mängder av persiska, arabiska och judiska handskrifter brann upp. Gauß skriver så här om detta: ”De serbiska nationalisterna hade försökt fullborda det som den spanska kyrkan påbörjat, nämligen förintandet av den islamiska kulturen i Europa, vilket på Balkan såväl som på den iberiska halvön samtidigt innebar förintandet av den judiska kulturen, för i båda dessa regioner hade islam och judendom framträtt vid samma tid och i nära samröre med varandra.”
°
Efter detta citat vill jag visa några bilder jag tog i Baščaršija härom dagen. Med undantag för Ferhadjia-moskén, som jag har bytt ut mot en som jag tycker lyckad bild av Gazi Husrev-Begov Muzej, så föreställer bilderna just de här helgedomarna. Eller nej förresten – den ortodoxa kyrkan jag visar är den gamla det vill säga ärkeänglarna Mikaels och Gabriels kyrka.
Innertaket i den katolska katedralen – som kanske ger en lätt moskéisk känsla…
Interiör från den gamla ortodoxa kyrkan.
Interiör från den gamla sefardiska synagogan.
Och – gården utanför Gazi Husrev-Begov Muzej.
Tack för dina tankfulla berättelser om Sarajevo och inte minst resan dit! För mig är det en stad som främst dykt upp i tragiska nyheter, med liten insikt om vardagslivet, historien och atmosfären. Jag tycker om att du berättar från gatunivå, färgrikt och för mig exotiskt, men med historien i bakhuvudet som nyanserar och problematiserar.
Tack för din kommentar, Jenny! Det känns som om det hela tiden kan gå fel när jag berättar om denna stad, detta land. Men jag vet att jag måste tillbaka.
Kanske åker jag till Banja Luka någon gång i höst eller vinter. Med buss tar det nog bara ett par timmar. Detta Bosnien är ju så märkligt nära, fast det är mycket få jag känner här som åker dit…
Liknar den sefardiska synagogan i Toledo… (som fanns med i den ursprungliga Aniara-bloggen, om du minns det).