Blogg

En sak jag lärt mig av resan till Daruvar och det är att ingen vet var exakt Slavonien ligger eller kanske snarare att det finns många sätt att veta det. Alla vet var Slavonien ligger på ett ungefär och för en del är det större med staden Novska som västlig port och landskapen Baranja och Srijem i öster inräknade. Andra har ett mycket mindre Slavonien med städerna Đakovo, Vinkovci och Osijek med omgivningar som det verkliga Slavonien och där Slavonski Brod och Požega bara får vara med till nöds om alls. För mig är Slavonien som ett slags jättelik flygande matta på markhöjd för alltid på väg österut och samtidigt helt stilla men ogripbart bland sina vidsträckta fält.

Är detta vi har här på bilden Slavonien?

Jag försöker avrunda den daruvarska resan på något sätt, men det är inte helt lätt. Jag säger på prov att Daruvar betyder något i stil med ”tranornas stad” på ungerska, fast jag är inte helt säker utom på detta att ”var” betyder ”stad” eller ”borg” och att det finns många städer i östra Kroatien som heter något med ”var”: Bjelovar, Daruvar, Vukovar… Ja, och ungerska är viktigt i det här hörnet och visst finns det våtmarker för tranor här.

Daruvar är enligt uppgift mest känt för sina termer och varma källor. Redan de keltiska jaserna – heter de så? – ska ha funnit källorna och använt sig av deras helande verkan ett stycke före vår tideräknings början och sedan kom romarna och tog över och sedan andra. Så här ser det ut vid termalparkens ingång:

Byggnaden med de gula hörnen till höger ska vara den äldsta och den i mitten är turkiskinfluerad och den bortre heter möjligen Villa Arcadia, men jag lovar inget. I alla fall drack vi något varmt vatten ur en källa vid huset med det gula hörnen. Och tyckte att det var rätt gott. Några gummor och gubbar var där med flaskor och dunkar för att vattenhamstra.

I parken stötte vi på en gråsirlig byst föreställande den store kompositören Vatroslav Lisinski, som konserthuset här i Zagreb är benämnt efter. Lisinski heter också en av spårvagnshållplatserna på vägen till mitt arbete, fakulteten, ni vet.

Ja, och i ett nu stod vi verkligen och oemotsägligt inför Villa Arcadia, så mitt antagande från förut var visst riktigt.

Och nu tar vi farväl med en blick genom ett valv i Arcadia framför det turkiska badet med en glimt av den ortodoxa kyrkan överst i högra hörnet. Detta var alltså Daruvar.

Och vi kom verkligen till Daruvar, även om inga skyltar pekade dit förrän strax innan vi nådde fram. Kanske kom vi en ovanlig väg, kanske når man Daruvar bäst från öster. Staden själv är ganska plant belägen men runt omkring i närheten finns det kullar och vinberg. Zdenka pekade på dikena och gräsremsorna utmed gatorna och sa att så såg det också ut där hon växte upp i Vojvodina. Hon talade om Srijem och Srem som är de kroatiska och serbiska namnen på ett område som sträcker ut sig på båda sidor om gränsen och där Srem är en del av Vojvodina, som nu ligger i Serbien. Dit vill jag en gång. Det är sådana trakter jag alltid söker.

Daruvar andas lugn och lantlighet samtidigt som det verkligen är en stad med ståtliga kyrkor, ett slott, varma källor och termalbad, härliga parker och många vackra hus som visserligen är ganska låga men som ändå har tydlig stadskaraktär. Staden verkar rinna ut långt åt alla håll som en bred flod.

I Daruvar finns en stor och livaktig tjeckisk minoritet och många skyltar är tvåspråkiga och det finns ett bryggeri som vidmakthåller tjeckiska traditioner. På frågan om Daruvar ligger i Slavonien fick vi jakande svar, men mer om den saken en annan gång. När vi kom fram var vi ganska hungriga så det första vi gjorde var att leta efter ett matställe. Någon visade oss till ”Flamingo” och vi gick genom ett slags park med rester av gamla fabriksbyggnader och ett vackert vattendrag som vi korsade.

I restaurangens trädgård träffade vi på två väldigt kelna hundar och Luka hade svårt att lämna dem. Jag med för den delen, ja, egentligen alla fyra.

Till sist kom vi i alla fall in och slog oss ner och beställde in Staročeško till de vuxna och en fruktdryck till Luka. Sedan valde Toma någon insjöfisk som han visste att han egentligen inte förstod sig på, eftersom han vuxit upp vid havet. Men det gick bra ändå. Zdenka och jag tog en daruvarsk specialitet bestående av en inbakad köttrulle med ost och gurka längst in. Och Luka fick lite av sin farmors portion.

Mätta eller mer än mätta gick vi sedan ut för att se på staden. Vi följde de raka gatorna, tittade på husen och funderade på hur det kunde vara att bo i staden. Vissa bakgator såg hemtrevliga ut med fruktträd och de där dikena. 13 000 invånare har staden visst och det är ju både mycket och lite, fast mest lutar det väl åt det lilla hållet, men det blir kanske mer om man tänker på det här med drygt tjugo procent tjecker och tio procent serber. Förresten bor det visst också tjecker i byarna runt omkring.

Huvudtorget är avlångt och rätt stillsamt, i alla fall när vi kom förbi. Det livligaste var väl att man på flera ställen rostade kastanjer. Vi tittade lite på den ortodoxa kyrkan från utsidan och lustigt nog såg jag den på tv från insidan dagen därpå. Alla tv-program verkade handla om Daruvar…