Blogg

Liv och Horace i Recanati

Bodil Z 5 kommentarer

Och så åkte då Liv och Horace till Recanati. Och ja, det var för Leopardi de åkte dit; det är väl svårt att krysta fram någon annan anledning. Låter jag mer än lovligt grinig? Möjligt, men jag tycker att det blev för grunt och babbligt, för mycket prat om dem själva och när det gällde Leopardi om hans sjukdom. Nej, det går naturligtvis inte att gå förbi hans grymma öde, det präglade ju hans liv, men jag vill inte höra att han kanske genom det var ”rätt jobbig för andra” och liknande tomheter. Sagt i all oskuld förstås och med ett smittsamt skratt.

Om jag hade varit Horace och ville visa Recanati för en yngre person som aldrig hört talas om Leopardi, så hade jag kanske gått till några av hans dikters platser. Kanske hade jag letat mig till den plats, där man ser ner i dalen utmed den ensamma sparvens (som egentligen inte är någon sparv utan en ovanligare fågel) tänkta flykt. Dikten börjar så här:

D’in su la vetta della torre antica,

Passero solitario, alla campagna

Cantando vai finchè non more il giorno;

Ed erra l’armonia per questa valle.

Missförstå mig inte, både Liv och Horace är charmfulla och trevliga och kan prata och skratta framför en kamera utan att det känns konstlat, inte särskilt i alla fall. Någon sa till mig att Liv Strömquist faktiskt är en väldigt intelligent person och att hon därför borde ha mer plats i serien. Jag sa, eller så tänkte jag det bara, att jag inte tvivlar på att både hon och Horace Engdahl är intelligenta. Skulle en bildningsresa inför en större publik få genomföras av dumma människor? (Ja) Jag förutsätter naturligtvis att båda är intelligenta, men också att de är bildade och inte just ”inom andra områden”. Men ok, kanske är detta ett oslagbart recept: bildad äldre herre för omkring livlig yngre kvinna i sin bildnings hemtrakter. Kanske skulle det kunna gå, men varför blir det då så tunt? Är man rädd att publiken ska tycka att det blir tungt om det inte är lite lättsamt nojsigt? Eller är det så att den yngre personen inte är tillräckligt ung för att det djupa allvaret ska kunna infinna sig?

Jag tyckte om bilderna från Recanati och en sak som Liv sa om människans grymhet. Och jag var glad över avsnittet ur den vackra filmen Il giovane favoloso, fast det var väldigt kort…

bild2-6

Och vad vet jag, kanske är det här försöket lovvärt och bra, visserligen med lutning åt ”bättre än ett par på käften” eller ”bättre än en pinne i ögat” men ändå?

Det här talar man inte om

Bodil Z Lämna en kommentar

I Baščaršija andas nästan allting historia, inte fjärran förgången utan upplevd och levd historia, ett nu med många trådar bakåt in i basarkvarteren. Och de olika religionernas helgedomar blinkar hemlighetsfullt mot varandra korsande gator och gränder med blickarna betygande varandra sitt underliggande samförstånd. Men jag har sagt ”nästan” och även om jag nu helst vill smita ifrån fortsättningen, tvingar jag mig vidare. Det finns ett ställe, jag tror det är bakom Ferhadija-moskén, där en helt annan atmosfär råder.

bild1-49

Här är materialen moderna – plexiglas och stål – och allt liksom rentvättat från det mänskliga. Allt ser också för stort ut. Jag var försiktig och tog inga bilder på människor där, allra minst på den tätt sammanhållna gruppen hårt beslöjade svartklädda kvinnor. De svartslöjade blir allt vanligare och jag hörde någon sucka över att bosniska kvinnor aldrig burit svarta slöjor allra minst sådana som täcker stora delar av ansiktet. Jag har hört rykten om att rika gulfstater köper in sig här och skaffar sig en stödpunkt, fast det heter kanske inte så. Det är Stützpunkt jag tänker på. Som ni märker försöker jag blanda bort korten. Det här talar man inte om, så det gör inte jag heller. Men det finns en oro.

Appendix till århundradets sista gris

Bodil Z 4 kommentarer

Nej, jag är inte färdig än för inatt läste jag om de där raderna i Märta Tikkanens bok:

Dethär är århundradets kärlekssaga
sa du
den kommer alltid att bestå
i evighet ska den beundras
sa du

Ja, och den där raden fick bli bokens titel, bokens subtilt ironiska titel. När en bit av den klistras på en annan boks framsida är ironin förstås borta. Kvar är ett halvt citat av Henrik Tikkanen i en storvulen pose. Saga bytt mot krig. Får jag gissa vilken av böckerna som kommer att leva längst, vilken som kommer att ha varit mest älskad, när ingen mera läser någon av dem?

Förkylt

Bodil Z Lämna en kommentar

Jag vet inte hur det är med er när ni får en rejäl förkylning samtidigt som ni är dränkta i arbetsuppgifter, men med mig är det i alla fall så att jag blir oerhört märkvärdig och intressant just vid sådana tillfällen. Visserligen är konturerna lite suddiga, men jag skulle allt utan vidare kunna skriva en textbumling med titeln ”Min kamp” eller något storslaget diktverk som kunde få heta ”Århundradets…”, ja, välj själva, gärna något med kärlek, det tröttnar folk aldrig på att läsa och reta sig på. Ja – haha. Jag gör det försiktiga antagandet att de som skrivit sådana här verk också någon gång under skrivandets gång varit förkylda eller att något varit förkylt.

Mitt i detta kaotiska tillstånd av självbedrägeri och storvulna fantasier läser jag – kanske som ett motgift – Märta Tikkanens Århundradets kärlekssaga och jag tänker häpet att den här boken är ju på riktigt. Och titeln är varken för stor eller en förklädnad. Och bokens rader pulserar och fortsätter att pulsera.

bild-49

Och jag tycker att det är visset av Ebba Witt-Brattström att sno åt sig en bit av den titeln för att, ja, för att vad då? Vara lite interrubrikell? Nej, jag har inte läst boken, möjligen finns den inte ännu, tänker inte ta reda på det. Jag råkade bara snappa upp några rader ur en intervju där E W-B uttalade något om att ex-maken inte läst den för att han är en struts, som så många andra män, fast boken handlar förstås inte alls om honom utan om något allmängiltigt. Det litar vi förstås på. Nu är detta inte någon partsinlaga till förmån för Horace Engdahl, jag är sedan en tid botad från min fascination. Han var bra när han på ett tarvligt sätt attackerades i tv-programmet ”Min sanning”, men nu när han reser runt som den sista grisen på bildningsresa i Europa, så har min beundran naggats betydligt. Ja, han har alltså en bok som heter ”Den sista grisen”, i och för sig en roligare titel än en del andra. Och nej, jag har inte läst den och möjligen har den inte kommit ut än. Fast tredje avsnittet i ”Liv och Horace i Europa” var, måste jag medge, lite bättre än de två första, mest på grund av Ignatij, som skapade ett djup åt programmet, som det till stora delar rått brist på dittills. Djupet fanns och bestod med honom. Och någon har sagt att nästa avsnitt ska tillägnas Recanati. Jag hoppas de låter Leopardi vara ifred. De kanske kan gräva i något annat där, fast jag undrar i vad. Och hur ska det gå med könskvoteringen? Men kanske ska de inte alls dit, kanske hörde jag fel. Den här förkylningen gör visst att jag hör Recanati oftare än det hörs. Nyss blandade jag ihop Macerata med Recanati.

För övrigt skulle jag också kunna skriva om en hundraårig kärlekshistoria inklusive krig, men jag låter bli eller skjuter upp det tills alla är döda.

Särskilt undrar jag över Hrastovac och Graboštani

Bodil Z Lämna en kommentar

Tåget som befar sträckan Zagreb-Sarajevo har påfallande många stopp, 28 tidtabellsenliga och några till, efter vad jag har kunnat se. Men den delsträcka som jag undrar mest över är den sydligaste delen av den kroatiska. Efter Sisak – som ju är en riktig stad – stannar tåget fem gånger med ett fåtal minuters mellanrum innan man når den kroatiska grässtationen Volinja. Så här: Sunja 10.14, Hrastovac 10.20, Graboštani 10.24, Majur 10.27 och Hrvatska Kostajnica 10.31. Till saken hör att att flera av de här stationerna inte har några egentliga stationsbyggnader, utan det är ruiner som är ett slags platshållare där. Den värdigaste stationen bland dessa och den tydligaste byn är så vitt jag kunnat se Hrvatska Kostajnica:

bild-49

Stationen i Hrastovac är en gulaktig vägg med tomma fönstergluggar och den i Graboštani ser ut på liknande sätt, fast den är ljusgrå. Och byarna har jag hittills inte kunnat identifiera, men Sunja och Majur är båda lite större och har varsin antydan till station.

Jag förundras – vilket inte betyder att jag skulle ha någon invändning – över att ett internationellt tåg mellan två huvudstäder stannar i byar som knappt går att upptäcka för tågresenären, byar där åtminstone vissa har en station som inte utgörs av något annat än en jordväg utmed järnvägen. Och människor hoppar av och klättrar på där, särskilt i Hrastovac, det har jag sett flera gånger. Är detta en bygd som tills nyligen var full av liv och människor och som man nu i ett slags sammanbiten fantasi håller kvar vid liv? Särskilt undrar jag över Hrastovac och Graboštani…