En av dagarna i Sarajevo besökte jag ”Minnesgalleriet över folkmordet i Srebrenica”. Jag såg delar av en film om massmordet i Srebrenica och delar av en film om massakern i Sarajevo. Men efter en stund flydde jag från filmerna – nästa gång ska jag samla mig för att se mer, lovade jag mig själv. Jag betraktade tavlorna med alla namnen på de tusentals mördade. Och jag försökte titta på några av bilderna men det gick inte riktigt. Till sist stannade jag framför en karta över massgravar i Bosnien-Hercegovina. Jag tog en lite skakig och oskarp bild.
Texten bredvid kartan är på engelska: ”Mass graves in Bosnia and Herzegovina created by the Army of Republika Srpska and the Yugoslav People’s Army (JNA)”. Jag studsade inför ordet ”created” och tänkte att jag aldrig sett ordet i en sådan kontext. Och så tittade jag på de många, många röda punkterna som markerar massgravarna. Inbillat rationellt försökte jag räkna dem. Någonstans efter 160 tappade jag räkningen för på vissa ställen var punkterna så nära varandra att det inte gick att skilja dem från varandra. Och så många det är runt om eller söder om Prijedor, som jag bara kände till från kex- och rånfabriken, tänkte jag. Dagen innan hade jag med tåget åkt längs sträckan Prijedor-Banja Luka. Hur många massgravar hade jag då passerat förbi? Jag kom att tänka på namnet Omarska, som givit mig en oklar signal av obehag, när jag såg det. Finns en av massgravarna där?
Ja Bodil, det är ohyggliga fakta kartan visar.
Omarska blev känt för sitt grymma fångläger. Det var dit man förde tiotusentals bosniaker och kroater. Kvinnorna utsattes för systematisk våldtäktstortyr. Omarska hade, som jag minns det, en rad byggnader kvar som hörde till den gamla gruvan och det var dessa man utnyttjade. Den amerikanske journalisten Roy Gutman var en av de första att skriva om lägret. Hans bok Vittne till folkmord utgav jag på svenska. Den är alltjämt ett av de starkaste vittnesmålen med en mängd konkreta berättelser om enskilda öden.
Du gör en viktig återblick på detta. Tack Bodil!
Tack Thomas,
när jag åkte förbi Omarska var det bara mitt undermedvetna som visste något. Jag kände ett obehag när jag såg namnet. Nu har jag läst lite, så nu vet jag lite på ett medvetet sätt också. Med Srebrenica är det på ett annat sätt, eftersom jag har vänner därifrån och jag har hört fragment av berättelser bland annat från begravningarna som skett när man identifierat kropparna nu på senare år.
Jag la förresten ut den här texten på facebook också och en av mina bosniska vänner berättade då något jag aldrig hört henne säga.
Tack för detta Bodil, intressant i högsta grad, det du berättar. Vad var det som din bosniska vän sa?
Min facebooksida är helt öppen, så du kan gå in och titta under min senaste text, som är den här. För mig känns det bättre om du gör så än att jag citerar henne… I alla fall här. Men jag kan ju alltid maila dig det hon skrev.
OK Bodil, jag är aldrig på Facebook. Men jag ska kika efter dig! Tack för tipset.
Sorry, det gick inte, man måste vara registrerad för att ens kunna läsa en öppen sida, tydligen. Men det är helt OK. Jag är så tacksam för allt du här skrivit om Bosnien. Och vill gärna avrunda med att instämma i det Bengt skrev häromdagen: din första långa resetext är magnifik som prosakonst, magisk och fascinerande läsning.
Tack igen Thomas, jag mailar dig.