Blogg

En bild av Eugen Buktenica

Bodil Z Lämna en kommentar

Jag har fått en bok om jugoslaviskt naivistiskt måleri. Den heter Naivno slikarstvo Jugoslavije, är skriven av Boris Kelem och kom ut 1969. I den hittar jag både sådant jag känner igen och sådant som är nya bekantskaper för mig. Namn som Generalić, Feješ, Rabuzin och Kovačić är gamla bekanta och jag känner igen en rad målningar. Den allra första bilden i boken är målad av Eugen Buktenica. Honom har jag inte hört talas om tidigare och lustigt nog fastnar jag genast för just denna bild. Den heter ”Ribarski konvoj” (ribar=fiskare) och den återger ett stycke hav och ett kalt dalmatiskt ölanskap i blått och vitt och så konvojen förstås och där finns några varmare färgpunkter på männen och båtarna. Jag läser att konstnären är från Šolta, en liten ö söder om Split och strax väster om Brač.

bild-50

Jag tänker något vagt om att det nog inte är högsommar på bilden, kanske är det vår. Den jämna harmoniska rörelsen framåt tilltalar mig och det vita vågskummet verkar ditkladdat av en barnhand. Så där skulle evigheten kunna se ut utan att vara skrämmande. Och männen är lite lagom klumpigt formade, men ändå har de fått liv inblåst i sina kroppar och ansikten. Ljuset över klipporna i den främre – jag menar den vänstra – delen av bilden hör inte till tavlan. Det är min lampa som försöker lura oss. Men skuggan i vattnet är inte min utan den har Buktenica placerat där.

Det här med språk – och åsnor

Bodil Z 1 kommentar

Under tiden runt jul och nyår gjorde min kroatiska några plötsliga överraskande framsteg. Det berodde kanske på att jag hade mindre att göra med mina olika arbeten, men också på att jag faktiskt pratade mer kroatiska än under vanliga veckor. Och så tittade jag kanske lite mer på tv, mer än tio minuter om dagen, menar jag med det. Jag blev lite euforisk när jag märkte framstegen, men samtidigt grep mig också en vag känsla av motspänstighet som rörde detta med att språkets hemligheter inte får avslöjas. Fast den där ”motkänslan” förträngde jag och tänkte i stället att nu gällde det att inte tappa rörelsen framåt. Jag skrev mina sms på kroatiska till dem som hade tålamod nog för sådana lekar, jag läste lite tidningsartiklar och jag pratade också om sådant som bara intresserade mig måttligt. Men så började terminen igen och jag gled ut i det vanliga språkhavet och kroatiskan blev på nytt ett bland fem språk, ofta just nummer fem eller möjligen fyra. En sak är emellertid orubblig: jag kan inte längre lyssna utan att åtminstone förstå rader av ord och uttryck. Det går inte att komma tillbaka till den där mystiska världen där nästan allt var klanger och ljud och där de få begripliga orden gick att beskriva som bilder. Ändå är det gåtfullt hur min förståelse kan svaja, fortfarande lever jag vid ett mentalt fönster som öppnas och stängs enligt oftast obegripliga lagar. Imorse tittade jag lite på tv: först var det en diskussion om olika energikällor och där dök många internationella ord upp, så jag borde egentligen ha förstått nästan allt, men nej, programmet gled förbi mig som en liten vagn lastad med lösa ord. Sedan såg jag på ett kort program om åsnor; åsna heter förresten ”magarac” på kroatiska. Jag tycker om åsnor både till utseendet – öronen, ögonen, den tjocka pälsen i pannan – och för att de är från en annan tid. De flyttar mig bakåt i tiden.

bild1-50

bild-50

Nu förstod jag allt eller i alla fall nästan allt. Jag lyssnade på helspänn om deras vanor, deras så väldigt värdefulla och hälsosamma mjölk. Jag sände en tanke till en orientalisk saga där någon badar i åsnemjölk. Och jag fick höra om åsnornas historia i Istrien och Dalmatien. Och om hur gamla de kan bli. Andäktigt tog jag bilder av dem från tv-skärmen; sådant är ju lättare än man tror, om man inte är perfektionist. Jag tänkte på att åsnorna inte är intresserade av utveckling och framtid och att människan egentligen är den underligaste varelsen på Jorden. Men att jag nog själv är mer lik en åsna.

Inre bilder

Bodil Z Lämna en kommentar

Världen utanför fortsätter att vara glåmig och dyster, så jag vänder blicken inåt. Till min barndoms läsning – ja, det var nog egentligen inte jag som läste detta utan Pappa för mig – hör Tusen och en natt. Ofta ser jag en bild som föreställer ett vimmel av ormar i en dunkel grotta. Ormarna ”står på bakbenen” och har höjda huvuden och en av dem har ett vackert kvinnohuvud med bleka kinder, mörka ögon och svart ringlande hår. Den bilden hör till mina djupast begravna skatter. Jag tror inte jag har sett den utanför mitt huvud sedan barndomen, men nyss fick jag genom en av livets lönngångar se den vackra ormdrottningen igen med ögonen. Hon är sig lik.

bild1-50

En märklig sak som hänt med min inre ormdrottning är att det över bilden av henne lagts en tunn vibrerande hinna. Det skedde när jag för första gången läste Bertil Malmbergs dikt Upprätte ormen. Nu är de två sedan länge i mig oupplösligt förenade, utan att jag vet något om hur. Kanske känner ni dikten?

Upprätte ormen

Upprätte ormen
bär skönhetens krona.

Härligt ur avgrunden

strängarna tona.

Hymnen som sanningens
ära förkunnar

sjunges i djupet

av ljugande munnar.

Osedd av ögon

fast mejslad för evigt
mejslad i lönndom

för evigt för evigt –

vanärans hemliga

mästarstämpel

präglar den stenen
som bär ett tempel.

Jag minns inte längre sagan om ormdrottningen, fast jag vet att det i den äger rum ett stort våld. Upprätte ormen verkar vara en man. Är skönhetens krona min ormdrottnings huvud? Avgrunden och grottan beskriver samma plats. Vanärans hemliga stämpel förblir hemlig. Och lögn och sanning speglar skickligt varandra. Skikt täcker skikt utan att dölja.

Tankar i det bleka vinterljuset

Bodil Z Lämna en kommentar

Allt emellanåt stannar jag mer eller mindre ofrivilligt upp för att något manar mig att ”se över mitt liv” eller att försöka förstå vem jag är eller vart jag är på väg. Det bleka vinterljuset gör att jag ligger ganska lågt med blicken riktad mot detaljer och svagheter. Jag är inte fantasifull. Det som kommer inifrån kommer först utifrån, konstaterar jag lite motvilligt. Jag har inga egna idéer. Mina idéer är kombinationer jag bygger ihop av sådant jag ser, hör och känner. Läsning ingår då i det jag ser. Sedan tycker jag om att tyda tecken. Inte för att tecknen verkligen skulle betyda något, men för att de ger illusioner om mening och sammanhang. Jag ska ge ett exempel på sådant som jag nu har fått för mig att kalla för ”tecken”: Idag talade jag via skype med någon jag känner i Sarajevo. Medan samtalet pågick fick jag ett mail från någon annan jag känner, som föreslog att vi ska ses i Sarajevo i sommar. Jag tänker ofta på Sarajevo. Kommer jag en gång att leva där? Egentligen går det inte att tänka den tanken, för jag kan inte leva där med Londi bland de 10 000 plågade hemlösa hundarna och att tänka på vad jag ska göra efter Londis tid går inte. Det är ett alltför stort svek. Londi blir 15 i början av februari, men på sista tiden har hon egentligen snarare blivit yngre än äldre och det är inte alls säkert att tiden är det vi tror den är. Jag tänker på tiden i romaner, på att man inom litteraturvetenskapen har hittat på termer som ellips, summering, scen och paus för att beskriva förhållandet mellan den berättade tiden och hur berättandet hanterar tiden. Ellipsen innebär ju att allt möjligt händer utan att lämna spår i berättelsen; någon blir till exempel plötsligt vuxen. Summeringen är förstås just vad den säger sig vara och scenen följer så gott den kan ett skeende i dess tänkta takt. Pausen är en plats där berättandet pågår i form av beskrivningar av något stillastående och denna konsumerar ingenting alls av den berättade tiden. Kanske är Londi och jag inne i en sådan här paus. Det pågår ett vidlyftigt berättande på bredden utan att det tar ett enda ögonblick ur våra liv. Kanske innebär detta att det är rummet som tar tidens plats?