Kanske är det för att det är mulet idag, kanske är det för att klarbärsträdet på hörnan Hvarska-Lopudska bär ovanligt många bär i år på åtkomlig höjd, så att jag oftare blir stående där på vår gamla plats under trädet. I alla fall är det så att det här är en svårare dag igen, en dag av stor saknad. Jag måste akta mig för att inte slå emot tomhetens skarpa kanter. Jag ser hundar och jag vet att ingen av dem är Londi. Men jag kan inte förstå det. Vore det bättre att alltid vara på resa? Kanske. Fast det kan jag ju inte och dessutom minns jag hur saknaden plötsligt sög tag i mig den där eftermiddagen när Gabriella och jag var uppe på den stora fästningen ovanför Donau. Det var när jag tittade ner i den gamla stadsdelen Petrovaradin. Gabriella och jag satte aldrig våra fötter där eller jo, det gjorde vi ju, men bara nätt och jämt, när vi väntade på bussen som skulle ta oss tillbaka över bron.
Uppifrån såg de spetsiga gamla husryggarna så hemlighetsfullt lockande ut och jag försökte tänka mig gränderna emellan dem och hur jag en gång gått där med Londi, fastän det inte alls är sant. Jag kände att det hade varit eller hade kunnat vara en plats för oss och jag föreställde mig gathörnen och någon liten bar, där vi kunde sitta och dricka kaffe och vatten och se på människorna och lukta på marken. Jag är rädd att jag håller på att glömma det här viktiga med att lukta på marken.