Blogg

Vandring från Šestine

Egentligen skulle vi ha varit tre men nu blev det bara Vesna och jag som gav oss ut på en liten bergstur på Medvednica. Fast vad menar jag med ”bara”? Vesna är en ovanligt rik person, nej, jag talar inte om pengar, verkligen inte. Hon bor trångt men glatt med barn och barnbarn, hund och katt eller katter, hon tar alltid hand om övergivna djur. Hennes arbete består i att hon täcker nyheter från Kroatien och Slovenien för en spansk nyhetsbyrå, ja, hon skriver på spanska, hon har bott i Argentina, en av hennes män var därifrån. Ja, och nu hade hon hittat på den här rutten åt oss, så att jag inte skulle vara borta från Londi för länge. Vi tog sexan till Britanski trg och därifrån tog vi buss 102 upp till byn Šestine, det är därifrån de färgglada paraplyerna som är en av Zagrebs symboler en gång kom. Det var ännu dimmigt när vi kom upp dit och kyrkans tak med guldstjärnor på blått såg drömlikt ut, men mycket snart började det bli små revor i dimman. Vi gick ganska raskt och pratade lite mer än man borde när man går i en brant uppförsbacke. Och så lossnade dimhöljet helt och himlen blånade och trädens löv visade sina härliga färger både hos oss och på berget på andra sidan dalen.

bild1-66

Jag såg en lönn som lyste på ett särskilt sätt. Javor, sa jag för jag kan trädens kroatiska namn, rätt många i alla fall och fler än de flesta här. Vi stannade under lönnen och beundrade den andlöst. Lönnar har de allra vackraste höstfärgerna.

bild2-66

Vi följde en stig som förde genom lövskog och sol och skugga. På ett ställe skymtade vi Medvedgrads torn. Kanske ser ni dem också. Medvedgrad är en vacker medeltida borg, dit går vi nästa gång, tyckte Vesna.

bild3-67

Vi nådde en ospektakulär högsta punkt på vår väg och började sedan att gå nedåt mot Kraljičin zdenac – Drottningens brunn – och Vesna berättade om den onda drottningen som kastat ner sina unga och vackra älskare en efter en från ett av Medvedgrads torn. Och så nådde vi Lugareva kuća – Skogvaktarens hus – där vi intog en måltid.

bild5-67

Jag åt strukli, Vesna tog något slags burek med pumpa, tror jag, och vi drack Velebitsko, som ju är bryggt på det renaste tänkbara bergsvatten, ni vet.En liten katt i underbara färger – jag ville kalla dem violett och rosarött, men möjligen är det inte helt sant – blev vår gäst under bordet.

bild4-67

Stärkta – också av ölet – fortsatte vi nervägen genom ett slags kanjon utmed en livlig bäck. Och vi återsåg bergskammen från början av vår vandring.

bild6-67

Gabriella och jag

Gabriella är en av mina bästa vänner fastän vi egentligen inte känner varandra särskilt väl men vi kommer att känna varandra. Hon är min ungerska kollega här på universitetet och jag har nog skrivit om henne förr. Idag när vi skulle ses tappade jag mina nycklar precis som hon sina när vi sågs sist. Ett tecken som förbinder. Då var vi i Trešnjevka, i hennes kvarter och det var sommar och körsbärstider. Nu satt vi på en halvsunkig bar när Filozofski fakultet och vi drack Karlovačko av typen ”retro”.

bild-66

Gabriella berättade om sin märkliga och plötsliga resa till Bejing, där hon i all hast fått hålla några föreläsningar om inlärning av ungerska på institutionen för hungarologi, eller kanske finns det ingen sådan institution på detta universitet i Bejing. ”Det var nog en politisk kombination” sa hon med ett skratt, ”man undervisade i rumänska, ungerska, slovakiska, tjeckiska, lettiska och litauiska och kanske något mer där”. Hon pratade om de så olika kinesiska folken – olika ögon, näsor, allt. Och hon sa att hon inte rökte på två dagar i början på grund av smogen. Jag pratade lite om Sverige, Varberg och Käringhålan och om turen till Krka med Igor och Londi och om mina små men täta och intensiva resor till Trieste. Vi talade om nycensuren i Sverige, om Ungern och politiken och Orbán, som en gång för länge länge sedan verkat lova något nytt, men som sedan fallit allt djupare. Vi talade om hur långt österifrån ungrarna kommit – från västra Sibirien och ännu längre bort. Först var de starka och sedan kände de sig vingklippta. Vi skrattade åt att vi visst visste så mycket. Ja, ja. Och jag berättade på nytt om den där resan till Tokaj och Gabriella sa att hon aldrig varit där. Och jag sa ”gröna kullar och guld vid krökar av floden Tisza” och Gabriella log och sa något om att jag vet så mycket om Ungern. Det gör jag inte, men Ungern har alltid funnits i mitt liv, åtminstone sedan jag var tretton.

Paradiset på Oboj 48

Londi är nu närmare sexton än femton år och det är en mycket hög ålder för en labrador. Hon har sina krämpor förstås – jag tror man kan säga ”förstås” här – och dagsformen varierar.

bild1-66

Hon går rätt stelt och har nog ont i ryggen ibland, men plötsligt får hon lust att hoppa av sin inneboende glädje, för i Londi bor glädjen alltid någonstans även om den kan vara lite tunnsliten. Ibland, särskilt vissa nätter, hostar hon rätt otäckt och jag stelnar till om jag hör det och sedan ligger jag på helspänn och lyssnar tills hon slutar eller inte. Det händer att jag går upp och öppnar fönstret för att det känns som om hon behöver mer luft. Nu på sista tiden har hon haft problem med ena ögat eller ibland båda. Ja, sista tiden är egentligen sedan sommaren. Först var det ganska oskyldigt, ögat eller ögonen rann mer än ögon brukar, men sedan någon vecka har hon haft en liten utväxt vid ena ögat och i helgen som gick rev hon sönder den så att den blev dubbelt så stor och det började rinna ännu mer från ögat. Ja, jag glömde att säga att jag var på den lilla djurkliniken vid Heinzelova för några veckor sedan och att jag då fick rådet att hålla ögat rent med något slags servetter med en mild vätska. Men då var läget ett annat. I söndags blev jag orolig och pratade med Đurđica om ögat och vi tittade på det tillsammans och hon sa att hon skulle ringa sin veterinär Sonja. På måndagen och tisdagen arbetade jag nästan oavbrutet, men på onsdagen, igår alltså, var jag ledig på förmiddagen och vi fick en tid. Đurđica följde med oss eller så var det tvärtom. Vi tog Zoo-taxi upp på berget ovanför Maksimir, som – jag kan inte låta bli att säga det igen – är sydöstra Europas största stadspark. Taxichauffören var ung och mycket vänlig och lyfte Londi både i och ur bilen med ett milt och bestämt grepp. Nu efteråt ser jag honom som en ängel som förebådade paradiset vi sedan skulle träda in i. Och det här är adressen till paradiset: Oboj 48.

bild2-66

Vi kom in. Londi först, sedan Đurđica, sedan jag. Sonja var inte där, men hennes vetrinärskollega Ato (som visst är ett smeknamn för Aleksandar) var där och sköterskan (som alla kallade ”tekniker”) Andrea och ett ungt biträde. Đurđica pussade Ato på båda kinderna och sedan skämtade de lite hit och dit en stund. Jag skakade hand med alla och Ato började undersöka Londi, långsamt och liksom på lek och emellanåt slängde han åt mig något halvbrutalt skämt. Londi tvingades inte upp på något bord – sådant tycker hon är mycket otäckt – utan hon fick stå i väntrummet eller bakom dörren eller under bordet alltefter hur andan föll på. Ato bad mig att få lyssna på hennes hjärta och jag gav tillåtelse och blev en del av leken. Han undrade hur det var med hennes rygg, om hon inte borde ha något mot smärta och inte bara det där glukosaminet som jag berättat att hon får periodvis mot ledbesvären. Jag sa något om att jag blivit avrådd smärtstillande på kliniken på Heinzelova. Ato höjde ögonbrynen. Och så började han titta på ögat medan Andrea förklarade förklarade för mig vad han gjorde eller såg. Plötsligt flög den svarta knölen ut ur ögat. Londi pep till helt kort, men sedan sa hon inget och hon lät också Sonja – som smugit in i rummet under tiden – klämma henne på ryggen. En stund var det ganska kaotiskt och alla pratade och tyckte saker, mediciner plockades ut ur skåpen och ja, Londis hjärta var bra. Och jag tänkte att hela kliniken var bra för hjärtat eller snarare att den har ett gott hjärta. Jag sa något om att det är så här en kyrka borde vara, varm och okontrollerat vänlig mot de levande och ändå eller just därför helt beredd att stödja hela vägen över till den andra sidan. Jag tänkte något om att det är så här det verkliga paradiset är: skratt, cigarettrök, en felknäppt rock, en ful tand, lite trängsel och bullersamma röster och någon som säger att jag borde borsta min hund lite bättre. Strax innan vi ska gå väller en jättestor brun björnlik hund med förband om ena frambenet in rummet. Londi och han hälsar glatt på varandra – de vet något. Och det bästa av allt är kanske att vi ska dit på kontroll om en vecka.

När duvor flyger

(Den här perioden i mitt liv heter ”tiga är guld”, så när jag ändå känner att jag måste tala tar jag fram något från förr…)

bild-66

Detaljerna från kriget på Balkan på 1990-talet är nu på väg att glida ut ur det allmänna minnet. Detta krig börjar bli något som man tror sig veta saker om i stora, schematiska drag, något avslutat som främst har en plats i framtidens historieböcker, något som inte längre angår de flesta av oss. Därför är det så betydelsefullt med levande inifrånskildringar från denna sentida europeiska katastrof. Melinda Nadj Abonjis När duvor flyger har inte kriget som huvudtema, men kanske just därför blir det vi får se av krigets elände så påträngande och påtagligt, så svårt att värja sig emot. Kriget tränger in i livet genom en sidodörr och förgiftar och sliter sönder det och tar ifrån de drabbade den trygghet de trott sig ha och gnager på deras framtidstro.

Och ändå är det redan utan denna krigets reva genom livet komplicerat nog för familjen Kocsis, som i två steg immigrerat till Schweiz från den nu serbiska provinsen Vojvodina i det dåvarande Jugoslavien. De hör till den ungersktalande minoriteten där och fadern vantrivs med systemet, som inte ger något utrymme för hans talanger och planer. Hans kreativt rebelliska utfall mot än det ena än det andra löper som en färgstark tråd genom romanen:

Stalin, sänder du oss en hälsning från din sibiriska, underkylda röv, tänker du sabba vårt humör redan nu, innan vi ens kommit fram, Adam och Eva, som fortfarande är oskyldiga och egendomslösa och springer omkring nakna i ditt socialistiska paradis?

Föräldrarna, Miklós och Rózsa, kommer till Schweiz före de båda döttrarna, Ildiko och Nomi, som upplever ett par av sina första år i sin dyrkade farmor Mamikas vård nere i byn i Vojvodina. Separationen skapar sår, som blir särskilt kännbara, när Mamika, efter att slutligen ha fört flickorna till föräldrarna, återvänder till sina hemtrakter: ”nu, när Ni for i väg med tåget, var det som om allt som hittills varit min värld for ifrån mig, Ert hus, Er trädgård, de älskade djuren, dammet och smutsen”, tänker Ildiko och vet att hon ”förlorat allt”. Barnens smärta, som ofta ignoreras bredvid de vuxnas lidanden och svårigheter, ges här ett ögonblicks blixtbelysning, så att vi som läsare vet.

I Schweiz kämpar Miklós och Rózsa dag ut och dag in för att skapa sig en tillvaro och så småningom tar de över det inte oävna Café Mondial och blir också efter att ha tagit sig över en rad hinder – medborgarskapstestet och den groteska folkomröstningen om dem på orten – schweiziska medborgare, men de vet att vägen till att bli ”riktiga schweizare” är lång och egentligen oframkomlig för deras generation, men kanske kan barnbarnen bli det? Döttrarna, som också arbetar på Mondial, vågar vara mer kritiska än föräldrarna mot det nya landet, men för familjens skull vänder de oftast missnöjet inåt.

Berättelsen rör sig fram och tillbaka mellan Schweiz och Vojvodina men löper inte kronologiskt utan ger en rad återblickar in i större och mindre händelser i det förflutna: en överdådig bröllopsfest nere i byn på Balkan, fragment om Papucis, farfaderns, öde – han dog 51 år gammal efter umbäranden i ett fascistiskt arbetsläger – och föräldrarnas första hårda år i Schweiz.

Och så kommer kriget på Balkan och skapar djupa sprickor i historien om familjens kamp för att integreras i Schweiz. I ett av kapitlen i boken blir detta speciellt tydligt. Där varvas på ett virtuost sätt beskrivningar av alla de vardagliga handgreppen i kaféarbetet med bilder och berättelser från kriget och alltsammans kulminerar i en sammanstötning mellan Dragana och Glorija som är anställda på kaféet. De är båda från det just isärfallna Jugoslavien och de tillhör – plötsligt – olika sidor. Efter att de av misstag, mitt i arbetets stress, sprungit ihop skriker de ”Tuđman” och ”Milošević” mot varandra med gälla röster och dagen efter säger den ena av dem upp sig. Och när sedan beskedet att Ildikos och Nomis kusin Béla kallats in når familjen, borrar sig rädslan in i var och en.

Nadj Abonjis rytmiskt böljande språk, som för övrigt finns väl bevarat i den svenska översättningen, ger puls och energi åt händelseförloppen och dialogerna. Meningarnas längd tynger inte, utan bär läsaren framåt, som en flotte på en ringlande flod. Och jag tycker mig se en förbindelse mellan faderns frodiga språk – som kanske kalkerats på författarens egen fars sätt att tala – och romanhelhetens kraftfulla rytmer:

Vänta? på vem? på vad? säger pappa efter en kort paus, han måste få fritt utlopp för sina svordomar, orden, de vulgära, grova, flyger som flinka fiskar ur munnen på honom, och jag har aldrig talat om för honom att det inte finns någonting jag hellre hör än hans förbannelser och svordomar; därför att i dessa stunder, då fars upprörda tunga producerar fjädrande ljud och sätter fart på kommunisterna eller några andra förbrytare i mänsklighetens historia, hoppla, hoppla! då vet jag att det är något med honom som jag förstår, och jag önskar att jag kunde göra fars svordomar hörbara, att jag kunde översätta dem till det andra språket så att de verkligen glänser.

°°
Melinda Nadj Abonji
När duvor flyger (Tauben fliegen auf)
Översättning: Christine Bredenkamp
Förlag: Norstedts

Höstens måndagar, en klagolåt

Nu vet jag hur måndagarna kommer att bli den här hösten. Jag visste redan att de var överlastade – veckoschemats helt överdrivna tyngdpunkt ligger oemotsägligt på den här dagen – men nu vet jag också hur detta känns ihop med den mörknande höstkvällen. Och jag tvingar mig – av självbevarelsedrift och galenskap – att alltid eller i alla fall nästan alltid förbereda nästkommande lektion så snart jag har en bakom mig, också om det är flera och det är sent och jag tittar lite i kors och måste göra flera ansatser för att någonstans däremellan i någon grå dimma koka mig en kopp te.

bild1-66

Huvudet är parkerat mot väggen och tankarna ligger orörliga, staplade på varandra. Nej, jag är inte olycklig, allt är bra på ett platt sätt. Jag är gränslöst utmattad och jag gör vilda långsamma anlopp för att hitta en måndagsstrategi.

I tanken går jag kvällsrundan med Londi, men jag vet att en tänkt runda inte är någon verklig hundrunda, så jag får rycka ut huvudet ur båset och sätta fötterna i skorna. Det där sista låter ju rätt lätt…