Blogg

In i solstrimman

En dag gick jag in i solstrimman, det har hunnit gå veckor och veckor sedan dess och solen lyser nu på de fallna löven i stället för på gräset.

bild-66

Tillvaron är på ytan alldeles som förr men långt borta i bakgrunderna har bergen sjunkit och dalarna rest sig upp på ett sätt som aldrig någonsin kan återställas till det som var. Med omärkliga eller nästan omärkliga steg närmar vi oss livets sjö, från motsatta sidor, fast på vilket sätt är byn bland de lövträdsklädda kullarna motsatt till staden mellan berget och den breda floden? Ofta går jag förbi den heliga platsen vid den låga betongmuren. Omedvetet medvetet spanar jag efter tecken och jag vet att det inte finns någon väg tillbaka. Vägen leder till sjön eller utför branten.

Brutal: skal och lite splitter

Jag ville skriva en sammanfattande text om poesifestivalen Brutal – 10. Međunarodnog festivala suvremene poezije 2016 – men jag märker att mitt huvud är tomt och jag kan inte, så jag tackar Serena Todesco och Silvestar Vrljić för allt och de sex poeterna också förstås. Och jag hoppas att det inte är sant att Serena och Silvestar aldrig mer kommer att bjuda på något sådant. Sista kvällen var vi på Booksa, som väl bäst kan beskrivas som ett bokkafé. Först intervjuades Ester Naomi Perquin oooh hennes översättare mellan holländska och kroatiska, Romana Perečinec av Silvestar. Jag förtiger innehållet i samtalet och visar en bild, på väggen bakom syns början av den kroatiska översättningen av dikten ”Onderzoek”, ”Ispitivanje” (Undersökning).

bild2-66

Sedan fick alla de tre nordiska poeterna ta plats på soffan. Jag minns inte om de fick några frågor, kanske fick de det. Men mest vet jag att de läste ur sina dikter. Först läste Sigurbjörg Þrastardóttir och ni anar eller minns vilket språk som är hennes. Sedan kom två svensktalande röster, Sanna Hartnor och Sanna Tahvanainen läste på skånska och finlandssvenska.

bild3-66

Förresten måste det ha varit något slags intervju för läsningen, för min väninna Vesna sa efteråt att hon måste leta efter romanen Den lilla svarta på engelska, spanska eller kroatiska. Ja, Sanna Tahvanainen skriver nämligen också romaner. Och finns den inte på kroatiska borde någon (jag?) kanske göra något för att den ska finnas inom snar framtid? För det är väl detta som är steg ett när det gäller översättningars tillkomst? Någon säger något till en förläggare. Och jag har – måste jag tillägga – hört Sanna berätta. För övrigt här på Simpa.

Jag låter Brutal tona bort medan Sannorna samtalar på podiets trappsteg om något vi inte vet något om…

bild-65

Här är dikterna i original och översättning, en gång till.

Brutal – dikter och fantasier

Poesifestivalen Brutal befann sig denna kväll på Italienska kulturinstitutet och de två italienska poeterna – som ni minns från igår – Sara Ventroni och Laura Accerboni läste ur sina dikter och svarade på frågor från moderatorn och översättaren Serena Todesco. Alla tre sitter här lugnt vackra i institutets soffa.

bild1-65

Sara Ventroni chockade mig alldeles i början med de här raderna:

Adesso che si rompono le cose esistono.
L’ordine sconosciuto danza dentro la frattura:

Ja, jag klipper rått av den andra raden för just här tog det som jag ville visa slut. Jag hade så starkt de här raderna av Sigurbjörg Þrastardóttir inpräntade i mitt huvud:

– allt sem heyrir
saman
skriður sundur, annars væri gaman að lifa

Sigurbjörgs ord går i rakt motsatt riktning mot Saras, men tillsammans bildar de ett slags evighetsloop: sönderfall – samhörighet – mening – meningslöshet ∞ Och deras texter talar med varandra – sålunda.

Laura Accerboni började med den dikt som jag citerade här igår, men som hon inte läste då. Jag tog det som ett tecken – människan är ju teckentydare.

Il freddo
è poco piacevole.
Se si trema
la credibilità
diventa niente.
Per questo ho imparato
a piantare chiodi
nelle mani.
Ora sono
una persona ferma.

Laura stod mycket stilla medan hon läste och dikten och hon höll sig inom det smala område hon bestämt för den.

Annat lästes av båda, men här är det jag som väljer och jag har skurit till en tunn remsa. Och jag tar ännu en bild, en sådan man väl kallar misslyckad, men Sara säger att ur bristerna och felen växer det oväntade och större fram och jag tror henne.

bild2-65

En sladd ler på väggen, Sara läser i fladdrande papper, Serena tycks uppföra en dans, Laura skär ut bilden med blicken och på andra sidan fönstren och gatan utspelar sig något otänkbart.

Brutalt snitt genom Brutal

Kväll på Café u Dvorištu, poesifestivalen Brutals startpunkt. Fullt med folk, rök i luften, öl, vin och te på borden.

bild-65

Silvestar Vrljić och Serena Todesco spänner trådarna och släpper efter lite och så säger Silvestar några inledande ord varpå vi får uppleva festivalens sex poeter läsa två dikter var från det lilla podiet. Jag sitter i en för fotografering dum vinkel, av tanklöshet. Så det blir lite platta helprofiler, men det är ju inte bilderna utan orden…

Fast hur ska jag göra med orden? Jag har ett texthäfte, så jag bestämmer mig för att helt brutalt skära ut några rader för var och en och jag tänker behålla originalspråket. Kanske tigger jag stryk. Vi får se. Detta är mer eller mindre direktsändning.

Först ut är Laura Accerboni.

bild1-63

Hon läser inte just den här dikten, men jag ger er dess hela samlade försök till hårdhet:

Il freddo
è poco piacevole.
Se si trema
la credibilità
diventa niente.
Per questo ho imparato
a piantare chiodi
nelle mani.
Ora sono
una persona ferma.

Sedan kommer Sanna Hartnor.

bild2-64

Hon får bara några rader ur den första dikten hon läser här. Jag kommer att höra henne igen och jag tänker visa henne och hennes dikter mina kvarter.

de boende får instruktioner om
att gå försiktigt
över cykelstigen
tills den vant sig
vid att vara cykelstig

Ester Naomi Perquin är nummer tre.

bild3-65

Här hamnar vi utanför mitt språkområde. Jag har en engelsk och en kroatisk översättning som vägledning. Jag sliter rått ut det här partiet ur ensligheten:

Dus u woonde op plaatsen waar geen kijkers kwamen,
geen hond verlaten rondliep, neus dicht bij de grond,
u kwam nooit in verleiding iemand
duidelijk zichtbaar te aaien.

(Jag lärde mig bestämt lite holländska här.)

Ja, och så är vi hos Sanna Tahvanainen.

bild4-65

Du skriver med stora bokstäver och får lust att citera slutet av den första dikten du läser.

JAG HÖR DIG SÄGA:
EN KNIV SOM SLUTS VARSAMT LEVER LÄNGE

Och hela den andra – faktiskt.

NÅGONTING VÄXER
UR MÖRKRET OM NATTEN

NÅGON ÖPPNAR ETUIET
BOMULLEN TAS BORT
OCH ALLT LJUS RINNER UT

JAG LIGGER KVAR ÄNDÅ

Och nu: Sigurbjörg Þrastardóttir. Jag måste låna bokstäver.

bild5-65

Jag hugger loss slutraderna från dikten med det långa namnet ”Trúlofunarpartí eða Nobody knows where my Johnny has gone” för att både det och det. Sorgligt och lätt-ironiskt.

– allt sem heyrir
saman
skriður sundur, annars væri gaman að lifa

Till sist lyssnar vi på Sara Ventroni:

bild6-65

Jag väljer och klipper ut början av den andra dikten hon läser, kanske tar jag den lilla bilden just här.

A marzo si aggregano le molecole.
Sonnolenza ad aprile, un sospetto a maggio.
Giugno è chiaro e presuntuoso
(tu non volevi, ma poi hai capito).
Luglio il terrore cresce sotto l’ombelico.
Agosto e settembre qualche vertigine.
A ottobre mangiavi le castagne.
Novembre era tardi per tornare indietro.
Dicembre quali cellule compongono
il venire al mondo, il nostro comune
procedere al finito.

Jag tycker om att det börjar i mars och din röst är ett spännande instrument.

Och för er som vill veta vad som verkligen står i häftet, här en vink eller länk:

Torrboll

Härförleden stötte jag på ordet ”torrboll” i en text, minns inte vilken och det är inte viktigt. Smått road (ja, jag kan vara lättroad) började jag fundera över ordet, dess ursprung och användning. Jag googlade lite men fann mest bara textsnuttar om ett slags nyttoattiralj som används för att ”sluka fukt”. ”Torrboll Standard” dök upp liksom denna anvisning: ”Se alltså till att den torrboll du köper tillåter att saltet ligger fritt i behållaren.” Och denna fråga: ”Undrar om någon upplevt något negativt med att ha torrboll i bilen?” Jag vet inte om jag ska skratta eller bli besviken och jag byter taktik och tittar i ordböcker i stället. Bland exempelmeningarna har den här sekvensen hög frekvens: ”Hennes man var en torrboll.” Jag funderar över valet och tänker att ”hennes älskare var en torrboll” nog inte passat lika bra, för det vet ju alla att torrbollar kan inte vara älskare, eller? Jag testar vidare: ”Hennes sambo är en torrboll.” Ja, det går väl, fast är ”torrboll” möjligen lite gammaldags? Och hur blir detta: ”Hennes son är en torrboll.” Tja, kanske, fast hennes man är absolut den bästa torrbollen, känns det som. Nå, i vilket fall som helst är det väl något manligt med torrbollen. Är en torrboll en man som det är naturligt att vilja vara otrogen mot? Nej, detta glider visst över till torrsim, vad det nu är…

Tillbaka till torrbollen och frågan om ordets uppkomst. Hur rolig är till exempel en ”våtboll”? Eller är bollar tråkiga? Om de är torra… Eller kommer det sig av att det är torrt inne i någons huvud? Egentligen betraktas väl bollar snarare som roliga än tråkiga, fortsätter jag mina funderingar. Det är det torra som inte är bra. Kanske ligger det något slags djärv kontrastverkan i mötet mellan torr och boll, men hur tråkigt är det?