Blogg

Ja, så har det varit jul, egentligen en härlig jul med mycket solsken och goda vänner. Julaftonen hade för mig sitt hjärta i de där eftermiddagstimmarna med Christine, Hrvoje och deras vänner på det stora torget mitt i stan (Trg bana Jelačića). En ganska skränig och lättviktig musik strömmade ut över våra huvuden och vi försökte en stund hitta en plats med mindre oväsen men gav snart glatt upp och ropade saker till varandra över rakija, kuhano vino och gemišt under de vitpudrade träden som mimade vinter.

På juldagen for Londi och jag ut till Toma och hans mamma i Dubrava till den stora familjemiddagen. De runda fulldukade bordet förde alla nära varandra och allt var tätt och livligt på ett oordnat och ändå välordnat sätt. Jag är fortfarande förvånat stolt över att det var jag som fångade vinflaskan som var på väg att störta av bordet. Jag som inte har något bollsinne alls! Londi lät sig tjuvmatas lite här och där och så blev hon klappad av barnen, särskilt av Luka. Lustigt nog minns jag nästan ingenting alls av vad vi pratade om i alla dessa timmar.

Då och då under juldagarna tittade jag in i julfirandet hos mina föräldrar i Varberg. Alex skötte ”livlinan” och passade samtidigt på att skicka bilder ur albumen från min och mina syskons barndom. Så på nätterna drömde jag märkliga ting om dagarna här och där med tunna strimmor av barndom och ungdomstid invävda. Och om förmiddagarna satt Londi och jag i solkaféet och blundade mot solen.

Ett slags evighet bredde ut sig. Om kvällarna och nätterna smattrade det av smällare och jag var tacksam över Londis upphöjda lugn.

Det här är en galen dag där glädje och sorg, stort och smått ligger tätt packade intill varandra och jag håller andan inför fortsättningen.

Redan morgonen badade i sol och Londi och jag stannade en stund vid ett av de små borden intill ett av hyreshusen. Londi nosade under det och jag tittade på strålarnas blinkade mot vaxduken. Ja, det var trädens grenar som gjorde blinket. Jag tänkte något om att nu går vi mot ljuset igen, fast de här första stegen är ju alltid ganska stapplande, men ja, ja…

Jag köpte mandariner och sok od jabuke och när jag kom ut från frukt- och grönsksaffären, såg jag Marjan ta ett oväntat vigt hopp från sin lilla lastbil. Han störtade fram emot mig eller oss med ett stort leende, pussade mig på båda kinderna, snabbt och hårt så det rev i skinnet och sa inte alls god jul utan bara något om att det alltid är roligt att se mig. ”Sretan Božić”, sa jag för att jag ändå tyckte att det kunde passa. Min mobil brummade tyst och jag hittade två meddelanden, ett om att jag är bjuden på julmiddag hos några av mina speciella vänner här. I det andra läste jag att Keko, min sommar-… från 2013, dog igår. Varför sökte jag aldrig upp honom?

När jag kom hem hittade jag ett papper från posten (jag vet att sådana papper heter någonting, men vad?). I en blandning av glad förväntan och onda aningar åkte jag strax efteråt till den stora posten på Branimirova, klev in och lämnade fram min lapp i en lucka. Det var de onda aningarna som hade rätt. Paketen till Sverige och Sydafrika hade inte fått nå sina mål, bara för att jag hade stoppat in lite rakija i dem. Jag sa något om att det ju hade gått bra förra året. Damen i luckan och förresten flera med henne, damer och herrar, beklagade och tyckte att den nya regeln var dum och trist, särskilt när det gällde så små mängder rakija. Vi höll med varandra en stund, men till sist fick jag ändå ta med mig paketen tillbaka hem.

Lite tom i huvudet gick jag strax efteråt ut igen, nu med Londi i mitt sällskap. Vi gick till vår speciella solbar och slog oss ner där. Jag fick mitt kaffe och Londi sjönk ner på de solbelysta plattorna intill min stol. Min mobil berättade nya saker – en nära vän hade fått ett tråkigt besked och jag hade fått ett nytt extrajobb, som jag inte alls hade lust med. Jag stängde ögonen mot solen och mindes mot min vilja att vattenkranen i köket upphört fungera och att mitt hushåll därför nu är rätt komplicerat. Borde jag säga ”god jul” till mig själv? Eller till Londi kanske?

Det här handlar inte om någon fantastisk undantagsmänniska, utan om en av alla oss som är mer eller mindre svaga och vingliga på vår väg genom livet.

Nille föddes i mitten av 1950-talet och växte upp på landet i en liten prästgård i DDR. Ja, det låter väl både idylliskt och omöjligt, men det var varken det ena eller andra. Det var inte den materiella knappheten som var plågan, nej, den gick det egentligen bra att leva med. Det svåra var det kalla förtrycket och de smygande förföljelserna, att alltid vara på fel plats och av fel sort. De regimtrogna bland lärarna i skolan mobbade henne och en del av skolkamraterna, vars föräldrar ju ”visste” hur fel hon var. Och efter grundskolan fick hon inte tillträde till någon högre utbildning. Hon var mycket begåvad. Tidigt blev hon inåtvänd och sorgsen, trots värmen i hemmet. Och som vuxen gick hon från depression till depression. En ljusstrimma föll in i hennes liv när muren föll, men försvann snabbt. För henne var det för sent.

Fadern är nu död sedan några år och för inte så länge sedan lät den nu sextioåriga Nille sitt livs olycka forsa över den åttiosjuåriga modern. ”Varför flydde ni inte medan det ännu var möjligt? Hur kunde ni tro att ett barn skulle kunna växa upp med en far som var präst i ett sådant land? Varför ville ni alls ha barn här? Ni måste ju ha förstått att mitt liv skulle bli förstört!”

Modern, som väl kanske egentligen är just en sådan där undantagsmänniska som det finns så få av i världen, förstår dottern samtidigt som hon förstår sig själv som ung mor. Hennes egen livstråd är för övrigt utsträckt över två tyska diktaturer, som hon alltid hållit tappert stånd mot. Men här kan hon bara säga: ”En människa som säger så är oändligt olycklig.”