Blogg

Mot Mostar

En av dagarna i Sarajevo bestämde vi oss för att göra en utflykt till Mostar. Mostar har länge varit en dröm för mig, en plats av absolut skönhet. Om man vill ta sig från Sarajevo till Mostar följer man floden Neretva – vars namn har en mytisk klang för mig – mellan höga mörka berg. Allting är stort och tomt och jag var under färden fylld av ett slags vördnad blandad med orolig förväntan.

Nu ska ni få följa den ”ganska rakt slingrande” vägen längs floden och ni ska få kasta en första blick in mot staden. Till själva kärnan vill jag föra er en annan dag. Jag vill inte slösa med mirakler. Och ni som vet allt, glöm det. En stund.

bild1-45

bild2-45

bild3-45

bild4-45

Bildningsresa på tv – hm…

Ja, jag erkänner att jag för någon månad sedan knåpade ihop en text som jag gav titeln ”Horace Engdahl – en kärleksförklaring”. Och, ja, jag menade vad jag skrev där. Sedan vill jag också medge att jag blev irriterad på Ebba Witt-Brattström för det här ältandet om kulturmannen och för hennes nya bok, fast det finns visst två nya böcker. Men nu är scenen ommöblerad och Horace reser med Liv Strömquist, serietecknare, i Europa, på tv, och det hela kallas för bildningsresa.

När jag först hörde om det här tv-projektet blev jag intresserad, ja, intresserad av Horace’ medverkan, men så fick jag se upplägget. Det fånigt konventionella upplägget. Äldre bildad herre reser med yngre småkaxig dam. Och nu har jag tittat på avsnitt ett och två och sett Horace gå fel i städer på ett kanske charmigt sätt och hört honom tala lite tyska och jag har fåt höra Liv klaga lite på manliga statyer och i övrigt mest duktigt lyssna på Horace’ utläggningar och resonemang genomförda i medvetet lätt ton. Kunde ju bli ”tråkigt” annars.

Och jag tänker två saker – eller tre. Dels känner jag plötsligt större sympati för Ebba igen – har ju egentligen alltid uppskattat henne – trots att det där med kulturmannen dricker mitt blod, dels att det faktiskt hade varit möjligt att göra en intressant blidningsresa på tv med en annan och mindre larvig personkombination. Jag tänker på Kristina Lugn, fast hon vill kanske inte resa med Horace. Eller på Merete Mazzarella. Jag vet inte heller vad hon hade tyckt om förslaget förstås. För övrigt har jag hört att det är Horace som valt att resa med Liv – kanske är det så och i så fall tror jag att det kan bottna i lite hämnlystnad och i så fall kan jag kanske förstå det. Hämnd för någon alltför grinig bok, fast jag nu bytt fot och tycker att grinigheten nog – föregripande denna tv-serie – är om inte befogad så i alla fall begriplig.

Vid sidan om tycker jag att det är synd att vi gått förbi Kierkegaard, Benedictsson och Goethe så här oengagerat, när vi nu gått så här nära i rummet i alla fall. Det hade ju kunnat bli något, något annat och mer än ett tugg om för tidiga utlösningar eller ett kokett barfotatrampande i gräset på kyrkogårdar.

Sedan vet jag förstås inte om det inte ändå kan bli något av denna ”bildningsresa”. Jag tänker alltså fortsätta att se och syna serien.

Getter vid vägen

På tillbakavägen till Sarajevo från det undersköna Mostar fick vi se en stor getflock tätt intill bilvägen med sin herde och hans hundar hack i häl.

bild2-45

Jag tänkte på det där med fult och vackert igen, alltid så nära varandra, så till förblandning i varandra. Under tågresan var det de vidsträckta stånden av ljuvligt ljusgul primula bland smutsiga trasiga plastpåsar. Nu var det de säkert skuttande mångfärgade getterna och killingarna på den nakna skräpiga industrimarken med trista gråa husklumpar i bakgrunden. Och så de mäktiga bergen bakom bakom.

bild1-45

”Mal di Bosnia”

Efter mitt första besök i Bosnien och då särskilt Sarajevo har jag känt en vag men ihållande längtan tillbaka. Och nu har jag varit där igen och samma känsla tuggar på mig. Jag tänker på människors uppgivna tapperhet, deras lögner och sanningar, på allt avfall som ligger eller flyger omkring, på de arma hundarna, som jag lärt mig titta bort ifrån, fast några minns jag ändå väldigt tydligt, till exempel de där två svarta som låg under balkongen den där natten när det snöade. Och jag tänker på svindlande vackra platser som Mostar eller Baščaršija i Sarajevo.

bild-45

Det är som om min inre karta har fått ett sug neråt mot Maglaj, Žepče, Nemila, Zenica, Kakanj, Visoko, Podlugovi… Jag vet inte vad jag vill säga med detta men jag vet att det finns en sång om stationen i Podlugovi.

Det handlar förstås mycket om mina tågresor, om hur det ser ut vid stationerna därnere i södern. Det finns sällan några perronger, alla traskar över spåren, ofta genom lera, ofta med tung packning. Det ser så svårt ut. Jag ser gamla människor eller mödrar med små barn. Och hundar.

bild-45 kopia

Och jag är osäker på hur jag ska skriva om detta. Bosnien är så bortglömt i sitt nu. Man minns och talar kanske om dess större katastrofer. Men detta limbo, hur talar man om det?

Med tåg till Sarajevo igen

I onsdags reste jag till Sarajevo. Londi var trygg med min vän Toma och jag kunde ägna mig helt åt min resa. Med mig hade jag den text jag skrev när jag gjorde den här tågresan för första gången. Det var i slutet av september. Jag hade med mig texten för dess noggrannhets skull. Den skulle vara min karta eller i alla fall en av mina kartor. Med mig hade jag också en del vetande som jag inte haft vid den första resan eller i alla fall ett exaktare än då. Jag vet sedan dess en hel del mer om Federationen och Republika Srpska, om gränserna, om förhållandena. Och under den här resan sa jag aldrig något om ”hrvatski”, ”bosanski” eller ”srpski”, som ju så lätt kan bli fel utan allt var ”vaš jezik” (ert språk – välj själv!).

Jag återser de vidsträckta vattensjuka snårskogsområdena kring Sisak, områden som verkar lite bortkopplade från världen också när det gäller internet. Man är inne i något och ser inte riktigt ut, allt är grenar, buskar och vass. Strax för gränsen kommer man till Hrvatska Kostajnica och där nedanför kröker sig den breda floden Una vackert. Una är gränflod och det är när man passerar bron som man kommer in i Bosnien (BiH, Bosnien&Hercegovina) och i Dobrljin blir passen insamlade igen som vid min förra resa. Gränsvakterna tar dem med sig i två högar och för dem till en liten bod med Federationens blågula flagga framför (fastän vi är i RS, men jag ser sedan den flaggan också lite längre bort) för att undersöka dem där. Denna procedur tar cirka en halvtimme, även om vi inte är särskilt många i tåget. Och så tuffar tåget iväg, oftast långsamt, men ibland för en kort sträcka övermodigt ilsnabbt.

bild1-45

Vi färdas längs floder (kanske är det Una vi ser här på den första bilden), vårsolen skiner och i skogsbackar och på grässlänter lyser den ljusgula primulan i stora sjok men mellan blomstermattorna vimlar det av skräp och plastpåsar. Hela vägen ner kommer denna duell mellan primula och plastpåse att pågå och det är omöjligt att avgöra vem som vinner. Strax efter Novi Grad, som uppvisar både moskéer och ortodoxa kyrkor, somnar jag och strax före Banja Luka känner jag hur någon griper om mitt ena knä. En man lutar sig in mot mitt ansikte och säger att vi snart är i Banja Luka och att jag kanske ska av där. Situationen känns lite ovanlig men jag uppfattar den helt praktiskt och tackar och säger att jag ska till Sarajevo. Han himlar med ögonen över den långa resan jag har framför mig, samlar ihop sina plastpåsar och kartonger och tar farväl.

I Banja Luka stiger en ung tjej på, hon är ungefär i mina barns ålder. Även om jag verkar lite osällskaplig – jag är fortfarande inte helt vaken – börjar hon prata med mig. Jag hackar omkring på min kroatiska, men efter en stund går vi över till engelska, även om Amina talar bättre franska, så det blir engelska med lite franska och kroatiska/bosniska. Hon berättar sin historia och jag delar av min. Hon föddes i Srbenica i slutet av 1980-talet och efter massakrer och förföljelser flyttade familjen till en förort till Sarajevo, men när hon var elva emigrerade de till Annecy i Frankrike och där bor de ännu, fast hon har en pojkvän i Sarajevo, så kanske flyttar hon tillbaka en dag. Vi tittar ut genom fönstret tillsammans, på det som är vackert – floden, bergen, blommorna och vissa små hus – och på det som är fult – skräpet, smutsen, förfallet. Hon säger sorgset att människorna här har givit upp, men vem ska ge dem hopp? Någonstans efter Doboj, antagligen just när vi kommit in i Federationen, kommer det på en ny konduktör. Han hälsar glatt ”Dobar dan! Kako ste vi?” in i kupén som nu har fått ytterligare passagerare. Jag tänker något om att det är ovanligt att konduktörer frågor hur passagerarna mår, men trevligt är det ju.

Jag känner igen mycket från förra resan, särskilt detta med flodens ständiga närvaro. Nej, det är inte samma flod som uppe vid gränsen, nu är det sedan länge Bosna vi följer och korsar, följer och korsar. Så många broar. Amina säger något om att Bosna är Bosniens smutsigaste flod och det är inte svårt att tro det, men vacker är den ändå och bergen omkring är så vackra.

bild2-45

En stund efter att mörkret fallit når vi Sarajevo och vi tar farväl och stiger av.