Blogg

Gärntvätt

Det är varma dagar och då och då sticker jag till Bundek och simmar lite med svanarna, fast inte för nära. Jag har inte den där riktiga svanvanan som många av Zagrebborna verkar ha eller vara födda med. Ja, och så ligger jag fakiriskt på småstenarna en stund och till sist befinner jag mig alltid under träden som är popplar, körsbärsträd, lindar och kanske valnötsträd, fast nu är jag inte säker.

bild-75

Och idag är det söndag så det var mycket folk vid korvsjön, fast på bilden ser det ut som om det bara är svanar där, men svanskenet bedrar, tror mig. Jag såg en svart hund på andra sidan vattnet på grässtranden och jag tänkte på Londi, men mest på ett lite praktiskt sätt. Hade hon kunnat komma i där som riktigt gammal eller är det för brant?

Och jag läste för att skölja min hjärna efter en alltför kompakt floskelläsning, plikttexter jag matat igenom mig för att innehållet på något vis ändå var intressant och så där ”användbart”, men språket så helt utan egen ton och äkthet att jag kände mig tungt illamående. Nej, jag är ingen snobb, jag menar förtvivlat allvar! Det jag läste för att nå rening och frid var Sempre caro av Marcello Fois och Minnesburen av Eva Runefelt. Jag hemlighåller vad det står i de här böckerna, jag berättar bara att varje ord känns helt äkta och liksom oundvikligt.

bild2-75

Och badhandduken som böckerna ligger på är sedan några år min bordsduk. Men nog ger den lite strandkänsla ändå. Nu när vi pratar om äkthet…

Jag provar sorgmanteln

Precis som förra sommaren och sommaren innan dess och somrar längre bakåt i tiden åker jag till Bundek då och då när jag kan. Jag tar spårvagnen över bron och stiger av vid Most mladosti och går sedan ett stycke längs den smala vita vägen på nasip. Jag mer anar än ser floden och jag spanar utan framgång efter hägrarna. Har de flyttat? Jag ser på hundar med sina hussar och mattar och jag föreställer mig Londi komma springande i det höga gräset bland popplarna. Tiden går och har gått och jag provar om och om igen sorgmanteln. Passar den? Kommer jag att kunna leva i den?

bild-75

Jag når min korvsjö och låter blicken glida omkring över dess yta. Ja, och därborta någonstans är svanarna. Och jag minns hur jag förra sommaren satt här vid sjön, låg på stenstranden och ibland simmade hit och dit. Alltid visste jag att Londi väntade på mig där hemma och min tideräkning var inställd efter hennes väntan. Och jag var inte borta för länge och sedan kom jag hem och vi återsågs i den där speciella glädjen som bara vi kände till. Det är den som nu är sorgen som bara jag känner till. Min sorg efter Londi.

Att lukta på marken

Kanske är det för att det är mulet idag, kanske är det för att klarbärsträdet på hörnan Hvarska-Lopudska bär ovanligt många bär i år på åtkomlig höjd, så att jag oftare blir stående där på vår gamla plats under trädet. I alla fall är det så att det här är en svårare dag igen, en dag av stor saknad. Jag måste akta mig för att inte slå emot tomhetens skarpa kanter. Jag ser hundar och jag vet att ingen av dem är Londi. Men jag kan inte förstå det. Vore det bättre att alltid vara på resa? Kanske. Fast det kan jag ju inte och dessutom minns jag hur saknaden plötsligt sög tag i mig den där eftermiddagen när Gabriella och jag var uppe på den stora fästningen ovanför Donau. Det var när jag tittade ner i den gamla stadsdelen Petrovaradin. Gabriella och jag satte aldrig våra fötter där eller jo, det gjorde vi ju, men bara nätt och jämt, när vi väntade på bussen som skulle ta oss tillbaka över bron.

bild-75

Uppifrån såg de spetsiga gamla husryggarna så hemlighetsfullt lockande ut och jag försökte tänka mig gränderna emellan dem och hur jag en gång gått där med Londi, fastän det inte alls är sant. Jag kände att det hade varit eller hade kunnat vara en plats för oss och jag föreställde mig gathörnen och någon liten bar, där vi kunde sitta och dricka kaffe och vatten och se på människorna och lukta på marken. Jag är rädd att jag håller på att glömma det här viktiga med att lukta på marken.

Novi Sad?

Novi Sad förblev trots två övernattningar där ett slags ”terra incognita” för mig och kanske för Gabriella också, särskilt om man jämför med hur nära vi kom både Subotica och Palić. Från vår ”ungerska” stadsdel Telep var det alltid långt både till centrum och till fästningen Petrovaradin eller så verkade det så för att det finns så mycket tomrum i form av likformade hyreshus och breda raka gator däremellan. Den fantasikarga rakheten förstärkte avståndskänslan och jag tänker ibland att jag inte alls varit där, att vi aldrig kom fram till de centrala delarna, att vi hela tiden rutschade tillbaka mot periferierna. Och nu har jag alltså tänkt skriva något om denna stad, dumdristigt företag, så jag smiter åt sidan och plockar in några möjligen lite underligt hopkomna rader om stadens namn från tyskspråkiga wikipedia:

Am 1. Januar 1748 verlieh Kaiserin Maria Theresia der Stadt die Rechte einer „königlichen Freistadt“ (libera regia civitas) und nannte sie (latein.) „Neoplanta“. („Nominentur Neoplanta“, nennen wir es fortan Neoplanta), ungarisch: Új-Vidégh, deutsch: Ney-Satz, serbisch: Novi Sad, bulgarisch: Mlada Loza.

Så. En kväll svingade vi oss upp på en stor bullrande buss och vaggade in mot centrum. Vi steg av där man rått oss, även om det inte såg särskilt lovande ut, och så började vi gå med några torn som vägledning och efter ett tag blev det mer stadsaktigt på det där behagliga sättet, ni vet. Plötsligt fanns det också gränder och prång att vända sin nyfikenhet mot.

bild1-75

Vi kom förbi den mäktiga synagogan och Gabriella sa något om att det en gång måste ha levt många judar här om man byggt en så stor synagoga. Nu är nog judarna väldigt få och jag läste någonstans att byggnaden främst används som konserthus.

bild2-75

Och så var vi framme i det som väl skulle kunna kallas stadens inre och vi följde en gata som ledde fram till den romersk-katolska katedralens eller Mariakyrkans torn.

bild3-75

Kvällen var ljum och byggnaderna runt torget framför Mariakyrkan var belysta på ett liknande sätt som de små bodarna där man sålde korv och kakor och rakija. Folk satt vi små bord och åt och drack olika småsaker.

bild4-75

Nej, staden glider mig ur händerna och jag blir på nytt osäker på om jag verkligen varit där. Någon annan får berätta vad Novi Sad verkligen är.

Palić – Palics

Jag vet inte hur jag ska berätta om resan till Palić/Palics. Jag vet ju egentligen inget mer än min egen upplevelse som var kort och minnet av dagen där är dessutom redan delvis insvept i vagheter och fantasier. För så är det ju – med mig i alla fall: Glömskan och minnena bygger egna världar som kanske inte finns. Nå, vem är jag att låta mig avskräckas av något sådant? En dag tog Gabriella och jag bussen från Subotica och for åtta kilometer österut. Fler och fler omkring oss talade ungerska och ja, busschauffören sträckte upp mig på ungerska när jag räckte fram en alltför ”mager” sedel, men Gabriella grep in och allt blev som det skulle. Och så nådde vi Palić (ja, det heter Palics på ungerska och jag tror att där är en liten ljudskillnad) och sjön Palićko jezero. Palić är en gammal kurort men termalbadet har upphört att vara termalbad, fast det lär finnas någon källa som ett helande vatten fortfarande springer ur, men dit gick vi inte. I stället gick vi utmed sjöns strand. Folk fiskade eller satt och gjorde ingenting. Ingen badade, så jag lät också bli och vattnet såg rätt grumligt ut, men kanske är det naturlig smuts, för fiskarna verkar ju kunna leva där.

bild1-75

Vi gick till dambadets vackra gamla träbyggnader med det underbara namnet Ženski štrand. Ja, det är något lustigt med de här tyska orden som finns inbakade här och där.

bild2-75

Utmed stranden såg vi många fantasifulla villor och kråkslott, men jag spar bilderna till en annan gång, som kanske inte kommer. Och eftersom det var länge sedan vi ätit blev vi hungriga, så vi klev in i en luftig träpaviljong och beställde fisksoppa med paprika och vitt vin och vatten. Det var svalt och skönt inne i skuggan och blicken över sjön var vederkvickande – ja, jag måste faktiskt använda just det ordet.

bild3-75